Anders Leion

OPINION Runt om i världen har dagens politiker– inte bara svenska eller europeiska – fått se förtroendet från medborgarna minska alltmer. Det finns tydliga orsaker till denna minskning. I grunden beror det på att det politiska system, som etablerades i samband med den allmänna rösträttens införande, indelades efter det dåtida samhällets uppbyggnad, tydligt återspeglat i höger-vänsterskalans förklaringsvärde för väljarnas röstande.  

Under senare år har grunden för denna indelning till stor del eroderats. Industrin har minskat sin andel av ekonomin, den offentliga sektorn och de privata tjänsterna ökat. Samtidigt har de privata tjänsteföretagen blivit allt mer beroende av det offentliga. Mycket av den offentligas sektorns tjänsteproduktion sköts nu av privata företag. 

Anders Leion

OPINION Kent Ekeroth har föreslagit att ”folk” borde få beväpna sig: ”Men tänk då en situation där skötsamma medborgare tillåts ha pistoler. Om varenda, eller åtminstone en betydande andel, av de vuxna, laglydiga medborgarna (efter licensprövning eller dylikt) får gå runt med var sin automatpistol. På stan, i biosalongen, i affären, på bussen.”

Bakgrunden till förslaget är välkänd. Polisen kan inte skydda medborgarna. De enda som, utöver polisen, har tillgång till vapen är brottslingarna. Utöver att brottslingarna utnyttjar sitt numerära överläge, sitt skydd av en välmenande opinion och ett därmed förenat handlingsoförmöget rättsväsende har de obegränsad tillgång till vapen. 

Anders Leion

OPINION I min förra text visade jag hur den alltmer spridda önskan att färdas genom tillvaron som fripassagerare omöjliggjort gemensamt, rationellt beteende. 

Första gången jag stötte på detta beteende, öppet utövat inför andra, var vid ett föräldramöte för ett av mina yngsta barn. Jag har två kullar. Mellan äldsta och yngsta barn är det femton år. På denna korta tid förändrades föräldrarnas beteende avgjort till det sämre. Föräldrarna uppträdde själva som bortskämda barn i sina oresonliga krav på skolskjutsar och särskilda insatser för sina ack så missgynnade telningar. De var däremot mindre intresserade av hur klassen eller hela skolan fungerade. Det var så obehagligt att jag slutade gå på föräldramöten. (Till detta beslut hörde också att skolan på dessa femton år blivit svårt förslummad. Väggarna var nedklottrade. Ingen verkade bry sig. Redan då, i början på nittiotalet, tänkte jag: ”Hur kan lärarna vänta sig att de skall bli respekterade när de stillatigande accepterar den här förslumningen?)  

Anders Leion

OPINION I slutet på sjuttiotalet gjorde jag en kort sejour på Brå. Min uppgift var att undersöka fusket med bidrag riktade till företag, till exempel lokaliseringsbidrag, som var omfattande vid den tiden 

I Bidrag och politik: 1980:5, en liten skrift, redovisas resultatet. Av denna framgick att bidragsbeloppen ökat från ett tiotal miljoner i början av sextiotalet till tre miljarder i slutet på sjuttiotalet. Man talade vid denna tid mycket om missbruk, men jag fann endast ett fåtal rättsfall. Min förklaring, då som nu, var och är att det inte finns någon drabbad, förutom de frånvarande och osynliga skattebetalarna. Både företagarna och de närmast berörda kommunpolitikerna var glada över pengatillskottet och lokaliseringen av ett nytt företag till orten. Rapporten var en besvikelse för beställarna. 

Anders Leion

I torsdags var över en miljon fransmän på gatorna för att demonstrera mot den av Macron aviserade pensionsreformen, avsedd att ersätta befintliga 42 system med ett, generellt.  

