Lär av Kekkonen!

Anders Leion

Nyligen korades Finland till världens mest framgångsrika land. Hur har landet lyckats inta denna position? En del av förklaringen är Urho Kalevala Kekkonen – UKK. New York Times har en insiktsfull summering av hans gärning.

Kekkonen kom från mycket enkla förhållanden, vilket väl delvis framgår av bilderna från UKK:s första hem. Han var tidigt mycket politiskt intresserad. Han deltog på den vita sidan i inbördeskriget. Han har påstått att han inte avlossat något skott mot de röda. Enda gången han skulle ha kommit inom skotthåll skrek han till den röda soldaten att ge sig av. Den som vill kan ju tro på påståendet. Mot bakgrund av hans senare hämningslösa uppträdande för att uppnå och bevara politisk makt finns det anledning att tvivla. Han försökte också i det längsta dölja sitt deltagande i en exekutionspluton efter de rödas nederlag.

Han återvände, tonårig, från kriget till skolan. Han var i början av sin karriär efter skolan nationalistisk, mot Finlandsvenskarna och utrikespolitiskt aktivistiskt för ett Storfinland. Han kritiserade freden efter vinterkriet. Han stödde entusiastiskt fortsättningskriget och såg dess möjligheter för realiserandet av den gamla drömmen om ett Storfinland.

Så, men ens gjorde han helt om och talade för en uppgörelse med Sovjet och en neutralisering av Finland. Dessa tankar yppade han första gången i Sverige 1943, då det ännu var förbjudet att göra det på hemmaplan.

Läs mer

Han som sa´t – han va´t

Anders Leion

Rubriken uttrycker ett i barndomen ofta använt visdomsord. Barn är hyperkänsliga för orättvisor – också de som uttrycks genom hårdare krav mot andras beteenden än mot det egna. Nu skall jag vara barnslig och visa hur ordet kan användas också för att beskriva dagens politik.

För att göra scenen alldeles klar och väl belyst behövs en liten omväg över ekonomisk teori. (Jag påmindes om den när jag i SvD 18/2 läste en artikel av Gunnar Eliasson. Han är dock helt oskyldig till det som här framförs).

Wicksells analys använde sig av skillnaden mellan marknadsräntan och den ”naturliga” räntan. Ett exempel: När ska skogsägaren avverka sin skog? När tillväxten, den naturliga räntan, faller under rådande ränta, förstås.

Den naturliga räntan beskrevs ovan för en del av ekonomin. Man kan mer abstrakt tänka sig en genomsnittlig, naturlig ränta för hela ekonomin. I efterhand realiseras den i tillväxten – men i förväg är den lika med den möjliga, potentiella tillväxten, som kan eller inte kan realiseras fullt ut – beroende på beslut som fattas eller underlåts att fatta. Den är nu i Sverige och övriga utvecklade länder långt högre än rådande, historiskt unikt låga räntenivåer. Varför ser vi då inte en investeringsledd ekonomisk expansion? Man kan framföra olika förklaringar: billig import från låglöneländer, accelererande automation och förväntningar som anpassat sig till rådande, trots allt exceptionella, situation. De som fattar produktionsbeslut kan tänkas bli nervösa och oroliga i detta läge och inte veta vad de idag skall satsa på – i morgon kan verksamheten slås ut av billig import eller forcerad automation.

Läs mer

Är maktväxlingen omöjlig?

Anders Leion

Hur skall det gå för de gula västarna? Hur skall det gå för de västeuropeiska demokratierna?

Rom gick under därför att man inte kunde finna något fungerande sätt för maktväxling. Sedan praetoriangardet förlagts inne i Rom, för att skydda kejsaren, blev han dess fånge. De avgjorde vem de ville acceptera som kejsare. Alltså valdes allt oftare generaler till kejsare. De styrde riket som de styrt armén, med befallningar. När inflation uppträdde förbjöd de prisökningar, varvid varorna försvann från hyllorna. Tredskande handlare avrättades. Till slut fanns det inte tillräckligt med medel ens för att upprätthålla armén. Germanerna kom och hälsades som befriare. Kejsarna kunde inte byta kurs, de kunde inte undvika katastrofen. Gjorde de ett försök blev de avsatta av armén, som tillsatte någon lydigare.

Kan man inte byta ut ledningen blir det omöjligt att byta kurs. Men denna mekanism – eller brist på mekanism – dvs. oförmåga till maktväxling, kan inte bara förklara situationen i Venezuela. Det belyser också demokratiernas svårigheter. Och just nu är den akut för de gula västarna.

De gula västarna startade som ett spontant uppror, utlöst av ilska över fartbegränsningar och skattehöjningar på drivmedel, men med energi från en länge lagrad bitterhet. Denna kom från en under lång tid upplevd försämring av levnadsstandarden på landsbygden och i små städer – just där man är mest bilberoende. Rörelsen är nu inne på femtonde veckan. Så länge har man demonstrerat på lördagarna, i Paris och i många andra städer. Nu börjar man få svårigheter.

Läs mer

Från tvekamp till trekant

Anders Leion

 Kom Eugenie, för Guds skull, det här blir olidligt…

– Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi..

Detta är ett berömt citat från Röda rummet av Strindberg (Den som vill läsa hela kapitlet kan se här ).

Strindberg beskriver motsättningen mellan de besuttna och de obesuttna, mellan överklassens omedvetna högmod och underklassens elände, som tvingade den till bitter realism. Det var en konflikt lätt att beskriva. Det var en tvekamp mellan två stridande, bundna vid varandra som två fornnordiska kämpar, förenade med ett rep om bådas liv. Detta ömsesidiga beroende tvingade med tiden fram en länge hållbar kompromiss.

