Den som lär sig arabiska från araber kommer tidigt att möta myten om ”öknens riddare”. Det fanns en gång ett folk, säger myten, av ädla riddare vars liv kretsade kring krig och kärlek. Och som diktade om sina bragder.

Araberna är väldigt stolta över denna diktning. Den sägs spegla deras själ.

Riddarna ska ha levt före Koranen. Därför kallas dikterna som tillskrevs dem ”förislamisk diktning”.

Det finns dock inte ett enda bevis för att så är fallet. Istället tyder det mesta på att de ”förislamiska” dikterna skrevs flera hundra år senare. Och inte av beduiner eller riddare i öknen, utan av lärda män i storstäder som Basra och Bagdad. Författarna var i många fall inte ens araber, utan perser.

Ett exempel är den arabiske grammatikens fader som heter Sibawayh (d 796). En perser född i Shiraz i dagens Iran. Hans monumentala verk Al-Kitab (”Boken”) var den första arabiska grammatikan.

För att illustrera och förklara den arabiska grammatiken använde han så kallade ”förislamiska” dikter vilka han sannolikt hittat på själv. Hur som helst kan man tycka att det är ganska ironiskt att den arabiska grammatiken skapades av perser.

Ett annat exempel är Ibn Qutaybah (d. 889) som kom från en persisk familj från Merv (i dagens Turkmenistan). Mycket av det vi idag tror oss veta om de ”förislamiska” arabiska poeternas liv i öknen kommer från Ibn Qutaybahs biografier. Han satt alltså omkring 300 år senare i ett bibliotek i en storstad långt från öknen och dagdrömde om livet i beduintält i öknen.

Exemplen är otaliga. Perserna var djupt inblandade i denna mytbildning.

En av de första som kritiskt granskade myten om den ”förislamiska” diktningen var egyptiern Taha Hussein (1889–1973).

I boken Om förislamisk poesi (1926) lägger han fram argumentet för att denna poesi inte skrivits av beduiner utan av akademiker och intellektuella flera hundra år senare.

Året innan hade den brittiske orientalisten David Samuel Margoliouth (1858-1940) framfört samma tankar i sin ”The Origins of Arabic Poetry”.

Dessa framför självklara argument (för en modern västerländsk skeptiker vill säga) som att alla de så kallade ”förislamiska” dikterna är skrivna på samma språk som Koranen. Var är de dialektala variationerna? Beduinerna var ju uppdelade i olika stammar som talade olika dialekter.

Ett annat argument är att om dikterna verkligen varit skrivna under förislamisk tid hade de innehållet förislamiska religiösa föreställningar: ett myller av gudar och gudinnor. I stället är uppfattningen om Gud, livet och moralen helt överensstämmande med islamisk monoteism.

Om detta kommenterade Margoliouth:

”The language of the Koran was thought by experts to bear a striking likeness to that of the early poetry: and though for us it is difficult to pass an opinion on this point, seeing that the early poetry is largely fabrication modelled on the Koran, we may accept the opinion of the Arabs.”

Med andra ord liknar Koranen den ”förislamiska” diktningen eftersom denna skrevs med Koranen som förlaga.