Anders Leion: En lysande retoriker

Anders Leion

I måndags klockan åtta skulle Macron hålla ett stort tal, i vilket han skulle sammanfatta erfarenheterna från Den stora debatten, de landsomfattande möten (10 000 stycken), inlägg på nätet (1,4 miljoner) och nedskrivna utsagor hos borgmästarna (16 000) genom vilket han och regeringen ville visa att man också kunde lyssna, inte bara ge order. Den stora debatten tillkom som ett medel att krångla sig ur de gula västarna grepp. Läs mer

Anders Leion: Du är ansvarig!

Anders Leion

I årtionden har den svenska befolkningen velat ha mindre invandring än den politikerna tvingat på dem. Hur har detta kunnat ske? Varför fungerar vår demokrati så illa?

Förklaringen är att ingen tvingats ta ansvar för sina handlingars följder. Det svenska valsystemet gör nästan alla politiker anonyma inför väljarna – och det trivs politikerna med. De behöver inte redovisa sina insatser – eller brist på sådana. Deras enda omsorg blir att hålla partiledningarna nöjda. Läs mer

Anders Leion: Riva av plåstret? – Skär upp bölden!

Anders Leion

När en förändring anses besvärlig eller till och med smärtsam säger man: ”Riv av plåstret!”. Med det menas att obehaget är övergående – därefter kan man dra fördel av att ha genomfört den nödvändiga förändringen. Uttrycket används ofta i diskussioner om M:s förhållande till SD. Alltså: det är lika bra att bryta den skyddsvall som byggts upp kring SD. Börja tala med dem, använd deras mandat för att främja M:s politik! Denna förändring skulle vara plåsteravrivningen. Läs mer

Anders Leion: De oförmögna

Anders Leion

För en vecka sedan städade jag bokhyllorna. Då trillade ”Okänt Stockholm” av Per Anders Fogelström fram (Bonniers 1967). I denna bok är det inte Fogelströms röst utan ett antal röster från adertonhundratalet och tidigt nittonhundratal som läsaren får lyssna till.

En lärarinna berättar hur hon förvånas över att en tidigare duktig elev plötsligt kunde sitta frånvarande, nästan sovande på lektionerna och utan att ha gjort läxan. När hon försökte ta reda på varför stötte hon på en situation som kom att upprepas alltmer: Eleven hade fått hemförhållandena försämrade. Läs mer

Anders Leion: Rom

Anders Leion

Jag kommer att tillsammans med min fru tillbringa någon månad i det Rom, i vilket hon bott och arbetat men jag bara besökt några gånger som turist. Jag har i flera år läst latin och ännu längre intresserat mig för antiken. Hon, min fru, vet oftast vad som kommer att dyka upp bakom nästa gathörn och vilken stämning och vilket folkliv som karaktäriserar olika kvarter. Det gör inte jag. Jag tror att jag, lite lätt överdrivet, vet mer om Rom under republikens sista årtionden än om dagens stad. Läs mer

Anders Leion: Huckle, turban och kalott

Anders Leion

Jag bor på Gärdet. Närmsta större handelsplats är Fältöversten. Där finns det två apotek. I det ena, som ligger närmast den av mig använda ingången, arbetar huckleflickor. De är trevliga, vänliga och, så vitt jag förstår, kunniga.

Dem undviker jag. Jag går istället till det andra apoteket. Där har kvinnorna inte hucklen. Läs mer

Anders Leion: Skogen

Anders Leion

Sverige är skog, har alltmer skog. Över hälften av ytan upptas av skog och skogsmassan blir allt mäktigare.

Den finns bara där, stor och väldig. Men dagens urbaniserade befolkning tänker kanske bara på den någon gång, till exempel när skogen brinner och det blir bilder av detta i tv. Men dessa människor, boende i städer, skulle inte vara det de är om inte deras förfäder varit skyddade av skogen. Läs mer

Anders Leion: Detta är svensk politik

Anders Leion

Det mest troskyldiga, det mest etablissemangsvänliga partiet, Liberalerna, straffas hårt av väljarna: De är på väg ut ur riksdagen. Det mest romantiska, men av sin historia som utanförskapsparti något mindre etablissemangstroende partiet – Mp – ligger på gränsen att åka ut. Följaktligen ligger, eller kommer också C att ligga, risigt till.

Läs mer

Anders Leion: Ett outhärdligt hyckleri

Anders Leion

Vad sker i Europa? Lite mindre anspråksfullt: Hur kommer det att gå i valet till EU? Ett svar kan man få genom att jämföra utvecklingen för partierna i de två länder, vilkas regeringar kommit att föra en mot varandra fientlig politik. Slagfältet är invandringspolitiken.