Något tidigare avslöjade en opinionsundersökning att 76 procent av fransmännen jakande besvarade frågan ”Måste man reformera pensionssystemet?” (64  procent av Le Pens sympatisörer och 93 procent av Macrons instämde). En annan undersökning visade att drygt 40 procent stödde den då aviserade mobiliseringen och ansåg den vara ett allmänt motstånd mot Macrons politik. 

Anders Leion

Yögi tuggade rå potatis så länge att tuggorna blev söta. Det hade hon gjort i Estland och fortsatt med i Nyköping. Jussi var så utsvulten när han kom som litet krigsbarn att ha gick direkt till det dukade bordet och stoppade hela smörklumpen i munnen.

Jag vet inte vad det blev av Yögi men Jussi blev hög tjänsteman i Världsbanken.

Tillsammans med de två bodde jag i ett trevåningshus, färdigbyggt 1945. De flesta hade, liksom vi, föräldrar som var arbetare, men där fanns också några ingenjörer och även en man som kallades disponenten. Vad han disponerade fick jag aldrig klart för mig, men det var helt uppenbart att han hade högst social status. Alla hälsade på honom och han hälsade på alla.

Anders Leion

Jag sitter här, glad i hågen. Jag har sett Roy Anderssons senaste, Om det oändliga. Det är den tredje filmen i den svit som började med Sånger från andra våningen och fortsatte med Du levande. Den är ännu mer renodlat anderssonsk: enbart enskilda tablåer, ännu färre ord.

För mig är det den bästa av alla tre. Varje tablå är laddad med poesi. Filmen är motsatsen till de nu så populära tv-serierna. De kan fängsla, men de tål bara att ses en gång. Handlingen är allt. Jag var fascinerad av The Wire när den kom. I somras försökte jag se om den. Det gick inte. Den var ointressant. Om det oändliga tål att ses om många gånger, dess poetiska kraft kommer att bestå.

Anders Leion

”Kommer du ihåg när du räddade mig från isflaket som drivit ut på fjärden?”, frågade jag min gamla klasskamrat. Vi och några till hade träffats vid en av de luncher som en eldsjäl från studentklassen brukar kalla till några gånger om året.

”Nej, det har jag inte något minne av”, svarade han. Jag blev förvånad, nästan bestört. För mig har det under alla år varit levande. Vi var tre: jag, han som räddade mig och en skolkamrat till. Det var tidig vår. Isarna höll på att gå upp. Vi hade tagit oss ut på isen i hamnen. Den var delvis uppbruten och bildade stora flak som stötte mot varandra och sakta drev med åns ström ut mot fjärden. Jag hade fått tag i ett stort flak som jag försökte styra med en lång stång. Den nådde ända ner till botten. Men plötsligt blev vattnet för djupt. Flaket fortsatte med strömmen, ostyrbart. Jag kunde bara följa med.

Anders Leion

I Finland har tusentals år gamla skidor hittats. De bevaras i de myrar i vilka de en gång sjunkit ned. I modern tid har finska skidåkare (efter dopingskandalen i Lahtis 2001) inte kunnat hävda sig. I backhoppning var de däremot länge dominerande.

I Sverige talar man gärna om det svenska musikundret, och syftar därvid bland annat på svenska låtskrivares förmåga att gång på gång producera alster som får världsvid spridning.

I Norge har man länge varit så överlägsen i längdåkningens spår att man antagligen tar sin dominans som given.

Anders Leion

Trump uppträder som en mafioso. Varför? Han måste. Han litar ju inte på den etablerade byråkratin – och den inte på honom. Därför inrättar han en parallell, av honom helt styrd maktordning, som sträcker sig utanför den officiella apparaten. Denna måste han belöna och hålla på gott humör, helt utanför de ordinarie belöningssystemen. Alltså måste han sticka till dem mer eller mindre svarta belöningar.

Också Reinfeldt är en mafioso – och av samma skäl. Han kunde inte lita till det klassiska utredningsväsendet, eftersom det i så fall hade beskrivit och talat om för honom att han höll på att förstöra landet. Istället litade han till av honom upphöjda springpojkar. (Omdömet gäller inte ekonomin utan invandringen och därmed förbundna frågor).

