Detta är avsnitt fyra av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Inte många kan föreställa sig det samhälle i vilket en man som sålde biljetter till järnvägen nekade min morbror att få köpa, därför att han behållit mössan på. Inte heller känner många till den oro som spillde över från Finland i samband med landets frigörelse från Ryssland och det därpå följande inbördeskriget.

Detta är avsnitt tre av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Av de fyra bröderna blev den äldste omtyckt journalist och kolumnist i ortstidningen, näste ombudsman för åkeriarbetsgivarna och den yngste ombudsman för rörmokarna i Byggnadsarbetarförbundet. Bara min far, den näst yngste, förblev arbetare.

Detta är avsnitt två av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Vilken är den första milstenen? Det självklara svaret är inte födelsen. Den har man, i alla fall inte jag, några egna minnen av, även om jag hört en del berättas. Det är förstås en milsten, men före den står andra, som placerats på vägen genom hörsägen av olika slag. Det är väl lika bra att ta dem med en gång.

Detta är avsnitt ett av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Det ringer på dörren. Hon är vaken men vill inte stiga ur sängen. Hon är ensam, mannen gav sig iväg under gårdagen för att vara borta på arbete flera dagar. Det ringer igen, och efter en kort stund ytterligare en gång. Sedan blir det tyst.

I söndags skulle vi, min fru och jag, stiga ned på bryggan vid hemön efter att ha varit i Dalarö för att fylla på våra karantänsförråd.

Hon gick först, tog ett steg, tog ett till – och stöp. Bryggan var täckt av tunn, osynlig is. Hon bröt båda piporna på högra benet. Waxholmsbåten hade inte lagt ut. Ett par matroser hoppade av, hjälpte henne ombord och skaffade henne en plats att ligga på. Under färden in till Dalarö ringde de efter en ambulans som stod på kajen och väntade. Ett halvt dygn senare var hon opererad. Dagen efteråt skulle hon skickas hem. Det skrämde henne så att hon började gråta. (Jag var kvar på ön för att ta hand om allt olåst, dra upp båten och göra i ordning allt inför en längre bortovaro). Då fick hon stanna ett dygn till. Dagen därpå hjälpte grannen henne att provisoriskt komma i gång, i det hem som vi lämnat åtta månader tidigare.

”Att Sverige självt i motsats till sina grannar undgick att bli indraget i världskonflikten, därför hade det att tacka inte endast sitt relativt skyddade läge och sin målmedvetna upprustning, utan även det motstånd Finland presterade mot de ryska expansionssträvandena. Om rådsunionen hade lyckats förverkliga sin avsikt att erövra och sovjetisera Finland, hade även utgångsläget för det tysk-ryska kriget varit ett annat. Med ryska trupper på Åland och i Tornedalen – hotande malmfälten – samt tyska i Norge och Danmark, hade Sveriges handlingsfrihet varit till ytterlighet beskuren och de ”förhandsbestämda linjerna” (den traditionella alliansfriheten och neutraliteten) varit föga värda”. (G. Mannerheim (bilden) Minnen P.A. Norstedts och Söners förlag, Stockholm 1952. Del II, s. 238).

Jag har skrivit en del om Trump tidigare (se till exempel GangsternMobbarenMafiosi och Konspiration. Namnen avslöjar väl min inställning, men läs gärna om ni vill veta mer). Här vill jag istället försöka förklara vad som driver konspirationsanhängarna och hur den amerikanska demokratin trots allt kunnat stå emot konspirationens vanföreställning. 

För några år sedan hörde jag i ett radioprogram Göran Palm och Ted Ström samtidigt intervjuas om sina respektive vintersagor. Göran Palms En vintersaga började skrivas 1984 och de fyra volymerna samlades i en volym 2016. Verket omfattar 1400 sidor på blankvers. Ted Ströms En vintersagaockså från 1984, kan sjungas på fyra minuter. 

I måndags (5/1) skrev Erik Helmerson detta i Dagens Nyheter: Det är svårt att tänka sig en värld styrd av kvinnor, ett matriarkat. Men vi kan sakta vara på väg mot en livssyn där traditionellt kvinnligt kodade värderingar som flit, ickevåld, samverkan, laglydnad och empati vinner mark. 