Konflikterna idag gestaltar sig annorlunda. Välgörenhetstanterna har blivit professionella. De sitter i sina kontor, oåtkomliga för det hån som snickarn uttryckte ovan. De utsätts däremot av kritik från massmedia, därför att de inte tillräckligt månar om välfärdssamhällets klienter, eller rättare sagt främst vissa av dess klienter: invandrarna.

Läs mer

Med Chavez mot avgrunden!

Anders Leion

Med inrättandet av ett grandiost socialt program påbörjades den snabba resan utför, mot avgrunden, i Venezuela. Med bibehållandet av ett grandiost socialt program har Sverige börjat utförsbacken mot avgrunden.

Den bolivarianska revolutionen – Chavez stolta namn för sitt sociala experiment – innebar ett vidlyftigt socialt program, avsett att finansieras med landets stora oljeinkomster. Oljeindustrin – och andra verksamheter – socialiserades och tämligen omgående började produktionen sjunka. När sedan också oljepriset föll kände sig Chavez tvungen att alltmer nedmontera demokratin. Hans efterföljare Maduro fortsatte och radikaliserade politiken alltmer, för att med våld och administrativt tvång försöka tvinga landet och invånarna till lydnad, när den entusiasm som Chavez till att börja med kunnat använda sig av eroderade.

I den mån detta sociala, politiska och ekonomiska experiment kommenteras i svenska media sker detta under ursäkter och hänvisande till programmets ursprungliga, ädla avsikter. På samma sätt betraktar man – det vill säga svenska politiker och svenska massmedia – den svenska politiken. Man ursäktar, förtiger och tittar bort, det vill säga vägrar att beskriva verkligheten.

Läs mer

Sköldpaddans år

Anders Leion

”Vi var pionjärerna som startade partiet från grunden. Vi hade usel ekonomi, få medlemmar och var ständigt utsatta för förtryck och våld i olika varianter. Allt arbete skedde ideellt och jag var fattig som en kyrkråtta när jag bestämde mig för att avsluta mitt partiarbete.”

”Men när jag lade till att jag skulle ta avstånd från SD, då blev det eld och lågor”…”Jag kunde genom mitt avstånd köpa mig viss frid från de rödas våld, och SD kunde ytterligare distansera sig från mig och göra rörelsens tidiga problem med extremister och skinnskallar till något som jag personligen var ansvarig för”.

Dessa citat från Anders Klarströms bok Prima Victoria (Prima Victoria AB 2018, Göteborg) omfattar de år, 1988 – 1995, då han var aktiv i partiet. 1992 valdes han till partiledare, efter att partiet tidigare endast haft talespersoner, varav han var en.

Det har talats om att SD:s tidiga år – de år som Klarström skriver om – skulle utforskas och klargöras i en vitbok. Det är en omöjlig tanke. Vilken historiker skulle våga ta sig an ett sådant uppdrag? Det skulle ju innebära att allt det våld och all det hat och förtal som ständigt riktades mot SD på gator och torg, på TV och i tidningar skulle komma att beskrivas. Vem vill – eller törs det? Dessutom skulle nu fortfarande verksamma människor komma att porträtteras i sammanhang som de numera kanske försöker glömma. Mattias Gardell och Tomas Hübinette hör till dem. Expo och dess sympatisörer, detta skattefinansierade institut för åsiktsregistrering, skulle behöva beskrivas när de, utrustade med järnrör, ligger i bakhåll utanför SD:s partilokal för att överfalla och slå partimedlemmar blodiga när de skall lämna lokalen. Planen genomförs också grundligt.

Läs mer

Spöket

Anders Leion

Ett spöke går återigen genom Europa. Det är så väldigt och oformligt att det skrämmer etablerade politiker och opinionsbildare till desperata dumheter.

Den här gången benämns det populism. Det är en mycket omtalad företeelse, som ockuperar media och det politiska samtalet. Trots allt det bekymmer och de farhågor den väcker är den i stort sett okänd. Det kommer den också att förbli. Begreppet används nämligen inte för att förstå, utan för att slippa förstå. Det har blivit ett sätt att stämpla politiska motståndare och politiska förslag så att de skall oskadliggöras. Hittills har det i många fall fungerat.

Främst används beteckningen på nya, oönskade rörelser, som de franska gula västarna. I det fallet struntar dess medlemmar antagligen i vilken beteckning de förses med. Det är de som betraktar rörelserna ovanifrån, de politiska analytikerna och de etablerade partierna, som har behov av begreppet. Det är ett led i deras försök att förstå vad som händer. De kommer inte att förstå. De hänger sig fast vid dagshändelserna och har svårt att se vad det finns för gemensamt i alla de olika, spretande krav och förslag som förs fram ur de gula västarnas led.

Också mer etablerade rörelser, som det svenska SD, har bemötts och bemöts på liknande sätt. Talet om bruna rötter har förstås varit ett försök att stöta sverigedemokraterna ut ur varje politiskt och annat socialt sammanhang. De förbjuds att vara med på Nobelmiddagen och även om det vid de allmänna valen inte finns någon möjlighet att förbjuda dem, hoppas man att brunsmetningen skall hålla nere deras röstetal. Det gör det antagligen också.

Läs mer

”De bryr sig inte om oss”

Anders Leion

Under senare år har många samtida rörelser och händelser återgivits i massmedia. Nu senast är det rörelsen de gula västarna som getts uppmärksamhet världen över. I Sverige har dock rapporteringen varit tämligen lågmäld, kanske beroende på att det inte finns någon uppenbar koppling till Sverige. Skulle en sådan koppling finnas innebure den i så fall en kritik av våra makthavare.