Anders Leion

I Riksdagens jubileumsskrift finns på sidorna 53 60 en detaljerad genomgång av begreppet och företeelsen populism. (Skriften kan gratis laddas ned). I början på denna genomgång finns utsagan: den politiska filosofen Margaret Canovan har kallat populismen för demokratins skugga (1999, jfr även Mudde 2010). Det skulle med andra ord vara lika svårt för demokratin att komma undan populismen, som för en människa att springa ifrån sin egen skugga.  

Anders Leion

Ständigt får vi exempel på det våld som obevekligt följer vid maktväxlingar i stater med icke-fungerande demokratier. Det är ett slags illustration av icke-regelstyrda uppgörelser, och följer den logik som numera utmärker uppgörelser mellan kriminella på gatunivå. Finns inga gemensamt accepterade regler, fruktar båda kontrahenterna att motståndaren inte skall ge sig, förrän han har satt den andre i definitivt icke-stridbart skick, dvs dödat honom.

Anders Leion

Det finns en ofta uttalad formel avsedd att framställa det egna lägret som ansvarsfullt och ansvarstagande och det motsatta lägret som opålitligt och ansvarssmitande: 

Ett samhälle måste byggas utifrån gemensamma värderingar och skyddas mot dem som äventyrar denna nödvändiga enighet 

Det är vad regeringens företrädare menarom de nu menar något över huvud taget – när de talar om den gemensamma värdegrunden som en motsats till vad oppositionen, främst SD, står för. 

Anders Leion

”Midgårdsormen, Midgårdsormen” skrek min syster och dansade omkring i den lilla roddbåten. Skräckslagen försökte hon undkomma den mycket stora ål som pappa just hade släppt ur mjärden. Hennes gastande studsade långt över den helt lugna vattenytan utanför Nyköping. 

Varför gjorde hon det? Hon liksom jag hade med spänning läst den nordiska gudasagan och lärt känna dess gudar, jättar och andra varelser i en serie som gått i tidningen Vi under sent fyrtiotal. Vi hade lärt oss en del om sådant som nutidens barn enligt skolmyndigheterna alls inte skall lära sig något om. Så roligt skall de inte få ha. De får väl läsa Sagan om ringen istället. 

Anders Leion

I förundran över SD:s fortsatta framgångar söker politiska kommentatorer efter förklaringar. En återkommande sådan är hänvisningen till de andra partiernas försök att isolera och utfula SD. Denna misslyckade strategi är säkert en del av förklaringen till SD:s framgångar – och rätteligen så. Svinhugg går igen.

Men man har missat något väsentligt: Det finns också mullvadar, agenter som verkar i det tysta för att underlätta och befrämja SD:s fortsatta framgång.

Anders Leion

Här, i dessa spalter, behandlas tillståndet i landet. Genomgående uttrycks missnöje, ofta gränsande till förtvivlan och uppgivenhet. Ett ofta förekommande omdöme är ”De vill ha det så här!”.

Jag är övertygad om att detta omdöme är fullständigt fel. Ingen vill ha det så här: Ingen vill att brottslighet, fysisk och social nedskräpning, våld och annan ohämmad aggressivitet skall få breda ut sig som det nu gör (inga andra än förövarna, förstås).

Anders Leion

Den har makt som genom att ekonomiskt skada sin motpart kan gynna sitt eget intresse.

Så är det i skolan. Så är det i socialvården. Så är det i kriminalvården. Eleverna -och deras föräldrar- kan skada lärarna och klienterna kan skada administratörerna – inte bara fysiskt utan genom att slå mot verksamhetens ekonomi.

