I detta italienska TV-program beskrivs hur Mussolini lyckades ta makten. Han startade som socialist tillhörande socialistpartiets vänsterflygel. 1904 skrev han: ”Frågan om proletariatets frigörelse framgår i dess verkliga uttryck – den fortgående uppbyggnaden av styrka i de folkliga organisationerna, som fyllda av denna kraft exproprierar borgerligheten. Proletariatet som klass är den enda aktören i denna process och har intressen motsatta alla andra klassers.” Citatet ingår i ett stycke med titeln ”Lovord till packet”. Och i ett annat sammanhang skriver han. ”I vissa avgörande skeden är också vi slödder”. Det ter sig kanske något egendomligt att han uttrycker sig så, men det är förstås ett sätt att uttrycka förakt för den rådande samhällsordningen, ett förakt särskilt riktat mot borgerligheten.

Från vanligtvis välunderrättat håll förljudes direktoratet för ständig utjämning ha delgivit myndigheter och allmänhet ett dokument innehållande nya regler för verklighetens förbättrande och förskönande. Fortsättningsvis bör endast kategorierna man, kvinna samt icke man-kvinna användas vid uttalanden om verkligheten och dess humanoider.

Därmed fortsätter direktoratet det arbete som inleddes med icke existensförklarandet av Linnés arbete. I fortsättningen skall endast färger användas för beskrivning av olika växter. Påståenden om släktskap eller icke släktskap mellan någon växt av viss färg med någon annan växt av samma eller annan färg skall ovillkorligen undvikas.

Kent Ekeroth är numera journalist. Han är mycket duktig. Lugn, saklig och påläst genomför han sina intervjuer. Denna är lysande. Den intervjuade är också mycket imponerande.

Här träffar han Thomas Jackson, som tidigt, då debatten om de apatiska barnen tog fart, var den som ihärdigast framförde uppfattningen att alla dessa fall med sängliggande, sondmatade och påstått apatiska barn var klara exempel på påtvingad simulering. Föräldrarna tvingade barnen att framstå som apatiska genom att svälta dem till dödens närhet. Det skedde med mycket brutala medel.

Deras mormor satt nästan orörlig vid spisen. Hon hade svårt att gå. Hon var skumögd och såg inte mössen som också tyckte om värmen.

I stugans enda rum fanns också modern och de fyra bröderna som några år varit sex. I tvåårsåldern dog de yngsta, tvillingarna. Antagligen dog de i hjärnhinneinflammation. Modern vågade inte kalla hem läkaren. Hon var rädd för kostnaden.

På åttiotalet var det bråk mellan befolkningsgrupper i den franska kolonin Nya Kaledonien. Vissa ville fortsätta tillhöra Frankrike, andra ville att landet skulle bli självständigt. Ett fullskaligt inbördeskrig skulle kunna utbryta. En man vid namn Christian Blanc lyckades i slutet på åttiotalet förhandla fram en uppgörelse mellan parterna. Detta var en så tungt vägande merit att han därefter i början på nittiotalet fick i uppdrag att försöka skydda Paris och Frankrike från konflikter inom RATP – Paris motsvarighet till SL.

Han kände till Sverige. Han ville därför försöka luckra upp motsättningarna mellan ledning och anställda efter svensk modell genom att få folk att snacka med varandra. Ett konsultföretag, då verksamt inom Sifo, fick uppdraget. Jag var med eftersom jag var en av de få som kunde franska.

Man, inte så få, påstår att verkligheten hunnit ifatt våra politiker och andra makthavare. Tro inte på dessa utsagor. De är följden av rent önsketänkande eller också är de regelrätta lögner. Detta utesluter inte att enskilda människor på olika håll faktiskt kommit att se verkligheten och inte skyggat för att också ompröva sin inställning. Men det mesta är taktiska anpassningar gjorda just för att slippa en verklig omprövning. Jag skall ge några exempel.

Det finns inte så många socialdemokrater som jag gärna lyssnar till eller läser. Men det finns två. De är helt olika. Den ene, som är mycket sympatisk, kallar jag för Toker. Han är som ett stort barn, ett gladlynt barn.

Den andre har ett torrare, litet tillbakahållet framträdande. Han är likaledes mycket sympatisk – samtidigt som han är klok.

En deltagare vid Platons symposium förklarade människornas längtan efter den rätta med att de en gång varit som klot – runda och fulländade – men av något skäl kluvits i hälfter, som blivit dömda att leta efter varandra tills de någon gång kunde finna sin hälft. Här i landet har klyvnaden istället å ena sidan bestått i en verklighet som människorna upplevt med sina sinnen och å andra sidan en påbjuden verklighetsbild som varit långt från den upplevda. Många har plågats av denna klyvnad, men:

Jag har länge försökt förstå grunden till det ständiga plågandet av barn – främst pojkar – i den katolska kyrkan. Det beror förstås på celibatet! Visst, men varför har man en sådan institution som genom århundradena skadat tusentals barn, och på sitt sätt också otaliga präster? Denna fråga – det envisa fasthållandet vid celibatet, med alla dess nackdelar – kan inte förstås på annat sätt än som en relikt från tider då tron ställde mycket hårda krav på sina utövare och företrädare.