I början på februari skrev Luigi di Maio, vice premiärminister i den italienska regeringen och ledare för 5-stjärnerörelsen på Twitter: ”I dag har vi gjort en utflykt till Frankrike och träffat Cristophe Chalençon, ledare för de gula västarna, och kandidater på Ingrid Levavasseurs lista, Samling för medborgarinitiativet (RIC). Förändringens vind har tagit sig över alperna.”

Läs mer

Det är då också själva fan…

Anders Leion

… att man alltid ska ha samma glasögon på näsan.

I början av veckan såg jag En dag till att leva och på fredagen såg jag Aniara. Den första filmen såg jag tillsammans med ett barnbarn, därför att han behövde uppmuntran, den andra tillsammans med min fru.

Jag går nästan aldrig på bio. Film ser jag hemma, främst sådan som mognat med tiden, det vill säga som överlevt tidens bortfiltrerande av dåliga alster. Läs mer

Feodalism – igen

Anders Leion

Drömmen om den helt fria människan är falsk. Hon behöver någon eller något som skyddar och gör det möjligt för henne att vara fri. I fungerande samhällen är det staten. Det finns också andra samhällen. När den romerska staten urholkades så att den i sin omättliga skattehunger mer sågs som ett hot för den enskilde än som ett skydd, drog sig både rika och fattiga undan, i den mån de kunde. Den rike var jordägare. Han erbjöd sina av honom beroende – slavar, frigivna och fattiga fria – skydd mot att de lydde honom och betalade för detta skydd med arbetsinsatser av olika slag. Det feodala samhället föddes redan innan Västrom kom att falla.

Läs mer

En självklar lösning

Anders Leion

Hur skall problemet med hemvändande IS-terrorister med svenskt medborgarskap lösas? Regeringen föreslår inrättandet av en internationell tribunal. Den gör det trots – eller kanske just därför – att den vet att det är ett omöjligt projekt.

Dess egentliga motiv är att föra frågan bort från dagordningen, åtminstone till dess EU-valet är avklarat. Därefter räknar man med att frågan skall bli naturligt begravd i glömskans mylla.

Läs mer

Hur skall Macron förstås?

Anders Leion

Det är lätt att göra sig lustig över Macron. Jag har också gjort något insteg i den branschen. Han är viktigare än så.

Man måste hålla Macron räkning för att han insett att Frankrike, främst dess ekonomi, måste radikalt reformeras. Han insåg också att Frankrikes problem bara kunde lösas om det gamla etablissemanget ställdes åt sidan.

Läs mer

Persona

Anders Leion

Jag hörde en gång, på finsk teve, en telearbetare berätta hur han drog in en ny telefon till Mannerheim, tidigare rysk general, finsk överbefälhavare och finsk president.

Mannerheim var hemma (om man nu kan använda detta vardagliga ord för M:s residens, med Karl II:s värja i hallen och alla andra minnen). Allteftersom arbetaren gick från ett rum till nästa hörde han hur Mannerheim, som ett osynligt spöke, också bytte rum, uppenbart i avsikt att slippa stå ansikte mot ansikte med arbetaren.

Läs mer

Globaliseringens fångar

Anders Leion

Under något av Alf Svensons sista år som partiledare gjorde jag en undersökning av partimedlemmarnas åsikter och värderingar. Jag arbetade då som undersökningsledare på Sifo. Några år senare fick vi någon titel på engelska och Sifo gjorde om sin logga och KDS blev Kd. Annars var allt som vanligt.

Kd fick kämpa länge för att komma in i riksdagen och väl där ökade visserligen stödet för att kulminera med 11,8 procent 1998. Sedan började det gå utför igen. Alf Svensson och partiledningen ville förstås göra undersökningen för att ta reda på vad medlemmarna förväntade sig av partiet.

Läs mer

Lär av Kekkonen!

Anders Leion

Nyligen korades Finland till världens mest framgångsrika land. Hur har landet lyckats inta denna position? En del av förklaringen är Urho Kalevala Kekkonen – UKK. New York Times har en insiktsfull summering av hans gärning.

Kekkonen kom från mycket enkla förhållanden, vilket väl delvis framgår av bilderna från UKK:s första hem. Han var tidigt mycket politiskt intresserad. Han deltog på den vita sidan i inbördeskriget. Han har påstått att han inte avlossat något skott mot de röda. Enda gången han skulle ha kommit inom skotthåll skrek han till den röda soldaten att ge sig av. Den som vill kan ju tro på påståendet. Mot bakgrund av hans senare hämningslösa uppträdande för att uppnå och bevara politisk makt finns det anledning att tvivla. Han försökte också i det längsta dölja sitt deltagande i en exekutionspluton efter de rödas nederlag.