Annorlunda behandlades Metoo-rörelsen. Den började i USA men fick en omedelbar efterföljd i Sverige. Under veckor och månader dominerade den nyhetsinslag och kultursidor. Varför det? Därför att det var så lätt att göra den svensk, att upptäcka svenska offer och förövare.

Tusentals var de kvinnor som vittnade om övergrepp de utsatts för. Många var de män som anklagades och avslöjades. De fick inte någon möjlighet att förklara sig före avslöjandet. De miste ofta familj, vänner och arbeten. De dödades socialt. I något fall inträdde också den fysiska döden – antagligen i flera, hittills okända fall. Den sociala döden föregår ofta den fysiska.

En man har dömts. Metoo var alltså en lynchmobb. Som sådan var den inte intresserad av sanningen. Den var ute efter att, lustfullt, skapa offer. (De kvinnor som alls inte var ute efter att skada, utan bara ville berätta om sina erfarenheter har råkat illa ut. Men lösliga rörelser kidnappas alltid av extremister.)

Läs mer

Det ofrånkomliga våldet

Anders Leion

Två gånger har jag blivit slagen medvetslös. Första gången var det en pojke i klassen – vi var 7 eller 8 år – som gav mig en stenhård högerkrok. Den träffade på och bakom örat. Jag stöp direkt. Han och jag var klassens mest villiga slagskämpar. Vi hade länge gått och stirrat på varandra.

Andra gången var i lumpen. Jag satt och putsade kängorna när en ovän gick förbi och gav mig ett glåpord. Jag slängde borsten efter honom och råkade få träff i hans bakhuvud. Han kom rusande mot mig. Jag värjde mig genom att rikta bajonetten mot honom. ”Om du”… sa han med ett efterhängande outtalat hot. Jag förstod att han hade rätt. Jag måste acceptera ett slagsmål. Jag lade ifrån mig bajonetten och vi gick ut i korridoren, omgivna av de andra logementskamraterna. Han var mycket större än jag och jag hamnade ganska snabbt medvetslös på golvet.

Han var förstås nöjd – men det var jag också. Jag hade gjort motstånd. Pappa – duktig amatörboxare – berättade långt senare för mig att han varit orolig. Han tyckte att lekkamraterna fick bestämma för mycket över mig. Han lugnades när han en gång såg att jag – 5-åringen – gick in i ett slagsmål. Och jag har alltid kunnat stå upp för mig själv. Det är en stor tillgång. Villigheten att slåss har förstås minskat med åren. Men ännu i 60-årsåldern stoppade jag en bråkig knarkare i T-centralen. Jag hade nog inte klarat av det själv, men jag fick hjälp av några ungdomar.

Läs mer

Att planera för en bättre värld

Anders Leion

När jag sent omsider började göra repmånader (jag hade haft sådana jobb att jag var befriad i 18 år) trivdes jag mycket bra. Tjänsten gjorde att man fick samarbeta med människor av alla slag. Alla hjälpte till, även om det också fanns de som var så skotträdda att de blundade när de sköt.

Varje repmånad avslutades med en fest. Till festen hördes alltid uppskattade sketcher som häcklade befälet, främst kompanichefen. Vid avslutningen av den sista repmånad som jag gjorde, var denna sketch ovanligt lyckad och mycket uppskattad.

Sketchen parodierade kompanichefens benägenhet att i alla lägen försöka lösa problem med mer planering: Planeringen startade så fort fienden blivit synlig, fortsatte och intensifierades alltmer allteftersom fienden ryckte fram – men det kom aldrig någon order om aktivitet utöver planeringen.

Alla, utom kompanichefen, skrattade gott. Hans handlande var så overkligt absurt att det bara kunde bemötas med skratt.

Vi skulle inte ha skrattat. Så styrs Sverige idag. Allt planeras, men inget sker därutöver. Tror ni mig inte? Lyssna då på detta inslag i Studio Ett (9/1 2018) om skolans arbetsmiljö (börjar vid 04.30).

Läs mer

De två silona rasade och bråten bildade en napoleonbakelse som sprängdes underifrån

Anders Leion

Rubriken är en liknelse (hämtad från C est dans l’ air 11/01 2018. Se programmet om ni kan franska. Det är det värt. Det handlar till stor del om den italienska regeringens stöd till de gula västarna och dess provokationer riktade mot den franska regeringen).

Liknelsen vill beskriva hur det franska politiska landskapet har förändrats. Förr var vänstern härbärgerad i ena silon, högern i den andra. I båda fanns det ett första lager främst bestående av arbetare – i högern ofta katolska, boende i landsorten – och andra kategorier med liten utbildning. Ovanför dem fanns den lägre medelklassen, lite bättre utbildad och med något högre inkomster. Och så ett övre skikt av välutbildade, urbana akademiker, företagare och högre tjänstemän i stat och näringsliv. Naturligtvis var inte proportionerna helt lika i de båda silona, men både högern och vänstern hade medlemmar i alla tre skikten.

Siloväggarna var hårda, tillverkade av de båda lägrens skilda bakgrunder och under åratal uthamrade olika ideologier. Dessa hade till uppgift att de som hörde till exempel till det lägsta skiktet, men var fördelade på de två silona, att de skulle hindras inse sina likartade villkor och därmed också sina gemensamma intressen.

Nu har silona rasat. Istället återfinns rasmassorna snyggt ordnade i skikt, ovanpå varandra som i en napoleonbakelse, utan några särskiljande, lodräta väggar.

Läs mer

Moder Svea är död – leve Fader Ingemar!

Anders Leion

Moder Svea används alltmer sällan som en symbol för Sverige. Det är inte underligt. Hennes varma moderlighet har mycket lite att göra med vardagen i landet. Bättre skulle Ingemar Bergman passa.

