Jag är 83 år. Jag har gott om tid att fundera över hur jag blivit den jag är – och försöka förstå vem jag är. Det är mestadels nöjsamt. Ett led i detta undersökande har varit att skriva en bok om min barndom och ungdom och ge ut en morbrors bok om hans föräldrar och hans 12 syskon, uppväxta i en fattig by vid den västerbottniska kusten. 

Sett mot denna bakgrund har jag väl gjort någon sorts klassresa, även om jag har haft svårt att frigöra mig från min bakgrund, enligt vittnesmål bland annat från tidigare fruar. 

 

Tre inbjudan gäster fick i Agenda på måndagskvällen försöka förklara valutgången. 

Programledaren: Varför lyckades inte Magdalena Andersson och hennes block hålla sig kvar vid makten? 

Daniel Färm, chefredaktör på socialdemokratiska Aktuellt i politiken: C, V och i någon mån Mp klarade inte av att stå emot de aggressiva attacker som riktades mot dem från högern. Det har varit smutskastning, svartmålning och skrämselpropaganda som varit ganska aggressiva den här gången. 

När jag för ett tjugutal år sedan flyttade till Gärdet började jag gå på Friskis & Svettis. Nästan omedelbart blev jag bekant med Sidney Onayemi. Det var svårt att inte bli det. Han var gladlynt, nyfiken och rolig. Han kunde stå på Ettan, bussen, och – utan någon anledning – glatt och högljutt förkunna: ”Skyll inte på mig! Jag röstade på SD”. Alla skrattade – också den majoritet som inte röstade på SD.

Nedan återges två diagram. Det första har jag hämtat från cornucopia, det andra från Bulletin. 

(”Normeringen av datat har skett enligt formeln PROCENTANDEL AV UTBILDNINGSNIVÅ*100/PROCENTANDEL AV RESPONDENTER och är alltså justerad för hur stort partistöd respektive parti har. Gör man inte det är t ex Socialdemokraterna största parti hos de högst utbildade 24,2 procent av respondenterna. Som största parti blir man förstås störst i alla grupper, men normeringen mäter den relativa fördelningen hos partiets väljare”.) 

Sven – Eric Liedman (bilden) är professor emeritus i lärdomshistoria. Han är exempellöst okunnig. Han döljer sin okunskap med ett medvetet luddigt och oprecist språk. Det hjälper inte. Han lyckas ändå inte dölja att han vantrivs i verkligheten och hellre dväljs i sitt gamla, under sextiotalet formade drömsamhälle. 

I början på adertonhundratalet talade 25 procent av finländarna svenska, i dag talar fem procent detta andra officiellt erkända nationalspråk. 

Den finlandssvenska minoriteten är på många sätt mycket gynnad. Den har, i förhållande till sin ringa andel av befolkningen, en säkrad ställning inom politiken tack vare SFP, Svenska folkpartiet i Finland, och den har ett rikt kulturliv. 

Ändå kan det vara påfrestande att tillhöra en minoritet som i många fall möter ovilja från medlemmar av majoriteten. Trots århundraden av politisk och social samvaro är skillnaden mellan svensk och finsk mentalitet mycket påtaglig. Jag hoppas att ni kan läsa denna mycket dråpliga skildring från Axess 2013 av livet som svensk hyrläkare i Finland: 

Redan i början på året skrev jag här på DGS ”Vad har vi alltså här? I bästa fall har vi en människa som aldrig lämnat trotsåldern. I värsta fall har vi en klassisk diktatorstyp: trångsynt, självtillräcklig och med behov av total kontroll.  

För mig vittnar hennes blick om detta. Den uttrycker alltså främst rädsla”. 

En stor majoritet av ryssar stödjer Putins anfallskrig mot Ukraina. Hur är det möjligt? Vad har de att vinna på det? 

De känner tillfredsställelse.  De får sin världsbild bekräftad. De ser att inte heller lillryssarna kan sätta sig upp och kräva frihet. Också de skall tvingas in i träldomen.  

Varför urskuldas alltid brottslingen i Sverige? Därför att nazisterna har gjort det omöjligt, tydligen, att se arvets, släktens, folkslagets betydelse för en individs uppträdande. 