Han säger också att det viktiga inte är att världen blir bättre när flickor får en bättre uppväxt och kvinnor får mer inflytande. Det viktiga är att de får bättre egna liv. Efter att på olika sätt ha beskrivit hur samhället förbättras slutar han sin betraktelse med: Själv tror jag att just detta är räddningen för människan som art. 

Det talas ibland om ett fornt Sverige som var så enhetligt, ordentligt, och inrutat att det också blev tråkigt och platt. Det var ett kristet Sverige där barnen bad morgonbön och lärde sig psalmer i skolan, där familjen gick på söndagspromenader och männen lyfte på hattarna mot varandra och där barnen kunde vara ute hela dagar i sträck, till långt in på kvällarna, utan att föräldrarna behövde oroa sig. Kanske blev man irriterad om barnen inte passade mattiderna…

Merit Wager jämför i Bulletin hanteringen av Covid 19 i Finland och i 
SverigeI begreppet ansvar ingår att man erkänner sina misstag, rättar till dem och om de är grova, avgår från sin post så att någon bättre lämpad person kan ta över. En sådan insikt verkar saknas hos ministrarna i den svenska regeringen.” 

Hon säger sig inte förstå vad man menar med ansvar i Sverige, medan det däremot är klart i Finland. 

De flesta av mina släktingar på pappas sida var socialdemokrater. På mammas sida var de borgerliga. Dessa var mycket trevliga människor, och alls inte rabiata på något sätt. En morbror talade om risken för att alla nya bidrag skulle skapa en bidragstagaranda. Men det gjorde man på pappas sida också. Ingen blygdes för att dryfta denna risk. Men jag kunde inte tänka mig att rösta på högern, när jag en gång skulle ha åldern inne. 

På gymnasiet fanns det en högerklubb, ingen för Socialdemokraterna. Jag var politiskt intresserad och träffade inte så sällan ungdomarna i högerklubben. Men jag kunde inte tänka mig att gå med. 

Det är välkänt att polisen har gett upp. Våldsmonopolet har i de utsatta områdena överlämnats till grupper som inte lyder annan lag än sin egen. Ute i motsatta hörn av verkligheten, i glesbygden, hinner polisen aldrig fram om inte den enda tillgängliga polisbilen råkar vara i närheten av brottet. I de flesta fall får de drabbade vara glada om någon besvarar deras nödanrop och ännu gladare om de får besök och överlyckliga om den upprättade anmälan inte går direkt i papperskorgen.

När vi skall orientera oss i och beskriva verkligheten klarar vi oss oftast med våra inbyggda färdigheter. ”Han är av medellängd” räcker för att beskriva någon för samtalspartnern okänd. I vissa fall räcker det ändå inte. Därför sitter en färgad, i centimeter graderad lapp vid dörren till många butiker. Med dess hjälp är det meningen att en snattare eller annan brottsling närmare skall kunna beskrivas.

Kan det finnas islam utan islamism, kan det finns islamism utan islam? Knappast. Inget experiment kan utföras i något land genom att där tillåta islam enbart. Där islam finns, finns islamism. Antagligen är det lättare att finns ett land utan – officiellt erkänd – islam men med islamism. Den kan överleva underjordiskt.

Men i så fall är väl Macron antingen naiv eller förljugen när han formulerar sina krav gentemot islams företrädare i Frankrike? Kortfattat uttryckt är hans strategi, uttryckt i min sammanfattning: ”Macron ingriper hårt, samtidigt som han försöker hålla en gräns som skall skilja vanliga muslimer från dem han kallar för islamistiska separatister. Finns en sådan gräns eller inte? Det har han inte anledning att spekulera om: Han är tvungen till handling, samtidigt som han måste hålla ryggen fri mot dem som kan tänkas angripa honom för rasism och diskriminering”.

