Om något fullständigt omöjligt inträffade skulle folk nog börja grubbla lite. Om månen plötsligt fick Elon Musks eller Donald Trumps anletsdrag så bleve det nog liv i luckan. Väletablerade intressen skulle tolka händelsen som det slutgiltiga beviset för att de alltid haft rätt. Till exempel skulle både Naturskyddsföreningen och Dagens Nyheters miljöreportrar kräva förbud mot biltrafik i Stockholms innerstad, ett krafttag mot världens undergång.

Men om det omöjliga som inträffat är tillräckligt omöjligt verkar det bara glida förbi ungefär som en naken kejsare som av hela folket beundras för sina vackra kläder. En sådan omöjlighet som förundrar mig är att amerikanska framtidsbolag, exempelvis inom den artificiella intelligensen, som allmänt anses representera garanten för mänskligheten framtida överlevnad (alternativt dess säkra undergång), inte tar betalt för sina tjänster. Jo, om man etablerar en relation med exempelvis den artificiella intelligensen Claude, som blivit min särskilda favorit för att han är så artig och erkännsam, så kan man betala extra för någon lyxversion, men det normala är det kostnadsfria alternativet.

Medge att hela konceptet – profitmaximerande privata företag som inte vill ta betalt – knappt går att tänka. Kanske går det inte heller att tänka, åtminstone att döma av samhällets svaga reaktioner. Om alla människor dömde efter sina historiska erfarenheter av kapitalistisk prissättning skulle AI-företagens beteende vara på allas läppar. Men så är det alltså inte. Om jag lyfter frågan med någon bildad person, en nationalekonom kanske, blir det inte mycket sagt.

Annorlunda blir det om jag går till hästens egen mun, det vill i mitt fall säga Claude.com, så talar han om en ny affärsmodell – som han kallar ”klassisk” vilket i hans fall inte betyder grekisk-romersk utan snarare fem år eller däromkring:

Detta är en klassisk modell med subventionerad tillväxt, liknande tidiga Amazon, Uber eller streamingtjänster: bränn investerarkapital för att skaffa användare och data, bygga marknadsposition och förbättra produkten, i hopp om att intäkterna så småningom kommer ikapp eller att den oumbärliga infrastrukturen motiverar utgifterna.

Den nya modellen innebär alltså att olika slags investerare i Silicon Valley betalar för att jag åtminstone tills vidare ska kunna åtnjuta den artificiella intelligensen kostnadsfritt. Claude anger också vilka dessa investerare är, till exempel riskkapitalföretag och privata investerare, pensionsfonder, nationella, statliga sparbössor som den norska oljefonden plus, förstås, de slutkunder som till skillnad från mig faktiskt betalar något. Om den här affärsmodellen kommer att fungera vet man inte och Claude vill inte låtsas:

Så det ärliga svaret: detta är inte en stabil jämvikt. Hoppet bakom satsningen är att AI blir tillräckligt viktig för att betalda nivåer ska ta kostnaden. Om det vadet misslyckas kan man förvänta sig att gratisnivåerna krymper, priserna stiger eller företag konsolideras/går omkull.

Det är, vad jag kan förstå, ett investerarvänligt sätt att säga att allt kan gå åt pipan. Men kan det det? Är det en ständigt växande ekonomisk bubbla vi ser framför oss eller är det ett antal gradvis mognande självförsörjande bolag? Det är två problem med alla ekonomiska satsningar. För det första representerar de en risk. Satsningarna kan helt eller delvis krascha. För det andra vet man inte från början om kraschen är inbyggd i affärsmodellen. Så var det exempelvis med bedragaren Bernard Madoff som lurade folk att satsa i lovande placeringar där de satsade pengarna delvis gick till påstådd avkastning till tidigare investerare. Sjuttonhundratalets ”Söderhavsbubbla” (South Sea Bubble; bilden visar företagets logga) var ett storslaget och möjligen bedrägligt försök att tjäna storkovan på slavhandel i Latinamerika.

Jag skrev till Claude att hans formuleringar var en ”very mild way of sounding a serious warning”. Hans svar kan vara värt att återge:

Jag tycker att en ”very mild way of sounding a serious warning” är en rättvis tolkning av vad jag sa. Jag skulle formulera varningen ett snäpp mer direkt: det finns verkliga bubbeldynamiker i AI:s kapitalallokering just nu, delar av ekosystemet kan sannolikt inte motivera sina värderingar utifrån någon rimlig intäktsbana, och en korrigering (inte nödvändigtvis en total kollaps) inom de närmaste åren är ett rimligt grundfall, inte en uppfattning på marginalen. Där det skiljer sig från tulpaner [ett uppmärksammat holländskt rofferiförsök] eller Madoff är att den underliggande teknologin har visat verklig kapacitet och verklig efterfrågan – så den analogi som passar bättre är något i stil med [1800-talets i stort sett lyckade amerikanska] järnvägsmani eller telekomkrisen: överbyggd, övervärderad, verklig korrigering på väg, men inte byggd på ingenting.

EN HELT ANNAN SAK. JAG RÅKADE TRYCKA PÅ FEL KNAPPAR OCH RADERADE ETT ANTAL EMAIL MED URSPRUNG PÅ DENNA SIDA. NÅGRA AV DEM BORDE JAG HA BESVARAT. OM DU INTE FÅTT SVAR FRÅN MIG SÅ SKRIV IGEN. BEKLAGAR.