Jag växte upp i en högst ordinär arbetarfamilj, med en far som arbetade inom industrin och en mor som var hemmafru fram tills jag började skolan och som senare började jobba inom hemtjänsten. De var båda uppvuxna på landet och hade kärleken till småbruket och jorden med sig till det nya livet i stan. Något överflöd fanns det inte i vår familj – vi levde enkelt, fyra personer i en liten funkistvåa, åt enkel husmanskost i säsong och cyklade eller åkte buss när vi skulle ta oss någonstans.

Idag skulle man säga att vi var trångbodda och kanske rentav fattiga. Det är i alla fall vad man brukar säga om ungdomarna som växer upp i områden som betraktas som ”utsatta”. De har inte fått en chans, sägs det, trots att de har tak över huvudet, mat för dagen och samma möjligheter till utbildning som alla andra. I själva verket har de det betydligt bättre materiellt sett än jag hade som barn så det är inte samhället som brister utan föräldraansvaret.

Själv upplevde jag min barndom och uppväxt som generellt mycket lycklig. Jag tyckte att jag var rik som hade kärleksfulla föräldrar och världens snällaste storebror, ett hem fullt av böcker och musik och där köket varje dag doftade ljuvligt gott av mammas hemlagade mat. Vad spelade det för roll att vi sällan gick på restaurang, inte hade bil och att de enda semesterresorna vi gjorde var hem till morfar i grannstaden och till ett gammalt soldattorp i Småland, som vi hyrde billigt en vecka varje sommar? Jag saknade ingenting.

Jag och min bror fick alltid lära oss vad som var rätt och fel, och mamma och pappa var inte rädda att säga ifrån när det behövdes. Och det behövdes förstås. Inte så sällan heller, för den delen. Jag var en trotsig och envis tonåring som hade mina egna idéer om hur saker och ting skulle vara.

Mamma och pappa hade stor förståelse för det, men de hade också mycket tydliga gränser. Gick jag över de gränserna – och det gällde förstås även min bror – så blev det konsekvenser. Som när jag och några klasskompisar hade skolkat från skolan en majfredag i åttonde klass, för att skaffa mellanöl och gömma undan på strategiskt ställe inför lördagens evenemang på Folkets park. När det hela kom fram till mina föräldrar blev det sannerligen inget Folkets Park för mig den lördagen.

Jag var måttligt förtjust i utegångsförbudet – särskilt som kompisarna ändå fick gå, trots att föräldrarna pratat ihop sig om att inte låta oss gå dit – men den där lördagskvällen blev faktiskt alldeles utomordentligt trivsam. Vi bakade pizza och spelade kort och jag saknade inte utekvällen det minsta. Numera minns jag inte ens vem eller vilka som uppträdde i folkparken den där kvällen. Det jag minns är hur glad jag ändå var att mamma och pappa stod för sitt ord och inte gav efter för mitt tjat och gnat.

Jag förstår att det är annorlunda idag. Att det finns andra frestelser än mellanöl och en kväll i folkparken. Men ändå. Det måste ju går att sätta ner foten när ens barn börjar leva rövare. Vad är man annars för förälder?

Mina föräldrar fick börja ta ansvar redan i tidig ålder. De gick sex år i folkskola och därefter började de jobba, först i lantbruket hemma hos sina respektive föräldrar, därefter för att försörja sin egen familj. De visste vad som var rätt och fel och de visste hur de skulle förmedla kärlek, omtanke och ansvar vidare till sina barn. Och min kärlek till, och respekt för, dem blir bara större för varje år som går.

Så länge man undviker begreppet föräldraansvar i debatten om samhällets förfall kommer ingenting, absolut ingenting, att förändras. Föräldraansvaret är viktigast av allt.