Jag gillar att förklara saker, inte i första hand för andras upplysning utan för min egen skull. Det är inte klokt hur mycket bättre jag begriper när jag väl fått tillfälle att klargöra saker och ting. Ta till exempel den vanliga föreställningen att gamla människor alltid klagar på unga människors vandel men att detta inte behöver tas på allvar eftersom generationerna i alla tider betett sig på det sättet. Platon, som inte verkar ha varit särskilt förtjust i sin tids ungdom, klagar över dess urartade vanor (samtidigt som han beskärmar sig över sina egna generationskamrater som han ansåg fjäskade för de yngre och härmade deras stil. (Att en mindre välutvecklad civilisation, i det här fallet de yngre, bekymrar sig och vill ha kompensation av mer utvecklade civilisationer, mor- och farföräldrar kanske, ser vi ganska ofta inom kulturpolitiken, där rasifierat folk, vilket betyder bla§§a§, tycker illa om när vita människor approprierar bla§§a§§as kulturyttringar eller stjäl deras oskattbara skelett från 1600-talet eller däromkring).

Men föreställningen om att redan de gamla grekerna klagade på sina ungdomar utmanas av ett annat samhälleligt mem som lyder enligt följande:

Hårda tider skapar starka män, starka män skapar goda tider, goda tider skapar svaga män, svaga män skapar hårda tider.

Nu är frågan om båda dessa teorier – Platons och den andra som påstås härröra från den arabiske 1300-talshistorikern Ibn Khaldoun – båda kan vara trovärdiga och därmed tillämpliga för vår tid. Det finns beröringspunkter. Khaldoun ger oss en ledtåd. Systemets uppgångsfas, från det att hårda tider börjar gälla fram till dess att de gett resultat i form av goda tider och därmed kan börja sitt sönderfall, tar enligt honom tre, fyra generationer, således omkring etthundra år.

De två filosofernas uppfattningar verkar åtminstone inte oförenliga. De använder samma grundmodell som förklaring till historiens vindlingar, således att vanliga människornas sinnesförfattning förändras och plötsligt slår över i sin motsats. Dessutom vet jag att en normalt habil och fingerfärdig historiker med lite ansträngning kan bevisa nästan vilka historieteser som helst. Själv har jag skrivit en svensk historiebok som jag gärna skulle diskutera om med Khaldoun eftersom han tydligen menar att en halv cykel tar hundra år medan jag i stället propsar på att en hel cykel tar ungefär 250 år.

Lika väl som du vet jag emellertid att man i vår kulturkrets med bibehållen social aktning inte på allvar kan framföra historieteorier som bygger på föreställningen om historiska cykler. Vi har fått lära oss att det bara är bonnfångare, charlataner, schamaner och andra trollkarlar inklusive religiöst troende personer som sätter sin lit till sådant skrock. Jag vet kort sagt hur man ska bete sig i städat sällskap.

Men samtidigt är det svårt att värja sig från den fascinerande tanken att periodicitet förekommer eller i varje fall kan intolkas. Om människoliv och planeter rör sig enligt fasta planer, varför skulle då inte Clio (bilden), historiens gudinna tillika Zeus dotter, få dansa egen dans efter eget mönster? För övrigt har nästan alla stora historiker varit inne på sådana förbjudna stigar. Vid sidan av Platon och Khaldoun har vi haft sådana som Vico, Hegel, Marx, Spengler, Spencer, Schumpeter, Toynbee, Kondratiev, och Fukuyama.