Att jag menar att välfärdsstaten är dömd till undergång – vad det nu kan betyda – beror inte på att jag hyser någon särskild motvilja mot arrangemanget. Det beror snarare på att alla andra storslagna statsskick tidigare i historien har fallerat vilket nog är ett tecken på att även välfärdsstatens menetekel redan är skrivet på väggen.

Men vid närmare eftertanke räcker inte blotta insikten om alla föregående kulturers sammanbrott för att förutsäga samma öde för välfärdsstaten. Trots att samtiden är så intimt förbunden och sammanflätad med välfärdsstaten är det ett sorgligt underutforskat faktum att vi inte riktigt tänkt igenom vad i vårt statsskick som är historiskt unikt. Det betyder – som det brukar sägas när finansiella bubblor är på väg att spricka – att vi tror att de besvär som drabbat människor tidigare inte behöver oroa oss ”eftersom det är annorlunda den här gången”.

Vår tids särställning i mänsklighetens historia är inte bara – eller ens i huvudsak – att våra samhällen blivit så överlägset rika, något som har med produktivkrafterna och vårt imponerande sätt att domptera dessa att göra. Den stora samhälleliga innovation som kännetecknar vår tid är att huvudansvaret för envars välfärd är flyttat, åtminstone till hälften, från vederbörande själv till den politiska överheten.  

Detta är vårt samhälles djupaste insegel och bekräftelse och står därför inskrivet som i stenstil i vår grundlags andra paragraf: Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Jag tar mig friheten att påstå att detta är en unik ordning. Det betyder att något liknande system aldrig tidigare inrättats i mänsklighetens världshistoria vilket i sin tur betyder att de effekter som därmed är förknippade tills vidare är okända. Vi vet vad som hänt förr när ekonomiska och andra olyckor, missväxt och pest till exempel, drabbat samhällena. Folk svalt och led men det var aldrig någon – utom den vandrande snickarfilosofen Jesus som emellertid fick ett strängt straff för sina avvikande uppfattningar – som i likhet med våra kommunala socialförvaltningar och i enlighet med konstitutionen ansåg sig ha ansvar för den enskildes hungersnöd. I övrigt har samhällenas grunduppfattning genom årtusendena varit densamma som aposteln Paulus uttalade i Thessalonikerbrevet, nämligen att ”den som inte vill arbeta ska inte heller äta”. Kan jag ännu tydligare inskärpa vårt samhälles ännu knappt sekellånga särprägel?

Eftersom vi inte förstår så mycket om vårt nuvarande samhällsskick vet vi inte heller hur det förmår hantera eventuella utmaningar. Om hur man gjorde tidigare har vi en god uppfattning. Man gjorde i stort sett ingenting. Pestsmittade dog på gatorna och ännu friska människor ansträngde sig att hålla för näsan och inte komma nära. (Jo, människan klarar av att leva så. Jag har själv sett det i Indien där fina damer trippar försiktigt mellan tiggarnas såriga ben för att inte bli smittade. Vår förmåga att uthärda andras lidande är stark.)

Kraften hos människor som trots vedermödor anser sig själva ha ansvaret för sin överlevnad och framtid är emellertid näst intill outtömlig så länge dessa människor själva väljer att mobilisera den. Men just där ligger vårt samhällsskicks dilemma. Har människor i allmänhet så i grunden anpassat sig till grundlagens diktum att de på allvar anser sig befriade från det ansvar för sig själva och avkomman som varit varje tidigare samhällsskicks fundamentallag?

Om du tycker att ovanstående resonemang är skruvat kan jag inte annat än hålla med. Välfärdsstatens regelverk är visserligen omfattande och kraftfullt, men kan det så i grunden ha omstöpt modernt tänkande? Det finns starka indicier som talar för det, inte minst vår tids kanske märkvärdigaste faktum som är att mänskligheten numera vill krympa, inte växa. I nästan hela världen har kvinnornas reproduktionstal sjunkit under två. Uppenbarligen har våra samhällen, som tveklöst är de ekonomiskt sett mest framgångsrika som världen fått uppleva, tröttnat på de tidigare självklara ansträngningarna. De vedermödor folk i allmänhet, och det gäller i hela världen, tvingas utstå är i verkligheten jämförelsevis försumbara. Men barnvägrande unga människor tycker i alla fall att livet blivit för jobbigt. Någon annan än de själva måste anstränga sig mer ty själva har de uttömt sina krafter. Om de inte förses med ett liv som liknar vad Hollywood och Djursholm kan erbjuda så måste åtstramningar till. Barn är ändå både dyrbara och krångliga.

Som ett av de främsta skälen till fruktsamhetens nedgång anger Claude följande forskningsresultat:

Brist på prisvärd och tillgänglig barnomsorg nämns ofta som det största hindret i undersökningar bland unga vuxna.

I klartext betyder det antagligen att unga mammor kräver kommunal barnomsorg för att skaffa barn.

Den som läser reportage om den nya, omvända, befolkningskrisen ser också hur den allmänna samhällsopinionen tycks skylla på att statsmakter världen runt, även de svenska, underlåter att uppfylla vad Sveriges grundlagsfäder lovat enligt ovan. Det är för svårt att få jobb och godtagbara bostäder och även i övrigt ett behagligt liv för de potentiella mammorna och papporna. Någon anstränger sig inte tillräckligt.