Under många år arbetade jag med vad vi på Sifo kallade arbetsplatsundersökningar. Företagens eller myndighetens fysiska och psykiska miljö kartlades med särskild inriktning på förhållandet mellan anställda och chefer.

Ofta mottogs resultatet med bestörtning. Det hände att chefer som fått dåliga omdömen av sina anställda ringde och krävde rättning. Andra chefer försökte ibland få särskilt små grupper särredovisade, för att kunna ringa in de rebelliska. De fick aldrig sin vilja igenom.

Någon har kallat Godmorgon, världen! för PK-sektens högmässa. Det ligger mycket i det. Ändå kan man också i detta program höra skarpa, egensinniga och alls inte ur PK-synpunkt korrekta analyser.

Härom söndagen utgick en analys från historikern Yuval Noah Harari, som i boken Sapiens beskriver hur de politiska ideologierna säger sig ha lämnat Gud, men, påstår han, religiösa tankemönster hänger fortfarande kvar. (Jag har inte läst boken).

Tonåringen kännetecknas av ett oändligt självförtroende, utgår från att han är odödlig, tror sig veta allt eftersom han är för okunnig att inse sina brister och begränsningar.

Han styr svensk politik. Oftast är han miljöpartist. Också partimedlemmar som enligt kyrkboken påstås vara medelålders uppträder som den typiska tonåringen.

Ofta kommer det rapporter om att det skulle gå dåligt för Macron. Påståendet brukar stödjas med siffror som återger andelen som anser att presidenten har skött sitt ämbete mycket bra. Denna andel har också sjunkit från ca 60 till numera ca 30 procent, för att en tid varit ännu lägre. Men som bilden nedan visar är stödet för honom i nivå med hans närmaste föregångares:

Hur kan svenskarna flytta från ett område så snart andelen invandrare uppgår till fyra procent eller mer – och samtidigt stödja partier som vill att de skall bo kvar, också när andelen invandrare i befolkningen hela tiden ökar?

Jag brukar ondgöra mig över stockholmarnas ängslighet och deras därav följande stela och slutna uppträdande, som vid vardagliga påfrestningar lätt slår över i oartighet och hänsynslöshet. Jag har inte något belägg för denna uppfattning annat än den egna, personliga erfarenheten.

Ett problem vid mätningar av vissa tillstånd och föremål är att själva mätandet påverkar det som skall mätas. Detta fenomen dyker upp också utanför naturvetenskapen.

När djävulen förde upp Jesus på berget ville han fresta honom med åsynen av världens alla härligheter. Det var hans avsikt. Vilken var Jesu avsikt? Varför följde han med upp på berget? Jag tror att han ville undvika just denna mäteffekt.

Bostadsfrågan, nästan alltid bestämd som social bostadspolitik, har länge varit ett mycket viktigt inslag i offentlig debatt och verksamhet. Redan i början på förra århundradet formulerade statliga utredningar riktlinjer för bostadsbyggandet. (I början på denna text beskrevs läget då – som var mycket likt dagens). Bostadsbrist och höga hyror ledde till grundandet av HSB och Riksbyggen. Kommunerna skaffade sig direkt inflytande på bostadsproduktion och bostadsmarknad genom sina allmännyttiga bostäder. På 1930-talet var bostadsstandarden i Sverige bland de lägsta i Europa. Fyra årtionden senare var den bland de högsta.

För en tid sedan inledde jag en text på följande sätt:

MORDET – DET ENDA SÄKRA, OM INGA REGLER FINNS

Rubrikens innebörd illustreras gång på gång, nästan dagligen, när konflikter skall lösas i invandrargettona. Också i andra sammanhang, till exempel vid uppgörelser på gatan utanför någon krog i centrum, görs konflikter upp enligt likartad logik: misshandeln av den redan till marken slagne fortsätter trots att denne är försvarslös.

Jimmie Åkesson har fått berättigad uppmärksamhet för sitt tal i Almedalen. Många jublar över hans avslöjande av också etablerade, välrenommerade kommentatorers brist på kultur och oförmåga att uppfatta vad som faktiskt sägs, en oförmåga som antagligen är fördoms- och känslostyrd. Åkesson återkommer nämligen flera gånger till Mobergs namn för att man skall förstå att det är Mobergs ord. Ändå har många av hans kritiker uppfattat det som om de vore Åkessons egna ord.

I slutet på adertonhundratalet startade Mo och Domsjös VD Frans Kempe en såg på Norrbyskär. De första arbetarna överflyttades från verksamheter i närheten av Örnsköldsvik, men med tiden kom allt fler att rekryteras från Västerbotten. De ”gamla” arbetarna fick bostäder på själva skäret, medan de andra fick bo i Norrbyn, på fastlandet.