Ingemar Bergman har under året på många sätt hyllats. Hans filmer och TV-pjäser har visats på nytt. Uppmärksamheten har varit välförtjänt. Han var ett unikum av ständig konstnärlig kraftutveckling.

Jag uppskattar nästan allt han gjorde – och som jag tagit del av. Jag såg nästan inga av hans pjäser. Jag hade för många barn i en förort för långt bort. Och i olikhet mot det konstnärliga geniet försökte jag också ta hand om dem.

Men jag tycker om nästan alla hans filmer. De första, med deras kärleksfulla skildringar av nu försvunna Stockholmsmiljöer var redan när jag var grabb lätta att tycka om. Hets, som han skrev manus till, såg vi med skräckblandad förtjusning dagen innan vi skulle upp i muntan.

Jag tycker bara illa om en av hans filmer: Fanny och Alexander. Det är en alltför prunkande, överdådig och överlastad Hollywood-liknande produktion. Och de övernaturliga inslagen är bara larviga.

Läs mer

Vi behöver nog en ordentlig kris – och den får vi av den framsynta regeringen

Anders Leion

Ett av mina första minnen är från en värmländsk tågstation. Svenska soldater patrullerar omkring den – för att skydda tyska soldater ombord på ett tåg som stannat vid stationen. Jag har alltså numera nått en avsevärd ålder.

Liksom många andra här på DGS ser jag mig med förundran omkring på dagens svenska verklighet. Hur har det kunnat bli så här? Och hur kommer det att se ut de närmsta åren? (Vad därefter sker är jag väl inte så direkt berörd av, men barn, barnbarn och barnbarnsbarn).

Ett mycket vanligt ämne för de äldres klagan är den vansläktade ungdomen. Jag har inte så vidsträckta egna erfarenheter av ungdomen, men man hör ju ett och annat. Den här insändaren sammanfattar en del. Ett annat vittnesbörd beskriver hur de uppträder i arbetslivet.

Kanske kan man sammanfatta intrycken så här: De vill uppfattas som självständiga, framgångsrika och unika – utan att behöva anstränga sig så mycket. En strategi för att nå detta är att söka sig till arbeten och andra miljöer som befolkas av ungdomar med stjärnstatus av något slag – och parasitera på denna status. Det är därför Google och Apple och liknande företag är så populära.

Är detta ett problem? Kanske: ”Samtidigt är det något med det ’självförverkligande’ draget som skaver. För gruppen unga mår oerhört dåligt, psykiskt. Att sätta upp personliga mål må låta positivt och driftigt: men hur meningsfullt är det, i längden, att ha mål som bara rör en själv?” (Vittnesbördet ovan).

Läs mer

Att utifrån en maktposition klaga över maktlöshet

Anders Leion

(Nedanstående text innehåller generaliseringar. Jag ber inte om ursäkt för dem. Kanske kan de i någon mån uppväga allt det generaliserande som ymnigt görs om männen och deras beteende).

Jag har tidigare rapporterat om hur Metoo-rörelsen fått män att i möjligaste mån undvika samröre med kvinnliga kollegor, vilket i sin tur försvårar kvinnornas tillgång till de cirklar där inflytande utövas och lärs ut. Metoo-rörelsen missgynnar alltså kvinnorna.

Också andra liknande mekanismer missgynnar kvinnor i arbetslivet. Män vet hur de skall hantera konflikter med andra män (åtminstone män med liknande kulturell bakgrund), men känner sig handfallna och försvarslösa gentemot kvinnor, som i det längsta vill undvika konflikt, men när den är oundviklig inte vet att hantera den. Den enda möjliga reaktionen inför en oförsonligt ilsken kvinna är att ge upp och dra sig tillbaka. Alternativet, att stå på sig, kan ledda till alltför farliga konsekvenser. Också detta konfliktundvikande missgynnar förstås i längden kvinnorna.

På lång sikt finns det alltså för kvinnorna oroande tendenser – just nu ökar dock deras maktinnehav på olika områden.

Samtidigt säger sig kvinnorna inte vilja bli behandlade annorlunda än män och själva vilja behandla män på samma sätt. Hur skall denna till synes olösliga konflikt kunna lösas? En lösning vore förstås enkönade miljöer.

Läs mer

Självdestruktiva rörelser och deras medberoende

Anders Leion

Det har varit jul. Då hyllas minnet av föreställningar som bleknat, men som fortfarande är en del av vår kultur, av vårt gemensamma minne.

Dessa gamla religiösa föreställningar har ersatts av nya, som är lika omöjliga att ifrågasätta som kristendomens var för några hundra år sedan. Jag skall här beskriva tre sådana.

Den första idén påstår att inhämtandet av kunskaper om nya, okända företeelser bäst sker på plats. Det är en popularisering av adelns ”Grand Tour”, det vill säga årslånga eller längre resor mellan Europas huvudstäder och hov under tidigare århundraden. Numera fraktar en stor transportapparat därför människor från jordens mer välbeställda delar till dess fattigare.

Resenärernas vilja är kanske mer att få bada och sola till lågt pris, men verksamheten säljs ofta som om det vore fråga om ett slags lärande. En viss sådan verksamhet försiggår också inom och mellan välbeställda länder, men den möter allt större motstånd. De människor som bor i fattiga länder kan däremot inte göra motstånd. De behöver de ditfraktade människornas pengar.

Massturismen framställs fortfarande som något gott, som en verksamhet som sprider kunskaper och förståelse mellan människor. Kunskapen som förmedlas är priser på mat, dryck, logi och mänsklig betjäning av olika slag. Upplevelserna som skall locka är vackra scenerier och njutandet av något unikt, oförstört. Detta förstörs snabbt av turismens bieffekter, men maten och drickandet finns ju kvar.

Läs mer

Flash-Ball – räddningen i laglöst land?