I stället hänvisar man till miljön: De i utsatta områden boendes högre brottslighet, större bidragsberoende, sämre skolresultat och högre arbetslöshet förklaras med strukturerna i området. Det måste väl betyda att den fysiska miljön, betongen och asfalten, får dem att uppträda avvikande? Invändningen att den avvikande miljön också innefattar en annorlunda kultur är en ful, avledande manöver. Kultur är förankrad i, och uttrycks av människor – och de skulle ju inte vara annorlunda?   

Var är Magdalena? Ingen har sett till henne på sistone. Och för en tid sedan publicerades några bilder av henne ute i naturen, sittande på en äng. Kanske har hon gått vilse? 

Det är i så fall symptomatiskt. Socialdemokraterna har gått vilse. Förvirrade går de omkring i tät snårskog och försöker hitta en väg ut, eller åtminstone en väg framåt. Nu går de bara runt, runt.   

Många anser, liksom Johan Pehrson (bilden), att Frankrike har en föredömlig kulturpolitik.  Man brukar också anse att politiken lyckas, dvs att kulturen är högtstående. 

Det kanske den också är, men jag tvivlar. Det talas en så förskräcklig massa smörja i landet. 

Återkommande ställer sig den som tar del av den dagliga brottsrapporteringen frågan varför? Varför ger sig inte brottsoffret av från den farliga miljön och de svekfulla ”vänner” som misshandlar och bedrar. Dessa tankar gör sig särskilt påminda när det avslöjas att den misshandlade hustrun funnit sig i, eller i alla fall stått ut med åratal av plågor – utan att ge sig av. 

I något sammanhang skriver Gustaf von Platen att en radikal hållning bara är äkta om radikalen har arbetarklassbakgrund. Många andra har menat detsamma.  

I någon mening är det förstås så.  Det stämde väl på Stig Ahlgren (bilden). Han och von Platen träffades i lumpen. Vid övningarna var tältet på kvällen fullt av andra, med arbetarbakgrund.  Dem kunde Ahlgren inte umgås med. Han vände sig till akademikern von Platen. I början på sin karriär, på Aftontidningen, ägnade sig Ahlgren åt häftiga, giftiga angrepp på arbetarklassens motståndare.  

Rubriken är Stig Ahlgrens mest berömda sentens. Han har berättat om dess tillkomst: ”Snälltåget hade passerat gränsen mellan Skåne och Småland utan att något mer väsentligt hade upptagit min hjärna än frågan om jag hade råd att äta i restaurangvagnen. Det hade jag inte och blev sittande kvar. Tåget hade stannat, en järnvägsknut tydligen, bibanefolket, en dyster skara, vällde in. Jag tryckte näsan platt mot rutan för att få syn på stationsskylten, tog upp anteckningsboken och skrev: 

Nadim Ghazale är en mycket sympatisk och insiktsfull polis. Han rapporterar från och om Borås, en stad med 114 000 invånare. Även där har man ett växande problem med gängvåld.

Ett under senare tid ofta använt angrepp mot dem som kritiserat invandringen är att beskyllda dessa kritiker för att vara förledda av en konspirationsteori – den om folkutbytet. De välförståndiga är så säkra på sin sak att de inte bekymrar sig om befintlig statistik, t. ex. detta diagram sammanställt av Gunnar Sandelin:  

Jag har just sett berättelsen om Jens Otto Krag och Helle Virkner på dansk tv.

Den är mycket fängslande. Se den! Den kommer snart också på svensk tv.

Jens Otto är en skitstövel. Han är också mycket framgångsrik och därför intressant. Den mest fängslande är ändå Helle Virkner – vilket hon också är som en av huvudrollsinnehavarna i Matador, bredvid The Wire världens kanske bästa Tv-serie. Hon är mycket sympatisk och intagande – i rutan, och som det verkar, i livet.

Judarna utgör endast 0,2 procent av världens befolkning. Under första hälften av nittonhundratalet vann de 14 procent av nobelprisen, under den andra halvan 29 procent och hittills, under innevarande århundrade, 32 procent.

För alla som i enlighet med rådande politiskt korrekta föreställningar hävdar att alla människor är lika, och att inga raser finns, utgör dessa siffror ett problem. Inte blir det lättare att förklara för dem varför ashkenazer i genomsnitt har en intelligens som uppgår till 110–115.