Vill man göra en odyssé genom samtiden för att beskriva den för läsare eller åhörare, och vill man samtidigt verka vara kunnig och engagerad, gör man klokt i att följa några enkla råd, för att också verka sympatisk:

1.Skall du ta med något om Sydafrika skall du med inlevelse och tydligt visad sympati tala om ANC och tiden när rörelsen var förföljd och Mandela fängslad. Gå inte vidare med att beskriva dagens korruption, våld, förföljelse av vita bönder och den utbredda rasismen riktad mot vita. Det skulle bara störa den vackra bilden.

Som någon kanske har märkt är jag förtjust i lite ovanliga, ålderdomliga eller dialektala ord. Jag vet att jag använt ordet smågåvig som ett snällt ord för dum. Kanske har jag ännu inte använt ordet fukter. Det är, för mig, ett vanligt – men omtyckt – ord. (SAOL, akademins ordbok, ser det inte så, utan som mycket ålderdomligt: ”(vard.) underliga tilltag, påhitt, konster, upptåg; knep, ”slingringar”, ”krumbukter”. Ha många fukter för sig. Kom inte med några fukter, utan bekänn nu bara! Möller 1790”). 

För en kort tid sedan började jag prenumerera på HBO Nordic. Den första serie jag valde att se var Tjernobyl. Den är mycket imponerande. Den visar olyckan den 26 april 1986 i all sin förfärande fysiska gestalt. Den är ändå mer förfärande när den visar de mekanismer inom det sovjetiska systemet, som obönhörligen försöker tvinga fram förtiganden, förnekanden och mörkläggning.

Vi lever inte i en meritokrati, trots att denna ordning var tänkt att ersätta det gamla privilegiesamhället. Den mest förtjänstfulle skulle befordras, inte den med bäst förbindelser och anor. Kanske har detta ideal aldrig varit uppfyllt. Nu har vi hursomhelst avlägsnat oss långt därifrån och försätter allt längre bort. Vi lever i en allt mer uttalad stultokrati (meritus, den förtjänstfulle – stultus, den dumme).

Den romantiska optimismen som uttrycks i filmen med rubrikens namn – om människans inneboende godhet och den därav följande idén om att samhället inte skulle behöva fängelser – har inte överlevt, om man säger så. Av olika anledningar behövs allt fler fängelser.

Få verkar förneka att det finns ett verkligt behov av dessa fängelser. Enigheten omfattar också föreställningen att byggandet och driften av dem är en viktig statlig uppgift.

När femte årtiondet av förra århundradet inleddes var jag 11 år. 1952 skulle det vara olympiad i Helsingfors. Pappa hade lovat att vi två skulle åka dit tillsammans. När han ringde till skolans rektor för att utverka lov för mig stötte han på motstånd. Jag stod bredvid honom och hörde samtalet. Jag blev förstås besviken, men inte bara för avslaget. Jag blev också besviken över att pappa vek sig så snabbt, att han inte stod på sig. Men det var så betecknande för den tiden. En arbetare som annars var väl så stursk uppfattade en rektor som en herre som man måste böja sig för.

Rubrikens innebörd illustreras gång på gång, nästan dagligen, när konflikter skall lösas i invandrargettona. Också i andra sammanhang, till exempel vid uppgörelser på gatan utanför någon krog i centrum, görs konflikter upp enligt likartad logik: misshandeln av den redan till marken slagne fortsätter trots att denne är försvarslös.

Varför? Svaret är enkelt. När inga regler finns eller följs blir varje banalt slagsmål en misshandel, som inte stannar förrän den förlorande ligger tillintetgjord, ofta med men för livet, ibland dödad.

I ett par meningar lyckades en författare sammanfatta en pojkes hela utsatthet på en liten gata i Stockholms 1870-tal.

”Då jag skulle gå ut, brukade jag, om jag var ensam och utan beskydd, alltid först sticka ut näsan genom porten och kasta en blick nedåt gatan för att övertyga mig om att den lilla busen icke fanns i närheten. Ty han var starkare än jag, och han kunde aldrig lära sig att med jämnmod uthärda åsynen av mina kläder, som voro helare och renare än hans egna”. Gång på gång dyker den lille busen upp och klår upp den lille pojke, vars åsyn han inte kan tåla.

Jag tycker om Kjell Westös böcker. Liksom Per-Anders Fogelström skriver han om staden och dess människor. Westös händelser sker ett antal decennier efter dem som Fogelström beskriver i sin Stockholms-serie. Westö intresserar sig också mer för medel- och överklass.

Westö är romantiker, vilket han själv är helt medveten om och öppet tillstår (från ca 1.20 till 2.40.Tryck på översättning i rutan nere till höger – men se gärna hela programmet!).

Efter första världskriget sa man – inte bara i de krigförande länderna – ”Aldrig mer krig”. Ett slags fredshänförelse svepte genom Europa.

Sverige var också drabbad av denna hänförelse och var, följaktligen, mycket illa rustat vid andra världskrigets utbrott. De eftergifter som sedan följde gentemot Nazityskland var en följd av denna politik. Samtidigt försökte man rusta i kapp, vilket hade till följd att stridskrafterna på marken, i luften och på havet var mycket stora strax efter krigsslutet. Eftergifterna gentemot Tyskland tvingade fram ursäktande, krypande eftergifter gentemot Sovjet.