Anders Leion

Jag reser ofta till Finland. Jag har varit några gånger i Estland och Lettland, men inte förrän häromveckan var jag i Litauen, i Vilnius. Dessa länder tilldelades Stalin vid uppgörelsen med Hitler. Balterna hade inte Finlands möjligheter till framgångsrikt motstånd. 

Det var en omskakande upplevelse. Den första bekantskapen med den mycket trevliga och intagande staden gjorde jag under ledning av en guide, som talade flytande, uttrycksfull svenska. Som tonåring märkte han hur svenska företag investerade i landet och fick en idé om att det skulle komma att bevas svensktalande. Han lärde sig svenska och innan han hade slutfört studierna fick han ett jobberbjudande i månaden. (Han fick äran att hälsa de nordiska ambassadörerna, vid invigningen av universitetets nygrundade skandinaviska institution, välkomna. Han gjorde det med orden ”Ärade hästar”. Han såg att hans lärare blev röd i ansiktet och undrade varför). 

Anders Leion

I detta italienska TV-program beskrivs hur Mussolini lyckades ta makten. Han startade som socialist tillhörande socialistpartiets vänsterflygel. 1904 skrev han: ”Frågan om proletariatets frigörelse framgår i dess verkliga uttryck – den fortgående uppbyggnaden av styrka i de folkliga organisationerna, som fyllda av denna kraft exproprierar borgerligheten. Proletariatet som klass är den enda aktören i denna process och har intressen motsatta alla andra klassers.” Citatet ingår i ett stycke med titeln ”Lovord till packet”. Och i ett annat sammanhang skriver han. ”I vissa avgörande skeden är också vi slödder”. Det ter sig kanske något egendomligt att han uttrycker sig så, men det är förstås ett sätt att uttrycka förakt för den rådande samhällsordningen, ett förakt särskilt riktat mot borgerligheten.

Anders Leion

Från vanligtvis välunderrättat håll förljudes direktoratet för ständig utjämning ha delgivit myndigheter och allmänhet ett dokument innehållande nya regler för verklighetens förbättrande och förskönande. Fortsättningsvis bör endast kategorierna man, kvinna samt icke man-kvinna användas vid uttalanden om verkligheten och dess humanoider.

Därmed fortsätter direktoratet det arbete som inleddes med icke existensförklarandet av Linnés arbete. I fortsättningen skall endast färger användas för beskrivning av olika växter. Påståenden om släktskap eller icke släktskap mellan någon växt av viss färg med någon annan växt av samma eller annan färg skall ovillkorligen undvikas.

Anders Leion

Kent Ekeroth är numera journalist. Han är mycket duktig. Lugn, saklig och påläst genomför han sina intervjuer. Denna är lysande. Den intervjuade är också mycket imponerande.

Här träffar han Thomas Jackson, som tidigt, då debatten om de apatiska barnen tog fart, var den som ihärdigast framförde uppfattningen att alla dessa fall med sängliggande, sondmatade och påstått apatiska barn var klara exempel på påtvingad simulering. Föräldrarna tvingade barnen att framstå som apatiska genom att svälta dem till dödens närhet. Det skedde med mycket brutala medel.

Anders Leion

Deras mormor satt nästan orörlig vid spisen. Hon hade svårt att gå. Hon var skumögd och såg inte mössen som också tyckte om värmen.

I stugans enda rum fanns också modern och de fyra bröderna som några år varit sex. I tvåårsåldern dog de yngsta, tvillingarna. Antagligen dog de i hjärnhinneinflammation. Modern vågade inte kalla hem läkaren. Hon var rädd för kostnaden.

Anders Leion

På åttiotalet var det bråk mellan befolkningsgrupper i den franska kolonin Nya Kaledonien. Vissa ville fortsätta tillhöra Frankrike, andra ville att landet skulle bli självständigt. Ett fullskaligt inbördeskrig skulle kunna utbryta. En man vid namn Christian Blanc lyckades i slutet på åttiotalet förhandla fram en uppgörelse mellan parterna. Detta var en så tungt vägande merit att han därefter i början på nittiotalet fick i uppdrag att försöka skydda Paris och Frankrike från konflikter inom RATP – Paris motsvarighet till SL.

