I England finns fortfarande politiker som försvarar eller tolererar religiösa shariaråd i mångkulturalismens namn. I Kanada avgjordes samma fråga redan 2005–2006 med ett tydligt besked: ingen religiös familjerättsmedling, ingen sharia och inga parallella rättsordningar för någon trosgrupp.

Det innebär inte att problemet har försvunnit. Informella religiösa avgöranden förekommer fortfarande i många västländer, även där staten formellt har avvisat dem.

Sverige är inget undantag. Här finns religiösa ledare som öppet hävdar att sharia bör gälla även för icke-muslimer eller som försvarar normer som står i konflikt med svensk lag. När sådana auktoriteter utövar stark kontroll över sina församlingar finns det skäl att misstänka att konflikter och familjetvister kan hanteras utanför det svenska rättssystemet.

Erfarenheterna av hedersförtryck och hedersrelaterat våld visar vilka konsekvenser det kan få när parallella normsystem tillåts växa fram. Problemet är inte begränsat till någon särskild religion. Men principen måste vara densamma för alla. En sekulär rättsstat kan inte acceptera parallella religiösa rättssystem.

Även i kristna sammanhang har det förekommit att frikyrkoledningar eller andra religiösa auktoriteter har utövat starka påtryckningar på medlemmar att lösa konflikter internt i stället för att vända sig till allmän domstol.

I en liberal demokrati ska samma lag gälla för alla. Den principen är så grundläggande att den ofta tas för given. Just därför förtjänar den att försvaras när krav reses på att religiösa domstolar, skiljeråd eller andra religiösa rättsinstanser ska ges en större roll i familje- och civilrättsliga frågor.

Liberala demokratier bygger på tolerans.

Men tolerans har gränser.

Det finns en avgörande skillnad mellan att respektera människors rätt att utöva sin religion och att acceptera parallella system för tvistlösning vid sidan av den gemensamma rättsordningen.

Förespråkare för religiös skiljedom framhåller ofta att deltagandet är frivilligt. Vuxna människor bör, menar man, själva få avgöra om de vill lösa tvister enligt sina religiösa traditioner så länge alla berörda samtycker.

Vid första anblicken kan argumentet framstå som rimligt. Liberala demokratier tillåter redan privat skiljedom i vissa kommersiella tvister, och religiösa samfund har länge fungerat som informella medlare i interna konflikter.

Problemet uppstår när ordet ”frivilligt” möter verkligheten.

Rättsstaten finns inte bara för att lösa konflikter. Den finns också för att skydda den svagare parten mot påtryckningar från starkare aktörer. Domstolarna ska skydda kvinnor, barn, avhoppare, minoriteter och andra individer som riskerar att hamna i beroendeställning gentemot familjer, religiösa ledare eller sociala nätverk.

En ung kvinna kan formellt samtycka till att låta ett religiöst råd avgöra en familjekonflikt samtidigt som hon utsätts för stark press från släktingar eller religiösa auktoriteter. En person som lämnat sin religion kan tveka att motsätta sig religiös medling av rädsla för social utfrysning. En kvinna i en destruktiv relation kan uppleva att hon saknar realistiska alternativ.

I sådana situationer kan staten inte okritiskt utgå från att samtycket är fritt. Den avgörande frågan är inte om deltagandet på papperet är frivilligt utan om det i praktiken finns en verklig möjlighet att tacka nej.

Men även om deltagandet vore helt frivilligt återstår en viktig fråga: varför skulle staten över huvud taget delegera rättslig auktoritet till institutioner vars beslut staten ändå måste granska, korrigera eller ogiltigförklara när de strider mot grundläggande fri- och rättigheter?

Statliga domstolar är inte bara bundna av lagen. Deras beslut kan överklagas, granskas offentligt och prövas mot grundlagar och internationella konventioner. Domare är skyldiga att tillämpa samma lag oavsett vem som står inför dem. Dessa rättssäkerhetsgarantier är en central del av den liberala demokratin.

