Vad händer i byn när en missdådare och våldsverkare flyttar in? Byn begåvas med hans närvaro och konsekvenserna av hans närvaro, förstås. Men det händer inte så mycket mer. Alla känner honom och vet att de måste akta sig och sina tillhörigheter. Han må vara våldsam, men han kan inte gömma sig i anonymitet och blir därför alltid i ofarlig minoritet (om man inte råkar möta honom ensam på en skogsstig, förstås.)

I stan är det annorlunda. Han kan gömma sig i mängden, och han kan göra effektiva utfall från sitt gömsle. (På medeltiden var det svårare. Den misshaglige kunde ådömas att bära bjällror. Den moderna motsvarigheten är fotboja. Den bärs osynlig, men övervakande myndighet kan med hjälp av modern teknik följa den dömdes rörelser. Det är mer sympatiskt. /Dumpens verksamhet är ytterst obehaglig/.) Busets farlighet och villighet att ta sig fram med våld präglar plötsligt alla i hela staden. Man vet inte var och när han dyker upp. Förblir han ensam kan omgivningen kanske leva med det, men han får snart kumpaner. Gangsterns levnadssätt är lönande och behagligt – tror i alla fall barnen och ungdomarna som vill efterlikna honom.

För att lugn och ordning skall råda i ett samhälle måste alla underordna sig de regler som är nödvändiga för detta lugn. Det räcker med att en, eller några få, bryter reglerna för att omöjliggöra lugnet och ordningen. Buset bestämmer.

Det finns numera bara ett sätt att motverka busets makt: att avskilja det från alla andra, laglydiga. Det kan ske med dödsstraff eller långa fängelsestraff. Det kan också ske med korta straff och vård som omvänder buset. Det är den svenska metoden. Den kan te sig någorlunda framgångsrik; inom tre år återfaller cirka en tredjedel.

De flesta skulle kanske känna sig lugna med detta utfall – men inte de som hotats av brottslingen därför att de gjort en anmälan eller vittnat. Den risken upplevs som så påtaglig att det blir allt svårare att få vittnen att berätta inför polis och rätt. Den viljan har givetvis minskat påtagligt efter den effektfulla uppvisningen i Skärholmen.

Kan man inte avskilja brottslingen från omgivningen återstår bara att byta omgivning, bort från brottsligheten. Det är också vad allt fler gör – men alla kan inte. Det kostar att flytta. För många gör bostadsköer och fastighetspriser det omöjligt.

Resultatet blir en fortgående enklavisering av samhället. Det finns inget politiskt motmedel. S kommer att förlora många röster på sina idéer att framtvinga en homogenisering, en uppblandning. Och idéerna kommer aldrig att bli verklighet,

De s.k. utsatta områdena kommer att bli alltmer utsatta, dvs. alltmer präglade av brottslighet, knarkhandel och andra problem.

Politikerna kan inte göra något mot detta. De har också sedan länge förlorat sin trovärdighet, eftersom de genom att i årtionden ha bejakat en invandring som lett till allt mer brottslighet, vilket alla, allmänhet och politiker uppfattade – men politikerna länge lät fortgå.

Enklaviseringen blir också en uppdelning efter etnicitet. De asylinvandrare som tagit med sig brottsligheten från Mellanöstern och Nordafrika bor just i dessa alltmer gettoliknande områden.

Sverigedemokraterna säger sig kunna rätta till denna enklavisering genom att tvinga bort papperslösa och dömda invandrare från landet. Jag undrar om de själva tror på det? De behöver inte tro. De är nöjda med de röster som redan deras utfästelser ger dem.

Skolor, arbetsmarknad och kommers kommer att skilja sig mellan områdena. Och till slut kommer vi alla att ligga på olika kyrkogårdar. Det är också ett slags folkhem, eller kanske bättre: olika slags folkhem.