Anders Leion
Kom Eugenie, för Guds skull, det här blir olidligt…
– Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi..
Detta är ett berömt citat från Röda rummet av Strindberg (Den som vill läsa hela kapitlet kan se här ).
Strindberg beskriver motsättningen mellan de besuttna och de obesuttna, mellan överklassens omedvetna högmod och underklassens elände, som tvingade den till bitter realism. Det var en konflikt lätt att beskriva. Det var en tvekamp mellan två stridande, bundna vid varandra som två fornnordiska kämpar, förenade med ett rep om bådas liv. Detta ömsesidiga beroende tvingade med tiden fram en länge hållbar kompromiss.
Konflikterna idag gestaltar sig annorlunda. Välgörenhetstanterna har blivit professionella. De sitter i sina kontor, oåtkomliga för det hån som snickarn uttryckte ovan. De utsätts däremot av kritik från massmedia, därför att de inte tillräckligt månar om välfärdssamhällets klienter, eller rättare sagt främst vissa av dess klienter: invandrarna.
Läs mer →
