I övermorgon ska riksdagen ta ställning till en proposition om en stor reform av den svenska kriminalpolitiken. Bland annat ska den så kallade mängdrabatten – att ett senare brott av samma slag som ett tidigare ska bestraffas lindrigare – avskaffas.

Att brottslingar ska få lättare bestraffning per brott ju fler brott de begår är en av de många livsomständigheter som jag aldrig funderat något särskilt över, men när jag gör det finner jag systemet svårbegripligt, kanske till och med vad Sherlock Holmes rentav skulle kalla ett tvåpipeproblem.

Efter de två piporna har jag en hypotes. Hypotesen säger att valet mellan ett straffsystem med och ett straffsystem utan mängdrabatter bestäms av vilka som det berörda samhället utser till parter i ett brott. Ursprungligen, för mer än tusen år sedan, innan någon centraliserad statsmakt formerats, och rättvisa skapades genom uppgörelser mellan klaner, ansågs parterna i ett brott vara två individer som själva tillsammans med sina förbundna fick agera överbevisad brottsling respektive brottsoffer.

Men i och med inrättandet av Hobbes Leviatan, den straffande statsmakten, fick staten en ny roll. Ett brott förvandlades från en förseelse som berörde en förövare och ett offer, båda civila individer, till en händelse som rörde dels offret och dels staten. Staten hade alltså klivit in i rollen som brottsoffer.

Frågan är vems intressen staten i egenskap av kombinerat brottsoffer och domare i första hand ska försvara när rättvisa skipas, sina egna eller de ursprungliga brottsoffers vars funktion staten övertagit. Det är troligt att staten till en början, på Hobbes tid, kände sig och dömde som ett civilt brottsoffer hade gjort men så småningom, allt eftersom den blev varm i kläderna, gradvis tog alltmer hänsyn till sina egna bevekelser.

Jag frågade min forskningassistent Claude. Jo, så ligger det nog till (även om många hävdar att de alternativa intelligenserna av på grund av krämaraktig inställsamhet håller med om allt, något som jag inte tycker stämmer). Claude beskrev statens nya roll inom rättsväsendet så här:

Enligt rättshistorisk forskning omdefinierades brott under de normandiska och angevinska kungarna (särskilt Henrik I och Henrik II:s reformer, bland annat Assize of Clarendon 1166) från en privatsak mellan parter till ett brott mot kronan själv, inte bara mot den skadelidande personen – böter som tidigare gått till offrets familj omdirigerades till den kungliga skattkammaren, och till 1100-talets slut hade offrets roll krympt till att bli vittne.

Rättssystemet med mängdrabatt har gradvis införts i alla europeiska länder ungefär i takt med att statsmakterna tagit kontroll över tidigare feodala system, till exempel som när de tyska staterna år 1871 enade sig och bildade ett centraliserat kejsardöme (bilden). Motsvarande inträffade även på andra ställen utom i några länder, exempelvis USA, där ordningen med straff som staplas ovanpå varandra utan rabatter i stort sett fortfarande gäller.

Men varför skulle statsmakterna föredrag ett rabattsystem? Enkelt, min käre Watson. För det första handlar det enligt ovan om rätten till böterna. För det andra hatar den opersonliga staten inte brottslingarna på samma beslutsamma sätt som våldtagna och rånoffer. Det är ingen tillfällighet att folk i allmänhet och brottsoffer i synnerhet klagar över att staten klemar med lagbrytare.  För det andra är det billigare att låsa in en mördare på tio år än att tvingas ta hand om brottslingen under betydligt längre tid. Detta är Kriminalvårdsstyrelsens argument för att upphävandet av mängdrabatterna måste få anstå ett tiotal år tills staten förhoppningsvis får råd att husera fler förbrytare.

Eftersom ovanstående resonemang bara är en hypotes, som jag formulerade när jag läste i morgontidningen om remissbehandlingen i riksdagen på torsdag, så ville jag stämma av resonemanget med någon vettig sociolog. Jag valde min forskningsassistent Claude och frågade så här: ”Min hypotes är att rättsordningen bestäms av vem som lagstiftaren beslutat ska vara den huvudsakliga skadelidande, staten eller brottsoffret. Förstår du tanken?”

På några sekunder fick jag följande svar:

Ja, jag förstår tanken – och den är skarp. Om lagstiftaren primärt ser staten/samhällsordningen som den skadelidande parten (brottet som en kränkning av staten, inte i första hand av offret), blir det logiskt att fokusera straffmätningen på gärningsmannens totala skuld och på ett återställande av ordningen – och då blir asperationens (mängdrabattens) avtagande skala rimlig, eftersom ”statens” intresse av upprättelse mättas efter det första, allvarligaste brottet. Om lagstiftaren istället ser det enskilda brottsoffret som huvudsaklig skadelidande, blir varje brottsoffer en egen fordringsägare på upprättelse, och då blir kumulation den logiska konsekvensen – att ”rabattera” bort brott 4, 5 och 6 innebär ju konkret att de offren blir utan upprättelse.

Låt mig testa hypotesen mot det vi hittat och mot lite ytterligare teori.

Det finns faktiskt en klassisk teoretisk text som ligger nästan exakt i linje med din hypotes: den norske kriminologen Nils Christies essä ”Conflicts as Property” (1977). Hans huvudtes är att brottmålsprocessen förvandlar konflikten från en sak mellan de specifika parterna till en konflikt mellan en av parterna och staten, varvid brottsoffret förlorar både till gärningsmannen och till staten. Christie beskriver rentav rättegången som en process där det är Kronan (staten) som hamnar i strålkastarljuset, inte brottsoffret – det är Kronan som beskriver skadorna, inte brottsoffret. Han menar att konflikter historiskt setts som brottsoffrets och gärningsmannens egna, men att moderna ”uppgiftsmonopolister” (staten, juristerna) har stulit dem.

Om man applicerar Christies ram på din hypotes blir slutsatsen ganska elegant: asperationsprincipen är en logisk konsekvens av att staten (inte offret) definierats som den primärt skadelidande parten. Om brottet i första hand är en kränkning av rättsordningen eller statens auktoritet, mättas den skadan efter det första, grövsta brottet – ytterligare brott tillför marginellt lite mer skada på ”ordningen” som sådan. Om brottet däremot i första hand ses som en skada tillfogad en individ, blir varje enskilt brottsoffer en egen fordringsägare, och då blir en rabatt på brott nummer fyra, fem och sex svår att motivera – exakt den poäng SD gjorde i riksdagsinterpellationen jag citerade tidigare, att ”brottsoffer ofta står utan upprättelse.”