Anders Leion

Under de gula västarnas demonstrationer uppstod, framförallt i Paris, en rad våldsamma situationer. Aggressiva grupperingar tog, i skydd av den stora mängden demonstranter, tillfället att plundra och förstöra. Här återges ett klipp i vilket en juvelerare trycker inne i sin butik, i hopp om att hans rutor av säkerhetsglas skall hålla. Det gör de inte. Han ropar då upprepade gånger ”Jag är beväpnad!” men våldsverkarna fortsätter att försöka krossa rutorna. Till slut avlossar innehavaren två skott med sin Flash-Ball. Angriparna ger sig av.

Vapnet används av polisen men också av privatpersoner. Det är avsett att vara icke-dödligt men användningen har åstadkommit skador i ögon och andra kroppsdelar och åtminstone ett dödsfall som följd av en framprovocerad hjärtattack.

Här säljs det, och på många andra ställen.

I Sverige kulle det antagligen vara förbjudet. Alternativet är tydligen i praktiken att skaffa sig ett dödligt jaktvapen. En Flash-Ball skulle ha hjälpt den far som med ett hagelgevär försökte skydda sin familj.

Det bästa vore förstås om statens våldsmonopol fungerade. Det gör det inte. Sverige är numera ett laglöst land. En Flash Ball skulle hjälpa många.

Om man nu skulle vilja bo kvar i Sverige.

Var god välj.

Finländsk fascism – och svensk?

Anders Leion

Visst kände jag till Lapporörelsen och dess våld gentemot dem som de uppfattade som kommunister eller kommunistiska medlöpare. De skjutsade bland annat misshagliga personer till gränsen mot Sovjet, förnedrade och misshandlade dem och tvang dem över gränsen. Ett av offren var en tidigare president. Rörelsen behandlas i Svart Gryning, Fascismen i Finland, 1918–44. (Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka, Lind & Co, 2018). Men det mesta i boken är nytt för mig.

Det visar sig att fascismen i Finland inte bara var ett marginellt fenomen, som i Sverige. (Bortsett nu från de försiktiga, tysta medlöparna som fanns också här). Den hade i Finland, liksom i Italien och Tyskland, en bättre jordmån: de veteraners bitterhet som ansåg att frontmännens insatser – i Finland efter inbördeskriget – hade förminskats och förskingrats. (Samtidigt var det en skillnad.

De vita, från vilka den finska fascismen fick sina anhängare, hade segrat). Ändå hade rörelsen inte kunnat få sin styrka – vid två tillfällen var man ytterst nära att utlösa en statskupp – om inte de tyska och italienska förebilderna funnits. På trettiotalet var Mussolini den främsta inspirationskällan, i slutet på andra världskriget var det Hitlertyskland, som ekonomiskt och praktiskt understödde den då aktiva fascismen.

Läs mer

Varför läsa latin?

Anders Leion

Jag har läst latin i drygt tio år. Min dotter talade om för mig att man kunde läsa språket via nätet på Stockholms Universitet. På natten därefter började jag läsa Prima Latina. Jag tog så småningom nästan 120 poäng (4 betyg). Jag kunde aldrig få rätsida på mitt uppsatsämne: Renässansens mottagande av Catullus dikter.

Så såg jag en lapp på universitetets anslagstavla: Vill du kunna snacka som man gjorde på Roms gator för 2 000 år sedan? Det ville jag ju och det håller jag på med. Det kan låta så här. Det är min lärare Daniel Pettersson som talar språket så ledigt och väl.

Varför läser man latin? Ett dött språk som få känner till – annat i form av några inlärda ordspråk, kanske – och som nästan ingen kan tala. Vi har ju tillräckligt med moderna, levande språk. Det mest spridda och därmed mest praktiska språket är förstås engelska. Det är dessutom lätt att lära. Det finns överallt. Pojkarna som spelar dataspel blir mycket duktiga. De lär sig använda språket för att kunna klara av spelets uppgifter.

I Sverige är också många andra duktiga engelskanvändare. Och många tror sig vara så duktiga, att de till sin egen belåtenhet tryfferar sitt språk med amerikanska floskler och inte märker att de därmed tappar fotfästet, och använder sig av ett platt och oböjligt svenskt språk – eller vad deras rotvälska nu skall kallas.

Läs mer

Lycksalighetens ö

Anders Leion

Jämlikheten, och framförallt den mellan könen, är ett mycket eftersträvansvärt mål i vårt land. Eftersom detta önskade tillstånd ännu inte har uppnåtts väcker bristen på jämlikhet mycket oro, ilska och ångest.

Särskilt stor och ettrig blir denna ilska när ojämlikheten rör de olika villkor under vilka sexualitetens handlingar utövas eller inte utövas mellan könen. (Jag begränsar mig nu till de två vanligaste könen.) Ett återkommande tema är att en vidlyftig flicka eller kvinna får sitt rykte befläckat medan samma beteende utövat av en man ses som något berömvärt eller i alla fall beundras. Vad kan detta bero på? Är det ett uttryck för patriarkatets förmåga att också styra våra, det vill säga båda könens, tankar?

Låt oss göra en utflykt till Lycksalighetens ö!

På denna ö råder lugn och harmoni. Också på skolgårdarna är det lugnt och tryggt. Ingen skriker Hora! Och ingen flicka behöver känna sig rädd och jagad. Barnen och ungdomarna rör sig utan rädsla – även om lekarna kan vara nog så vilda. De är ju unga.

