Antalet tvivelaktiga och uppenbart felaktiga våldtäktsdomar växer sig allt större. Mestadels ignoreras detta av samtyckslagens förespråkare, men när de någon gång tar upp frågan är det med märkbar irritation. Som en respons på Kalibers granskning skrev Adine Samadi, ordförande för Roks (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige), följande ord under titeln ”Gå inte på Sveriges radios myt om oskyldigt dömda våldtäktsmän”:

Debatten sägs handla om samtyckeslagen men det gör den inte. Den handlar om tystnad. Om att rikta bort ljuset från ett massivt, strukturellt samhällsproblem — mäns sexuella våld mot kvinnor och tjejer — till en myt om att män döms utan bevisning på löpande band.ⁱ

Några månader senare, som en del av Dagens ETC:s egen granskning, intervjuades Samadi igen, och sa då:

Jag ser det inte som att det är rättsosäkert för förövaren. Vi har ett problem med stort mörkertal av kvinnor som aldrig anmäler våldtäkt. Är det inte där vi ska fokusera?ⁱⁱ

(Notera att Samadi använder uttrycket ”förövaren”, och alltså utgår ifrån att den anklagade, tilltalade eller misstänkte faktiskt är skyldig).

Samadis argument – att ett stort antal våldtäkter är värre än ett litet antal oskyldigt dömda – är inte uppenbart dåligt. Våldtäkter måste tas på allvar. Som alltid måste de oskyldigas rättssäkerhet ställas mot offrens rättstrygghet. Vi måste gå balansgång, och kanske får vi mest rätt och minst fel om vi lutar mot att knipa åt våldtäktsmännen?

För att göra denna avvägning gäller det att se nyktert på situationen. Det har Sverige gång på gång misslyckats med när det gäller våldtäktsmål. Sedan Catrine da Costas styckade kropp hittades 1984 – ett fall som endast fick sin upplösning nu i månaden – tappar vi regelbundet våra kollektiva huvuden när sex och våld blandas.

Som en del av detta finns idén om att Sverige befinner sig i en permanent och ständigt tilltagande våldtäktskris. Detta förklarar mycket av våra nuvarande rättssäkerhetsproblem – paniken paralyserar eftertanken.

På 80-talet anmäldes cirka 600 våldtäkter per år, och feministen Maria-Pia Boëthius argumenterade för att mörkertalet kunde vara tio gånger så stort.ⁱⁱⁱ År 2025 hade vi hela 10 000 anmälningar, men mörkertalet påstås fortfarande vara tio gånger så stort.

Om det är sant så har antalet våldtäkter ökat med 1 700 procent sedan 80-talet. Har all retorik, alla politiska utspel, alla lagändringar, alla kampanjer från feminister och kvinnojourer varit totalt verkningslösa? Är det möjligt att just Sverige, radikalfeminismens Mecka, skulle ha bland det högsta antalet våldtäkter i världen? Nej, det faller på sin egen absurditet.

En viktig ledtråd för att förklara statistiken är att så sent som på 90-talet inbegrep nio av tio våldtäkter våld. Idag är det en tredjedel,^iv och i bara en tiondel av fallen handlar det om grovt våld som sparkar, slag eller strypgrepp.^v Det handlar alltså om en vidgning av våldtäktsbegreppet. Fler handlingar klassas nu som våldtäkt, både av domstolarna och av allmänheten.

Detta resulterar i uppblåsta siffror om våldtäkt. I samma artikel som det första citatet påstod Adine Samadi att 300 000 kvinnor våldtogs i Sverige 2024, och citerar Nationella trygghetsundersökningen. Det skulle innebära 800 våldtäkter per dag, och att antalet våldtäkter vore 3000 gånger större än antalet mord. Här verkar det dock som om Samadi förväxlat den självrapporterade utsattheten för sexbrott i allmänhet med just våldtäkter. Om vi istället tittar på de kvinnor som rapporterar att de utsatts för ”sexualbrott genom tvång” så blir det cirka 50 000 kvinnor per år.^vi Även det är 50 000 för mycket, men bara en sjättedel av Samadis siffra.