Frankrike har en lång, invecklad historia av mer eller mindre påtvingad samvaro med muslimska befolkningsgrupper. Under århundraden överföll nordafrikanska pirater skepp från Europa och tog kristna fångar för att göra dem till slavar, också ett inte obetydligt antal svenskar. (Muslimer fick inte förslavas). Denna verksamhet avvecklades först i samband med Frankrikes kolonisering av Nordafrika 1830–1847. I samband med Algeriets frihetskrig kom också många muslimer till Frankrike, särskilt efter den fred som gjorde de algerier som samarbetat med fransmännen icke önskvärda i hemlandet. På senare tid har allt fler muslimer kommit som en del av den moderna folkvandringen.

Jag har under tre år skrivit ett drygt tiotal gånger om Macron, för det mesta, men inte alltid, positivt. Senast skrev jag om Macrons program gentemot islam. I allmänhet har man dock haft svårt att uppskatta Macrons insatser, liksom Macron själv.

Oftast får han inte ens så mycket uppmärksamhet att hans analyser och förslag bevärdigas med någon som helst intresse. Denna tystnad beskrivs här.

– Var ligger Filadelfia här i stan?

Det är lätt att hitta. Följ hårknutarna.

Detta var ett vanligt skämt när pingstvännerna var fler, och kanske mer framträdande, än idag.

(Conspiratio, ōnis, a blowing or breathing together.)

Inget samhälle kan styras om inte beslut fattas utifrån riktiga informationer om den situation och det faktiska problem som skall behandlas. Ibland måste visserligen beslut fattas i sådan tidsnöd att det inte finns möjlighet att fullt ut kontrollera nödvändiga fakta. Regeringens och folkhälsomyndighetens beslut vid pandemins början var ett exempel på en sådan situation. Det var inte lätt att bedöma en snabbt föränderlig situation, i vilken skeendena i stora delar var fördolda därför att den nya smittans egenskaper var okända.

Gangstern har dött. Folket jublar och sörjer. Jag syftar förstås på Trump. 

Det finns självhärskare av lite olika sorter. Det finns de som i viss mån stöder sig på institutioner och åtminstone försöker låtsas som att de står i spetsen för ett lagsstyrt land. Och så finns det de som inte ens låtsas. De förra är autoritära figurer, i praktiken diktatorer. De andra är gangstrar. De förlitar sig enbart på rå styrka, i grunden på hot om våld – och där så behövs våld.  

Varför återlämnade Aina makens blyertspennor efter hans död? Varför är korruptionen i vissa länder evig, till synes omöjlig att utrota?

Det beror på att Aina Erlander (bilden) bodde i ett land, vid en tid då man visste vad som behövde göras – och litade på att det blev gjort. För henne var det inget offer att åka in till kanslihuset en extra gång. Allt hade ett värde i en fungerande organisation. Antagligen var det en glädje i det hon gjorde, en liten hyllning till makens och hans medarbetares gärning.

Här beskriver jag hur förståelsens och eftergivenhetens politik alltid leder till fascismens seger. Pacifisten ger sig inte förrän han har fått sin  diktator. Den insikten hade utvecklingen före och under andra världskriget givit Georg Orwell. 

Fortfarande gäller samma villkor. Den som inte står upp för sina värden, därför att han tror att små, taktiska eftergifter skall lugna och tillfredsställa motståndaren kommer att förlora sin värdighet och ändå tvingas ända till det fullständiga nederlaget.  

Macron och Frankrikes ambassadör om förhållandet till islam efter attentatet mot Samuel Paty (i början på programmet).

Beslut offentliggjorda av Macron efter attentatet mot läraren Samuel Paty. De sammanfattas här nedan i nio punkter.

  1. Det som är emot vår sekularitet kommer att vara förbjudet.

Häromkvällen såg jag en flera år gammal dokumentär om tyskerunger. Sedan har den försvunnit. Jag hittade bara en liten stump på Youtube.