Läs mer

Dubbel omfattning

Anders Leion

Rubriken använder sig av en militär term. Vi känner väl alla till den. (Även jag, trots min ringa militära erfarenhet. Jag gjorde 15 månader och gick ut som nummer tre – från botten. I slutet av tjänstgöringen, när vi var placerade på trupp för att ta hand om de nyinryckta, höll jag en lektion som gick ut på att med hjälp av filmade stridsvagnar som besköts med Carl Gustaf, granatgeväret, öva rekryterna att sikta rätt. Efter skottet stannades filmen och inspekterades duken för att se var skottet från det lågkalibriga insatsvapnet tagit. Under tiden som jag summerade resultatet för soldaterna, sittande i gräset framför mig, stod en tjock gubbe och tittade på en bit ifrån. När lektionen var slut kallade han mig till sig och sa: ”Det var den bästa lektion jag någonsin sett!” Han gick därifrån och sergeanten kallade på mig: ”Vad sa pansarinspektören?” Jag upprepade det. ”Jaha, vi har redan satt betygen, också dina”).

Dubbel omfattning innebär att man med hjälp av terrängen eller mörker eller annat försöker ta sig förbi fiendens flyglar och falla honom i ryggen. Det kan ske aktivt – de egna rör sig – eller passivt, man låter fienden tränga undan den egna centern. Det var så Hannibal gjorde vid Cannae år 218 före Kristus. Romarna trodde att hans center höll på att kollapsa. När de trängt tillräckligt långt lät Hannibal sina flyglar låsa in romarna. I säcken som uppstod dödade han sedan drygt 60 000 romare.

Varför är folk så sura nuförtiden? Det gäller i alla sammanhang. Jag har bott i nära sextio år i Stockholm. Aldrig har staden varit så frånstötande som nu. Det är stockholmarnas fel. De är som vanligt sura och oartiga men nu har de på de senaste åren också blivit förvandlade till vandrande döva och oseende stoder.

Läs mer

Fångad av visioner

Anders Leion

Som denna nyhetssändning från franska tv 2 visar, var upploppen i Frankrike, främst i Paris, mycket våldsamma. De värsta sedan 68, säger man. (Även om du inte kan franska – kolla filmklippen!) För en svensk betraktare verkar de som något oerhört, något otänkbart i ett modernt, demokratiskt samhälle. Vad kan ha föranlett dem? Och vilka ligger bakom? Den franska regeringen söker desperat efter svaren på dessa frågor. Hittills har de inte funnit några.

De vet också att demonstranterna, de gula västarna, har sagt att de återkommer nästa lördag.
Demonstranternas främsta, och ständigt återkommande krav är: Avgå Macron! De uppfattar Macron, med rätta, som nästan allsmäktig och därmed personligen ansvarig. Han kallas, spefullt men också på allvar, för Jupiter.

Hur har han kunnat få en sådan position, och hur har landet hamnat i denna våldsamma konflikt?

Macrons historia är välkänd. Han var den exemplariske och framstående eleven som, med smärre bakslag, ändå tog sig igenom också ett av de elituniversitet där den franska eliten formas. (Hans historia och giftermål med den mycket äldre Brigitte brukar nämnas som en försonande avvikelse). Efter studierna fortsatta han sin exemplariska karriär med arbete som bankir hos Rothschild, för att därefter vända sig mot politiken. Han var minister hos Hollande, avgick och grundade rörelsen En marche! Med denna vann han en jordskredsseger i presidentvalet och därefter vann hans till parti omgjorda rörelse majoritet i nationalförsamlingen. Oppositionen var krossad och förvirrad. Allt var klart för genomförande av hans politik och han satte full fart från början: Arbetsmarknadslagarna liberaliserades, de järnvägsanställdas mycket förmånliga avtal normaliserades och skatterna på kapital sänktes.

Läs mer

De gröna i världen

Anders Leion

Vi befinner oss väl alla, så länge vi lever, i samma värld? Jo, men man kan ändå undra.

De gröna förgiftar världen. Merkel lät genomföra die Energiwende, det vill säga med kort varsel stänga ned delar av kärnkraften och forcera stängningen av resten. Det skedde efter tryck från tyska miljöpartister och under livligt bifall från det svenska systerpartiet. Resultat: Ett ohämmat koleldande som förgiftar luften, och dessutom överlämnandet av ett vasst vapen till Putin. Tyskland och Europa blir alltmer beroende av rysk gas.

De gröna förfular världen. Allt fler anskrämliga vindsnurror förstör landskapen och gör samtidigt, om dumheten fortsätter, elsystemet alltmer beroende av kompletterande kraft när det är vindstilla, det vill säga mer brännande av fossila bränslen.

De gröna korrumperar världen. För dem finns det inga islamister, inga muslimska organisationer med tveksamma mål. De är alla välkomna i det gröna partiet – till dess någon tredje part kanske lyckas påvisa något konkret och avslöjande. För dem är också FN helt utan fläckar. I varje situation där det inte räcker att ställa krav enbart på den svenska regeringen åberopar de FN utan att bry sig om att organisationen är genomkorrumperad och påverkad och styrd av länder som de annars vill isolera, till exempel genom att neka vapenköp. (Detsamma gör socialdemokraterna.)

Läs mer

Broraset

Anders Leion

En vanlig fråga i de här spalterna är: ”Hur kan alla de som röstar på de gamla partierna undgå att se alla problem som invandringen fört med sig? De måste väl vara mer eller mindre blinda när de nu fortsätter att rösta på de partier som har och har haft ansvaret för utvecklingen?” Det är en berättigad fråga. Jag skall försöka beskriva vad som gör denna brist på synförmåga förklarlig.
Strax före lunch den 14:e augusti i år kollapsade en stor sektion av en motorvägsbro i  Genua, Italien. Det var känt för experter på brounderhåll att bron inte var i bästa skick, men för alla andra, för den stora allmänheten, var raset en fullständigt oväntad katastrof. (Korrosionsangrepp på armeringen föreslogs tidigt kunna vara en orsak).