Kvinnan bestämmer över sin kropp, vilket hon stolt förkunnar i alla sammanhang, oftast kanske i diskussioner om abort. Samtidigt, när hon också utnyttjar sitt imperium, tar hon ett liv, vilket hon inte vill bli påmind om.  

Jag konstaterar bara. Det är oundvikligt att kvinnan tar makten. Hennes ställning är en ofrånkomlig följd av den fortgående individualiseringen och den tekniska utvecklingen. Det lönar sig inte att ha åsikter om det. Det återstår bara att anpassa sig. 

Ett utslag i USA:s högsta domstol har under flera dagar beskrivits och kommenterats i svenska media. Svensk samhällsdebatt är ofta löjligt upptagen av amerikanske skeenden, men de senaste dagarnas febriga ältande av ett amerikanskt juridiskt ärende är ändå exceptionellt. 

Det talas ofta och mycket om att inlägg i den offentliga debatten uttrycker hat mot den ena eller andra personen eller mot den ena eller andra åsikten. Jag har ofta svårt att se uttryck för hat, däremot är det, sett med mina ögon, lätt att upptäcka uttryck för förakt. Jag använder alltså detta begrepp i det följande.  

På Svtplay finns en dokumentär om katastrofen i Tjernobyl. Den bekräftar i det mesta den dramatiserade version, som tidigare publicerats av HBO. Händelseförloppet återges tämligen dramatiserat också här.  

SVT-dokumentären understryker det väsentligaste: rädslan för och försöken att manipulera information för att skydda de ansvariga – såväl anläggningens chefer som politiker lokalt och i Moskva. Denna rädsla leder till de svåraste följderna.  

41 grader i Biarritz.

Klimatet förändras överallt på klotet. Förändringarna är mindre påtagliga i  
Sverige, medan de på andra håll, tex i Frankrike är mycket påtagliga: I en tweet från 2014 – som nu blivit viral på sociala medier – har den franska väderpresentatören Sylvain Perdigon gjort en väderprognos för hur vädret skulle kunna se ut 2050. Problemet är att prognosen motsvarar vädret för de kommande fem dagarna i Frankrike. 

När jag var grabb blandade jag till svartkrut och byggde kanoner av grova kopparrör som min pappa rörmokaren försedde mig med. Sedan sköt jag på egenhändigt byggda skepp, det vill säga barkbåtar. Det smällde inte så mycket. 

Svensk politik har länge lidit, och lider fortfarande av en rädsla för och ovilja att se verkligheten. Just i dagarna ger oss svensk press ytterligare ett exempel på hur delar av den främjar en fortsatt rädsla för verkligheten. 

Den röda ballongen är en poetisk, vacker film från 1956. Kanske är den röda ballongen symbol för en glädje och ett hopp som behövdes i efterkrigstidens Paris. (Hela filmen kan ses på Youtube. Vilka miljöer! Och slangbellor – det är väl förbjudet att visa nuförtiden?). 

Många ord kan användas för att beskriva det politiska läget i dagens Sverige. Det ligger ändå nära till hands att använda ordet yrvaket. Plötsligt har inte så få gnuggat sig i ögonen för att klarare se och förstå vad som händer. En del berättar också om vad de ser.  

Nyligen sade Estlands premiärminister Kaja Kallas: ´”I Estland talar vi fortfarande om åren under den svenska kronan som ‘den gamla goda tiden’”, sa hon och tillade efter en konstpaus: Kanske för att jämförelser med den ryska tiden utfaller till er fördel.”´

I Axess 4/2022 skriver Susanna Birgersson: ”Vi måste inte veta allt. Vi måste inte veta om den genomsnittliga intelligenskvoten skiljer sig åt mellan olika etniciteter. Vi måste inte veta hur många vuxna människor som någon gång haft sexfantasier om barn. Vi måste inte veta om det går att korsa en människa och en gris. Det är utmärkt att vissa saker får ligga gömda, glömda och outforskade.” 

Länge har mångkulturens förträfflighet besjungits av stora körer i politik och på ledar- och kultursidor. Det betecknande för alla körmedlemmar är att de inte har någon egen erfarenhet av mångkulturen. De har inte bott i ett kvarter befolkat av en majoritet som talar ett annat språk är deras eget. Och de bryr sig inte om att förhöra sig hos dem som har sådan erfarenhet.