På samma vis uppgav Unizons ordförande Olga Persson och dess generalsekreterare Rebecka Andersson i en debattartikel med rubriken Var fjärde ung kvinna har blivit våldtagen att… Ja, som rubriken säger.^vii Men om man går och läser Folkhälsomyndighetens rapport debattartikeln baseras på så handlar det om andelen unga kvinnor som svarat ja på frågan om de ”blivit utsatt för att någon haft samlag eller gjort något sexuellt med när de befann sig i en utsatt eller hjälplös situation”.^viii Detta är en extremt bred kategori, då både ”något sexuellt” och ”utsatt situation” kan betyda nästan vad som helst. Det kan handla om en kvinna som varit ute på krogen, tagit några glas, och sedan råkat ut för ett klumpigt raggningsförsök.

Denna våldtäktsinflation har gett politisk makt till de som förmått utnyttja den. Delvis har det varit invandringsmotståndare – det finns gott om memes på internet där svensk våldtäktsstatistik jämförs med invandringsstatistik. I synnerhet Malmö har kallats ”The Rape Capital of Europe”.^ix Men även om invandrare är klart överrepresenterade i våldtäktsstatistiken^x så kan det omöjligt förklara den 1 700-procentiga ökningen. Just våldtäkterna är inte ett invandringsproblem, utan inhemsk neuroticism.

Istället är det andra, vanligtvis på den motsatta sidan av det politiska spektrumet jämfört med invandringsmotståndarna, som varit bäst att slå mynt av inflationen. Våldtäkt har av förklarliga skäl setts som det grövsta sätt män kränker kvinnor, så frågan har fått stor uppmärksamhet i kvinnorörelsen. Rörelser som Fatta, Unizon och Roks drar in hundratals miljoner i skattepengar varje år.

Det har vuxit som en snöboll. Fler våldtäktsanmälningar har lett till diverse insatser som i sin tur vidgat våldtäktsbegreppet allt mer, vilket leder till fler anmälningar. Cirkeln sluter sig, processen blir självförstärkande. Kriminologen Henrik Tham uttryckte det så här:

Man kan säga att politikerna band ris åt egen rygg. För ju mer man vidgade våldtäktsdefinitionen och uppmärksammade brottet, desto fler anmälningar och starkare tryck att beivra det fick man.^xi

Vi måste bryta denna panikcirkel som driver den juridiska lynchmobben. Det existerar ingen våldtäktskris med ständigt ökande antal övergrepp. Sannolikt har antalet våldtäkter varit ganska stabilt sedan 80-talet, åtminstone givet att vi använder samma definition av våldtäkt som vi använde då.

Samtidigt är det svårt att stoppa paniken. Det är lätt att framställa skepticism mot lynchmobben som att man inte bryr sig om de kvinnor som våldtas, att man tycker att det är okej. Självfallet är detta helt grundlös – det är lynchmobbens ständiga anklagelse mot de som försöker lugna situationen. Det är en avgrundsdjup skillnad mellan att sympatisera med våldtäktsmän och att sympatisera med folk som falskeligen anklagats för att vara våldtäktsmän. Men att anklagelsen är grundlös betyder inte att den saknar bett.

Även om det faktiskt stämde att vi lever i en flodvåg av våldtäkter så finns det ändå goda skäl att vara återhållsam med att döma. Detta eftersom felaktiga domar oundvikligen lär urholka förtroendet på rättsväsendet.

Kanske är detta urholkade förtroende acceptabelt om vi kan sätta dit fler skyldiga? Ändamålet helgar medlen. Låt några oskyldiga offras för den goda saken.

Men det är inte så verkligheten fungerar. Rättssäkerheten är nämligen inte till för de skyldiga. Ej heller är den till för de oskyldiga som riskerar att dömas. Istället är den till för alla, vilket även inkluderar offren. Rättsväsendet är mer än något annat vad som håller ihop ett land, vad som håller det ständigt hotande kaoset, krisen och kriget på avstånd. Alla drabbas av ett illa fungerande rättsväsen – den som tvivlar på det behöver bara resa till Afghanistan, Somalia eller någon annan kollapsad stat.

