Häromdagen skrev jag en delvis förvirrad artikel om huruvida världspolitiken med USA som intellektuell ledare går till höger eller till vänster. Det är ingen lätt fråga ty svaret pekar än hit, än dit. Själv menar jag att världens starkaste politiska rörelse, som går i armkrok med det i alla länder växande politikervälde som anser sig förkroppsliga demokratin, men i själva verket inte har så mycket med folkstyre att göra. Fråga en slumpvis utvald medborgare om hon vet vem som företräder henne i riksdagen eller ens vad representanten har för telefonnummer.

Av en ren händelse hamnade jag i ett föredrag av Victor Davis Hanson, svenskättad professor i krigshistoria m m och en av mina favoritartister på YouTube. Han har kommit fram till att det i våra moderna västerländska samhällen inte finns någon avgörande maktkamp mellan höger och vänster. Den kamp som faktiskt finns står i stället mellan de rika och de fattiga där de rika inte, som man skulle kunna tro, sällar sig till högerkrafterna utan tvärtom till vänstern (se här). Detta är något helt nytt i vår politiska historia.

Jag tror som vanligt att folks politiska uppfattningar styrs av hur de försörjer sig. En socialsekreterare, exempelvis, som är kommunalt anställd och har till huvuduppgift att på olika sätt ta hand om socialfall, är närapå som siamesisk tvilling till sina klienter. Utan klienterna, som gärna kan vara oskyldiga offer för ogynnsamma samhälleliga omständigheter, så hade socialsekreteraren ingen samhällelig funktion. På liknande sätt vet en bagare som driver ett halvdussin vetebrödsbutiker att hans försörjning kommer sig av att folk kommer in från gatan och köper bullar.

Det stora som skiljer dessa två befattningshavare åt är att bagaren inte har något med myndigheterna att göra (annat än att myndigheterna utfärdat ett stort antal regler som bagaren för det mesta tycker är onödiga).

Förr i tiden var bagaren självklart en högerkraft medan socialarbetare var en vänsterkraft, den förra kanske högerpartist och den senare socialdemokrat. Men nu hävdar Victor Davis Hanson att gamla vänsterkrafter är på väg att liera sig med de rika.

Det beror på att de rikedomar som de fattiga tidigare fick lite till var jämförelsevis obetydliga. När rika och högervridna kapitalister styrde våra samhällen såg makthavarna till att statens kaka aldrig fick svälla över sina bräddar. De som levde på det offentliga hade det knapert. Claude har otvetydiga siffror:

Det allmänna mönstret i de flesta industrialiserade länder är detsamma: mycket låga nivåer runt 1920 (främst försvar, grundläggande administration, viss infrastruktur), ett steg framåt 1940 med utvidgning av tidiga välfärdsstater och militär upprustning, fortsatt tillväxt under 1960–1980 när välfärdsstaterna mognade (särskilt i Skandinavien och Västeuropa), en platå eller lätt tillbakagång till år 2000 i många länder efter finanspolitiska konsolideringsinsatser under 1980- och 90-talen,  och en förnyad ökning 2020 på grund av nödutgifter till COVID-19.

Eftersom det i vår tid är det offentliga som kontrollerar det ekonomiska överskottet – till skillnad från vid början av nittonhundratalet – är det naturligt att folk som bryr sig om pengar bildar lönsamma allianser med den statliga politiken. Se på batteritillverkarna Northvolt och Morrow. Det är inte för att de gillar att läsa Marx och Lenins texter som de rika är socialister utan för att de kan följa doften av pengar. Vägen går alltmer via staten. Härskare i alla samhällen brukar ta pengarna. Om det krävs att man kallar sig för socialist får man väl stå ut med det.