På den tiden, som tog slut för femtio år sedan, när samhället var intuitivt begripligt eftersom teorin såg ut som verkligheten, det vill säga att den sociala huvudmotsättningen stod mellan kapitalisterna och arbetarklassen (eller högern och socialdemokraterna), så var även semestern ett begripligt koncept. Arbetarklassen ville ha längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen, kapitalisterna motsatte sig längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen.

Numera har Marx’ en gång i vårt samhälle så fast installerade uppfattning om den sociala huvudmotsättningen tonat bort. Detta har fått oväntade följder inte minst för synen på semestern vilket framgår av Dagens Nyheters huvudledare den 15 juni 2026. Nu har semestern blivit en ”katastrof” för många barn. Deras kunskapsutveckling avstannar och de rekryteras av gängkriminella ligor.

Lösningen blir enligt DN att krympa sommarsemestern och förlänga barnens reguljära utbildning inklusive ”sociala aktiviteter” med några sommarveckor. ”Först då [när sommarloven blivit förkortade] kommer fler barn att få fantastiska sommarlov.”

En betraktares första misstanke kan vara att tidningen blivit rabiat högerpartistisk och kapitalistvänlig och vill utnyttja varje chans att pressa arbetarklassen och dess semesterfirande barn genom att tvinga dem tillbaka till svarven respektive pulpeten.

Men så är det inte. Tidningen har bara gått i intellektuell tjänst hos nya sociala grupperingar som sedan 1974 – då dessa intressen markerade sin kröning till landets överlägsna härskare genom att lansera den nya regeringsform som artikulerar dess samhällssyn – kort sagt politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexets två komponenter, de byråkratiska kolosser som administrerar det och de oftast medellösa klienter vars beskydd ger vårt nuvarande samhällssystem dess legitimitet.

De mänskliga samhällena konstrueras för det mesta av sina härskare enligt devisen ”betala oss tillräckligt så ska vi göra underverk för er”. Så fort makthavare blir varma i kläderna utvecklar de teorier enligt vilka de, i allmänhet efter välsignelse av högt skolade präster eller ekonomiprofessorer som John M. Keynes, faktiskt kan göra mirakel. I det här fallet uppstår underverket, som är att skolbarnen genom förkortade lov som ökar det kommunala skolväsendets intäkter, ska frälsas från minskad läskunnigheten och gängkriminella rekryterare.

En annan sorts makthavare av mer liberal karaktär, till exempel de gamla, en gång statsbärande kapitalisterna, hade kommit fram till motsatsen – alltså att samhällsproblem sällan löses med ökade offentliga insatser utan snarare med minskade.

Ska man hitta föregångare till DN:s tankefigur om att staten har lösningarna på samhällsproblemen får man söka hos kommunismen och fascismen under nittonhundratalets mellankrigstid. Att kommunister (fram till dess att det paradisiska helkommunistiska samhället inrättats) räknade med offentliga lösningar är välbekant. Men att fascisterna i statsfromhet var fullt lika inflytelserika talar vi inte så mycket om eftersom Mussolini har sämre rykte än Stalin.

I La dottrina del fascismo (Fascismens doktrin) från 1932, sammanfattar Mussolini och filosofen Giovanni Gentile (bilden) fascismens viktigaste trossats som är att alltid lita till staten:

Tutto nello Stato, niente al di fuori dello Stato, nulla contro lo Stato, det vill säga Allt inom staten, inget utanför staten, inget mot staten.

Jag påstår inte att DN:s ledarredaktion hämtat sin huvudsakliga statsvetenskapliga inspiration hos Mussolini och Gentile men jag kan inte undgå att notera att de liksom det svenska politikerväldet tillskriver staten magiska förmågor. Det som Claude.com skriver om italienarnas uppfattning om staten gäller nu för tiden lika mycket i Sverige. Det ”handlade om att staten var nationens andliga förverkligande, inte bara en administrativ apparat”.