Han kände till Sverige. Han ville därför försöka luckra upp motsättningarna mellan ledning och anställda efter svensk modell genom att få folk att snacka med varandra. Ett konsultföretag, då verksamt inom Sifo, fick uppdraget. Jag var med eftersom jag var en av de få som kunde franska.

Anders Leion

Man, inte så få, påstår att verkligheten hunnit ifatt våra politiker och andra makthavare. Tro inte på dessa utsagor. De är följden av rent önsketänkande eller också är de regelrätta lögner. Detta utesluter inte att enskilda människor på olika håll faktiskt kommit att se verkligheten och inte skyggat för att också ompröva sin inställning. Men det mesta är taktiska anpassningar gjorda just för att slippa en verklig omprövning. Jag skall ge några exempel.

Anders Leion

Jag tyckte mycket om Martin Kellermans Rocky. (Det var jag ju inte ensam om.) Hans skarpögda skildringar av vardagen belyste ofta bortglömda vrår i verkligheten. I andra fall bekräftade han ens egna upplevelser.

En gång handlade det om att bli senil – kanske. Rocky sitter på sängkanten och delger råttan, tror jag det var, sin nya insikt. Han har klurat ut hur han skall få en angenäm ålderdom även om han kommer att bli senil. ”Jag kommer att ha ett kit under sängen, förstår du.

Anders Leion

Det finns inte så många socialdemokrater som jag gärna lyssnar till eller läser. Men det finns två. De är helt olika. Den ene, som är mycket sympatisk, kallar jag för Toker. Han är som ett stort barn, ett gladlynt barn.

Den andre har ett torrare, litet tillbakahållet framträdande. Han är likaledes mycket sympatisk – samtidigt som han är klok.

Anders Leion

En deltagare vid Platons symposium förklarade människornas längtan efter den rätta med att de en gång varit som klot – runda och fulländade – men av något skäl kluvits i hälfter, som blivit dömda att leta efter varandra tills de någon gång kunde finna sin hälft. Här i landet har klyvnaden istället å ena sidan bestått i en verklighet som människorna upplevt med sina sinnen och å andra sidan en påbjuden verklighetsbild som varit långt från den upplevda. Många har plågats av denna klyvnad, men:

Anders Leion

Jag har länge försökt förstå grunden till det ständiga plågandet av barn – främst pojkar – i den katolska kyrkan. Det beror förstås på celibatet! Visst, men varför har man en sådan institution som genom århundradena skadat tusentals barn, och på sitt sätt också otaliga präster? Denna fråga – det envisa fasthållandet vid celibatet, med alla dess nackdelar – kan inte förstås på annat sätt än som en relikt från tider då tron ställde mycket hårda krav på sina utövare och företrädare.

Anders Leion

Under många år arbetade jag med vad vi på Sifo kallade arbetsplatsundersökningar. Företagens eller myndighetens fysiska och psykiska miljö kartlades med särskild inriktning på förhållandet mellan anställda och chefer.

Ofta mottogs resultatet med bestörtning. Det hände att chefer som fått dåliga omdömen av sina anställda ringde och krävde rättning. Andra chefer försökte ibland få särskilt små grupper särredovisade, för att kunna ringa in de rebelliska. De fick aldrig sin vilja igenom.

Anders Leion

Någon har kallat Godmorgon, världen! för PK-sektens högmässa. Det ligger mycket i det. Ändå kan man också i detta program höra skarpa, egensinniga och alls inte ur PK-synpunkt korrekta analyser.

Härom söndagen utgick en analys från historikern Yuval Noah Harari, som i boken Sapiens beskriver hur de politiska ideologierna säger sig ha lämnat Gud, men, påstår han, religiösa tankemönster hänger fortfarande kvar. (Jag har inte läst boken).