Men de som drabbas värst av bristande rättssäkerhet är offren, eftersom de får sin trovärdighet förstörd. Idag möts våldtagna kvinnor ännu med stort förtroende och sympati. Det är bra. Men detta kommer oundvikligen att ändras i takt med att inflation och berättelser om överdrivna eller helt enkelt falska anmälningar börjar sprida sig. Vi riskerar att gå från ”believe all women” till ”believe no women”. I det långa loppet är det ironiskt nog de skyldiga som tjänar på dålig rättssäkerhet – samma personer lynchmobben påstår sig försöka komma åt.

I slutändan motverkar vi inte våldtäkter genom att sätta dit män som inte begår våldtäkter. Detta är en ganska uppenbar sanning, och det säger en hel del om hur stark våldtäktspaniken är att vi lyckats missa den. Revolutionärer och radikaler är ofta ivriga att knäcka ägg för att göra en omelett, men de är bättre på att knäcka ägg än att laga omelett.

i Adine Samadi. Gå inte på Sveriges Radios myt om oskyldigt dömda våldtäktsmän. Dagens ETC. 20-12-2025. Gå inte på Sveriges Radios myt om oskyldigt dömda våldtäktsmän | Dagens ETC. (Accessed 21-05-2026).

ii Elina Pahnke. Tyvärr har unga dömts till tre års fängelse utan att veta att det var en våldtäkt. Dagens ETC. 29-05-2026. ”Tyvärr har unga dömts till tre års fängelse utan att veta att det var en våldtäkt” | Dagens ETC. (Accessed 14-06-2026).

iii Louise Lennartsson. Slumpens skördar. Filter. 24-03-2025. Stor granskning av samtyckeslagen – Magasinet Filter. (Accessed 09-10-2025). Sida 25.

iv Stina Holmberg. Samtyckeslagens tillämpning och konsekvenser. Brå 2025:3. Sektion: ”Andelen anmälda våldtäkter som skett med våld har sjunkit till en tredjedel”, sida 42-3.

v Stina Holmberg. Våldtäkt från anmälan till dom. Brå 2019:9. Tabell 3, sida 26.

vi Emelie Helldén & Aurora Isufi & Isabelle Munier & Sara Westerberg. Nationella trygghetsundersökningen: Om utsatthet, otrygghet och förtroende – Brå 2025:15. Brottsförebyggande rådet. 15-10-2025. Nationella trygghetsundersökningen 2025 | Brå – Brottsförebyggande rådet. (Accessed 19-06-2026).

vii Olga Persson & Rebecka Andersson. Var fjärde ung kvinna har blivit våldtagen. Expressen. 10-06-2026. DEBATT: Var fjärde ung kvinna har blivit våldtagen – det är en kris. (Accessed 19-06-2026).

viii Folkhälsomyndigheten. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i Sverige 2024. Folkhälsomyndigheten. 03-06-2026. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i Sverige 2024 — Folkhälsomyndigheten. (Accessed 19-06-2026). Figur 54, sida 59.

ix Anon. Reality Check: Is Malmo the ‘rape capital’ of Europe? BBC. 17-02-2017. Reality Check: Is Malmo the ‘rape capital’ of Europe? – BBC News. (Accessed 18-06-2026).

x Ardavan M. Khoshnood & Jan Sundquist & Kristina Sundquist. Immigrant Background and rape Conviction: A 21-Year Follow-Up Study in Sweden. Journal of Interpersonal Violence, Volume 41, issue 1-2. 06-01-2025. Immigrant Background and Rape Conviction: A 21-Year Follow-Up Study in Sweden – Ardavan M. Khoshnood, Jan Sundquist, Kristina Sundquist, 2026. (Accessed 19-06-2026).

xi Louise Lennartsson. Slumpens skördar. Filter. 24-03-2025. Stor granskning av samtyckeslagen – Magasinet Filter. (Accessed 09-10-2025). Sida 25.