Privata eller religiösa beslutsstrukturer saknar ofta motsvarande mekanismer för insyn och ansvarsutkrävande.

Problemet är inte heller begränsat till någon särskild religion.

Inom ortodox judendom kan en kvinna behöva få ett religiöst skilsmässodokument, ett så kallat get, från sin make för att fullt ut kunna gifta om sig inom den religiösa gemenskapen. Om mannen vägrar kan kvinnan hamna i en situation där hon formellt är skild enligt landets lag men fortfarande är bunden enligt religiös rätt.

Liknande kritik har riktats mot kristna institutioner när interna processer har prioriterat organisationens intressen framför utsatta individers rättigheter, särskilt i fall där övergrepp hanterats internt i stället för att anmälas till rättsväsendet.

Frågan handlar därför inte om teologi. Frågan handlar om rättsstatens grundläggande principer.

I ett demokratiskt samhälle ska kvinnor och män vara lika inför lagen. Den som utsätts för våld i nära relationer ska ha tillgång till rättsväsendets skydd. Ingen ska riskera sanktioner för att lämna en religion, kritisera religiösa idéer eller välja en annan livsåskådning.

Liberal demokrati bygger på individuella rättigheter, inte på grupptillhörighet.

Det betyder inte att religion saknar plats i samhället. Religionsfriheten är en grundläggande frihet.

Men religionsfriheten innebär inte att religiösa normsystem kan ersätta den gemensamma lagen.

Vilka typer av beslut skulle samhället acceptera? Och vilka skulle staten omedelbart behöva ogiltigförklara därför att de strider mot grundläggande fri- och rättigheter?

Skulle det vara acceptabelt om ett religiöst råd ansåg att en kvinnas klädsel eller bristande efterlevnad av religiösa normer motiverade sanktioner?

Skulle det vara acceptabelt om kvinnors vittnesmål tillmättes ett lägre värde än mäns?

Skulle det vara acceptabelt att erkänna avgöranden som bygger på traditionella religiösa rättsnormer om dessa innebär att kvinnor behandlas annorlunda än män, att offer för sexuellt våld riskerar att själva hamna i en utsatt rättslig position eller att avfall från religion betraktas som ett brott?

I flera traditionella tolkningar av islamisk rätt har apostasi – att lämna islam – betraktats som ett brott som kan bestraffas mycket hårt, i vissa fall med dödsstraff. Hedersmord är självklart inte acceptabelt.

De muslimer som tydligt avvisar sådana traditionella rättsuppfattningar har i regel mindre anledning att efterfråga religiösa rättsinstanser som bygger på dem.

Om staten ändå måste ingripa och ogiltigförklara avgöranden som strider mot grundläggande fri- och rättigheter, varför skulle staten över huvud taget delegera någon rättslig auktoritet till sådana institutioner?

Sveriges rättsordning bygger på att samma lag gäller för alla medborgare. Det är en princip som skyddar såväl religiösa minoriteter som människor utan religiös tro.

Ett sekulärt rättssystem är därför inte ett hot mot religionen. Ofta är det dess bästa skydd.

Religiösa råd, medlare och samfund kan ge vägledning, stöd och rådgivning. De kan hjälpa människor att leva i enlighet med sin tro. Men de får aldrig ersätta domstolarna eller inskränka de rättigheter som följer av svensk lag.

Karl Popper formulerade problemet träffande:

”Obegränsad tolerans leder till toleransens undergång. Om vi tolererar även intoleransen utan gräns riskerar de toleranta att gå under – och toleransen med dem.”

Religionsfrihet är en grundläggande rättighet. Parallella rättsordningar är det inte.

Människor måste vara fria att tro, tvivla, byta religion eller avstå från religion helt. Men ingen religiös övertygelse kan ges företräde framför principen om lika rättigheter inför lagen.

I en liberal demokrati måste samma lag gälla för alla.

BILD: Domstol i antikens Rom. Målning av polacken Stefan Bakałowicz (1857 – 1947).

Harry Margulies är författare, debattör och ekonom.