Programmet berättade hur ca 10 000 barn med en tysk far ofta utsattes för livslångt lidande. Den norska regeringen försökte bli av med dem genom att deportera dem först till Tyskland – där de förstås skulle ha farit mycket illa i den första efterkrigstidens nöd och kaos. Det lyckades det norska Röda Korset förhindra. Därefter ville regeringen dumpa dem i Australien, som hade en delegation i Norge för att försöka rekrytera nya medborgare. Den sade också nej. Man ville ha arbetskraft, inte fler munnar att mätta. Efter ytterligare försök gav man upp. Man tvangs behålla mödrar och barn.

I denna krönika kommenterar Patrik Engellau mitt förslag att förse min text om den oförbätterlige pacifisten med en Mohammedkarikatyr. Jag föreslog också att det klart skulle framgå att det var min idé och min begäran som lett till publicerandet av bilden.

Naturligtvis skulle en sådan publicering innebära en viss risk för oss båda. Jag är villig att ta den men jag har en viss förståelse att inte andra vill.

Men det är nu inte detta enskilda fall, detta avgörande jag vill resonera lite kring. Det är i stället med vilken självklarhet i stort sett alla kommentarer till Patriks text instämmer i beslutet att inte återge en lattjo teckning, som utger sig för att återge Muhammeds porträtt.

”Pacifism is objectively pro-Fascist. This is elementary common sense. If you hamper the war effort of one side you automatically help that of the other”. (George Orwell: Pacifism and the war Partisan Review. — GB, London. — August-September 1942.)

Idag blir motsvarande paroll: “Pacifism/eftergivenhet är objektivt pro-islamism…”.

Dagens pacifism böjer sig för islam och islamismen. Liksom nazisterna tvingar denna så kallade religion sin vilja på andra människor, och hela länder, genom våld och hot om våld.

Pappa, född 1905, tidigt faderlös och tvungen att arbeta vid sidan av skolan, kunde ändå ha en utvecklande fritid.  Han ägnade sig bland annat åt att bygga kanot och vara ute på äventyr med den. Kanoten var gjord av duk spänd på träspant. Han och några kamrater tog sig en bit ut i Östersjön. På en ö utanför Umeå hade de tillgång till en stuga, en enkel, oisolerad plankbyggnad. För dem dög den gott. Jag har sett foton därifrån. Det syns tydligt att de var ordentligt berusade. 

Tjugutalet var en gyllene tid för spritsmugglingen. Det var lätt för dem att komma i kontakt med smugglare, inte bara för att köpa till sig själva utan också för att hjälpa till med smugglingen och tjäna en slant. 

Jarmo Lainio, professorn i finska, redogjorde för hur han regelmässigt fick stryk under sextiotalet i Sverige, därför att han var finne. Han räddades av miljonprogrammet som mottog så stora mängder av den tidens invandrare från Finland, att hela bostadsområden blev finsktalande. Och till ett sådant område flyttade hans familj. 

Kjell Westö har berättat i novellen Melba, Mallinen och jag (Lugna favoriter Albert Bonnier 2004 – kan laddas ned från bibliotek) en lång, plågsam historia om hur han som svensk i åratal mobbades av tre finska pojkar. Melba var den drivande plågoanden. Och det var kanske ändå inte det värsta. Han tvingades också vara åskådare till en långdragen, tortyrliknande misshandel av en mycket svag och försagd pojke – utan att våga ingripa. 

I åratal, för att inte säga i årtionden, har det varit väl känt att:

1. invandringen leder till stora och ökande kostnader,

2. förslumningen och gettoiseringen av stora och många områden också är en följd av invandringen,

3. en vidare följd är den ökande och allt grövre brottsligheten samt att

4. skolans problem är i mycket en följd av den obefintliga ordningen i många gettoskolor.

Under långa tider har det funnits envälden av olika slag. När man beskriver dem framhålls, förstås, monarken eller diktatorn som den faktiskt bestämmande, som den som fattar besluten. Så är det inte.

Besluten förbereds av en stor administration och den enväldiges signatur blir mer ett bekräftande eller till och med en formsak.

Sett i detta perspektiv har vi som bor i detta land, Sverige, också envälde. Det avslöjades med stor tydlighet under pandemins svåraste skede. Utan att någon bekymrade sig, utan någon debatt beslöts att ta livet av tusentals människor.