I Sverige liksom i andra västeuropeiska länder, där allmänhetens majoritet inte kan se några större problem för samhällenas funktionssätt, kommer förändringen, när den väl kommer, med samma häftighet och vara lika oförutsedd som broraset i Neapel. Förändringen, i form olika slags oönskade politiska och andra misslyckanden kommer, antingen vi vill eller inte.

Det som nu händer i Frankrike kan förklara vilka spänningar som håller på att byggas upp och därmed vilka sprickor som sakta kryper ut i de bärande strukturerna.

I ett överreglerat land med en trött ekonomi och ett – trots alla partibyten och alla andra manövrer- förlegat partisystem, var Macrons framgång ett tecken på att den gamla strukturen höll på att brista. Korrosionsangreppen hade gått långt.

Läs mer

Finnjävlar och araber

Anders Leion

På en av våra otaliga båtresor till Helsingfors var det mycket folk ombord. Min fru och jag hade i en av restaurangerna placerats vid ett bord för fyra. Där satt redan ett par i vår egen ålder.

Finnar. Vi hälsade på varandra men sedan fortsatte samtalen på varsitt språk. Jag började tycka det var löjligt att sitta med min visserligen begränsade men dock användbara kunskap i finska och inte försöka få i gång ett samtal.

Så jag vände mig mot dem. ”Mitä mielenkiintoista nykyään on Helsingissä?” (Vad finns det för intressant nuförtiden i Helsingfors.) Mannen svarade, överraskad och förvånad: ”Det vet inte vi. Vi reser bara via Helsingfors. Vi bor i östra Finland och har varit och hälsat på släktningar och vänner i Stockholm och runtomkring. Vi vet mer on Stockholm än om Helsingfors”.

Sedan satt det finska paret och jag och pratade under hela måltiden och jag fick veta mycket om deras liv i Sverige och Finland. (Min fru kan inte finska – jag fick ge henne lite snabba sammanfattningar då och då).

Deras historia var mycket typisk. (Kolla här! Och försök sedan få se hela filmen – med inte bara en gripande historia utan också intagande musik /Lyssna!/ Kai Latvalehto, sonen, den ena huvudpersonen, växte upp i Göteborg men fick flytta tillbaka till Finland medan han förfarande var barn. I ett program om Finland i finsk television har han på sig en tröja med texten Hemma på Hisingen!).

Läs mer

Reflexvästarna kommer att synas alltmer

Anders Leion

I lördags (17/11) lät tre hundra tusen fransmän sina bilar blockera all trafik i flera timmar. Varför? Och vilka stod bakom denna manifestation?

Det fanns ingen ledning, ingen organisation och därför inte heller någon motpart som regeringen skulle kunna ha förhandlat med. Rörelsen, kallad de gula västarna (deltagarna hade på sig gula reflexvästar), hade uppstått på och med hjälp av sociala medier. Regeringen stod handfallen.

Varför? Den utlösande händelsen var regeringens beslut att höja skatten på drivmedel med motsvarande ca 30 öre. Det är ju inte en obetydlighet, men ändå inte särskilt mycket. Men det var droppen. Många upprepade: ”Vi har fått nog. Vi kan köpa allt mindre för våra pengar, men staten fortsätter att höja skatterna.”

Tidigare hade också hastigheten på 90-vägarna sänkts till 80. Också det uppfattar de bilberoende fransmännen, främst de som bor i mindre städer och på landsbygden, som riktat mot dem.

Kommer detta att upprepas i Sverige? Vi har sett – hittills svaga – tecken på det. Också här har det protesterats mot höjda skatter på transportmedel, men tämligen hovsamt. Någon reaktion, dvs. någon oro för protester, har inte märkts från politikerhåll.

Läs mer

C. och jag.

Anders Leion

För ett drygt tiotal år sedan gjorde jag en ny bekantskap. Det var en man, knappt hälften så gammal som jag. Han har följt mig sedan dess.

Han kom till stan från en landsortsstad. Uppväxt var han i en framträdande familj med en far som förutom att han var förmögen också umgicks med de politiska makthavarna i huvudstaden.

Trots det – eller kanske just därför – råkade han illa ut. Han trodde väl att han skulle kunna fjädra sig som i hemstaden. Men hans öde, som han sedan öppenhjärtigt berättade om, blev färgrikt och fängslande.

Oftast dröjde han vid, och utmålade i detalj en fängslande kärlekshistoria med en societetskvinna, från det första mötet då han tyckte att hon kunde upphöja en man till något gudalikt till slutet, då han liknade henne vid en prostituerad som sålde sina tjänster billigt på gatan.

Lika färgrikt beskrev han de politiska makthavarna. Han liknade presidenten vid en bov och dennes premiärminister vid en bög.

Mannen jag beskriver är Catullus. Han levde för ungefär 2 000 år sedan, men han har överlevt i sina drygt 100 bevarade dikter. Att läsa honom är som att lyssna till snacket på Roms gator för två årtusenden sedan. Gör det!

Läs mer

Antisemitismen

Anders Leion

Sverigebilden och dess vårdande har blivit allt viktigare för våra makthavare. Allteftersom alltfler sprickor i den glatta ytan har avslöjats har man blivit tvungen att ta till rena lögner för att försvara den bild man anser vara önskvärd.

Och det önskvärda är att bilden är vacker därför att man känner sig ansvarig för tillståndet i landet. Det är man också. Ylva Johansson försökte följaktligen lögnaktigt påstå att antalet våldtäkter sjunker och sjunker, år efter år. Hon blev förstås tvungen att backa.

Andra förhållanden är svårare att ta avstånd från. Antisemitismen har blivit alltmer påtaglig. Mest öppet skyltar nynazisterna med denna vanföreställning. Det är inte bara en avskyvärd hållning. Den grundar sig också på en mycket snedvriden verklighetsuppfattning. Denna snedvridna verklighetsbild omfattar i vissa kretsar inte bara judar, utan också alla som tillhör majoriteten av vita män:

Vad gäller universitetsvärlden tror jag emellertid att man är alldeles fel ute. Det är inte ”vithet” som inom akademin har gett mest utdelning när det gäller ”makt och privilegier”. Istället är det judiskhet. Som många studier visat är, inte minst vid spetsuniversiteten i USA, judar statistiskt sett väldigt överrepresenterade. Eftersom jag själv tillhör denna minoritet kan jag gå i god för hur ofta det är man stöter på personer från denna lilla minoritet på olika maktpositioner inom akademin. För att ta några siffror från USA: Medan den judiska befolkningsgruppen enbart utgör knappt 3 procent av befolkningen, så står man för 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 37 procent av de som erhållit USA:s ”National medal for science”, 25 procent av landets nobelpristagare i litteratur och häpnadsväckande 40 procent av nobelpristagarna i de vetenskapliga disciplinerna. (Bo Rothstein GP 26/18 2018.)

Läs mer

Flykten från ansvar

Anders Leion

Regeringsförhandlingarna har hållit på ett tag. Inget har hänt. Inget verkar hända på ytterligare ett tag. Vad beror det på?

Den vanligaste förklaringen pekar på den dubbla låsning som utgår från mittenpartiernas vägran att ens ta emot ett passivt stöd från SD och samtidigt vägra att ha något att göra med S. Detta senare uttryckt framförallt av Annie Lööf.

Och naturligtvis. Med dessa förutsättningar blir det svårt att räkna ihop en majoritet. Men detta låsta läge kan inte vara någon överraskning. Inte heller är det något som skedde av misstag i valrörelsens överhettade debattklimat. Så orutinerade och valhänta är inte våra politiker.

Läget är avsiktligt skapat. Det är ett sätt att i det fördolda fortsätta med en politik som man inte öppet törs visa för väljarna.

I själva verket vill man inte ha makt. Man söker ett sätt att smita från ansvaret utan att denna önskan blir för uppenbar.

Här är deras – förvisso ur snävt partiegoistiskt perspektiv – rationella kalkyl.

Sjukvården, skolan och polisen är i kris. Den kommer att bli värre som en följd bland annat av ökande brist på personal. Bostadspolitiken har efter årtionden av försummelser hamnat i ett läge där den aktivt motverkar ett länge uttalat mål: att alla, inte bara de mest välbeställda, skall ha en bostad. Detta är omöjligt av olika skäl, men främst därför att tillväxten per invånare är så urusel – i botten bland EU-länderna.

Läs mer

Dieter Strand och Brandt, Kreisky och Wehner

Anders Leion

I fredags måste jag ta en sen båt från landet in till Dalarö. Jag var ensam i mörkret på bryggan. Båten var försenad. Medan jag väntade gick jag in i väntkuren och plockade bland de böcker som folk tröttnat på och lagt ut till andra att låna. Jag hittad en bok av Dieter Strand, mångårig medarbetare på Aftonbladet. Under sina år där skrev han över tusen kolumner, som de kallades.

Egentligen var de små reportage, omsorgsfullt formulerade och utformade. När jag nu läste om dem i den nyfunna boken fann jag att de fortfarande var läs- och minnesvärda.

Dieter Strand föddes i Tyskland, i Leipzig 1936, med en tysk mor och en svensk far. Han tillbringade sina sju första år i landet. En gång for Hitler förbi det hus de bodde i. ”Jag hade en sockerkaka i ugnen” svarade hans mamma när hon tillfrågades hur det var. Det var ju ett elegant sätt att avvisa Hitler utan att bli angripen av hans anhängare.

1943 tog sig familjen till Sverige. Några veckor senare bombades huset de hade bott i.

Under denna tid flydde också tyskar och österrikare för att rädda sig undan den nya regimen. Många hamnade i något nordiskt land. En hel generation av tidigare emigrerade européer kom sedan att dominera sina hemländers politiska liv, i främst Tyskland och Österrike men också på andra håll.

Läs mer

Dubbelmoral – åsiktskorridorens ofrånkomliga följd?

Anders Leion

Korrekthetspisken – som åsiktskorridoren kallats av norrmännen – viner snabbt och hårt så fort någon gör sig skyldig till en överträdelse av den, kanske inte medvetet överenskomna, men ändå underförstådda normen. Samtidigt klagar många över det moderna livets alla krav som gör det svårt eller omöjligt att leva moraliskt godkänt.

Denna motsättning blir ofta skrattretande tydlig när uttalanden och beteenden ställs mot varandra. I senaste valrörelsen företräddes Mp i en TV-debatt av en ung kvinna som aggressivt angrep alla som, enligt hennes mening, på något sätt hade bidragit eller skulle komma att bidra till klimateländet. Samtidigt använde hon sina ledigheter till att semestra i fjärran land och besöka sin pojkvän i London. Hon cyklade inte till dessa resmål. En tidigare företrädare i partiet bemålade sin båt med giftig bottenfärg och tankade med fuldiesel, för att spara några skattekronor.

Dessa och liknande regelbrott utförda av dessa goda människor bemöttes och bemöts förstås med hån, men upprördheten var och är inte särskilt stor. Vem har inte irriterat sig på någon skatteregel? Och vem vill avstå från resor till varmare land?

Överträdelser av skatteregler och andra regler för uppförande, avsedda att befrämja ett moraliskt riktigt beteende, är oftast lätta att konstatera. Det finns andra, mer intressanta men också svårare att beskriva.

Läs mer