Han återvände, tonårig, från kriget till skolan. Han var i början av sin karriär efter skolan nationalistisk, mot Finlandsvenskarna och utrikespolitiskt aktivistiskt för ett Storfinland. Han kritiserade freden efter vinterkriet. Han stödde entusiastiskt fortsättningskriget och såg dess möjligheter för realiserandet av den gamla drömmen om ett Storfinland.

Så, men ens gjorde han helt om och talade för en uppgörelse med Sovjet och en neutralisering av Finland. Dessa tankar yppade han första gången i Sverige 1943, då det ännu var förbjudet att göra det på hemmaplan.

Läs mer

Han som sa´t – han va´t

Anders Leion

Rubriken uttrycker ett i barndomen ofta använt visdomsord. Barn är hyperkänsliga för orättvisor – också de som uttrycks genom hårdare krav mot andras beteenden än mot det egna. Nu skall jag vara barnslig och visa hur ordet kan användas också för att beskriva dagens politik.

För att göra scenen alldeles klar och väl belyst behövs en liten omväg över ekonomisk teori. (Jag påmindes om den när jag i SvD 18/2 läste en artikel av Gunnar Eliasson. Han är dock helt oskyldig till det som här framförs).

Wicksells analys använde sig av skillnaden mellan marknadsräntan och den ”naturliga” räntan. Ett exempel: När ska skogsägaren avverka sin skog? När tillväxten, den naturliga räntan, faller under rådande ränta, förstås.

Den naturliga räntan beskrevs ovan för en del av ekonomin. Man kan mer abstrakt tänka sig en genomsnittlig, naturlig ränta för hela ekonomin. I efterhand realiseras den i tillväxten – men i förväg är den lika med den möjliga, potentiella tillväxten, som kan eller inte kan realiseras fullt ut – beroende på beslut som fattas eller underlåts att fatta. Den är nu i Sverige och övriga utvecklade länder långt högre än rådande, historiskt unikt låga räntenivåer. Varför ser vi då inte en investeringsledd ekonomisk expansion? Man kan framföra olika förklaringar: billig import från låglöneländer, accelererande automation och förväntningar som anpassat sig till rådande, trots allt exceptionella, situation. De som fattar produktionsbeslut kan tänkas bli nervösa och oroliga i detta läge och inte veta vad de idag skall satsa på – i morgon kan verksamheten slås ut av billig import eller forcerad automation.

Läs mer

Är maktväxlingen omöjlig?

Anders Leion

Hur skall det gå för de gula västarna? Hur skall det gå för de västeuropeiska demokratierna?

Rom gick under därför att man inte kunde finna något fungerande sätt för maktväxling. Sedan praetoriangardet förlagts inne i Rom, för att skydda kejsaren, blev han dess fånge. De avgjorde vem de ville acceptera som kejsare. Alltså valdes allt oftare generaler till kejsare. De styrde riket som de styrt armén, med befallningar. När inflation uppträdde förbjöd de prisökningar, varvid varorna försvann från hyllorna. Tredskande handlare avrättades. Till slut fanns det inte tillräckligt med medel ens för att upprätthålla armén. Germanerna kom och hälsades som befriare. Kejsarna kunde inte byta kurs, de kunde inte undvika katastrofen. Gjorde de ett försök blev de avsatta av armén, som tillsatte någon lydigare.

Kan man inte byta ut ledningen blir det omöjligt att byta kurs. Men denna mekanism – eller brist på mekanism – dvs. oförmåga till maktväxling, kan inte bara förklara situationen i Venezuela. Det belyser också demokratiernas svårigheter. Och just nu är den akut för de gula västarna.

De gula västarna startade som ett spontant uppror, utlöst av ilska över fartbegränsningar och skattehöjningar på drivmedel, men med energi från en länge lagrad bitterhet. Denna kom från en under lång tid upplevd försämring av levnadsstandarden på landsbygden och i små städer – just där man är mest bilberoende. Rörelsen är nu inne på femtonde veckan. Så länge har man demonstrerat på lördagarna, i Paris och i många andra städer. Nu börjar man få svårigheter.

Läs mer

Från tvekamp till trekant

Anders Leion

 Kom Eugenie, för Guds skull, det här blir olidligt…

– Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi..

Detta är ett berömt citat från Röda rummet av Strindberg (Den som vill läsa hela kapitlet kan se här ).

Strindberg beskriver motsättningen mellan de besuttna och de obesuttna, mellan överklassens omedvetna högmod och underklassens elände, som tvingade den till bitter realism. Det var en konflikt lätt att beskriva. Det var en tvekamp mellan två stridande, bundna vid varandra som två fornnordiska kämpar, förenade med ett rep om bådas liv. Detta ömsesidiga beroende tvingade med tiden fram en länge hållbar kompromiss.

Konflikterna idag gestaltar sig annorlunda. Välgörenhetstanterna har blivit professionella. De sitter i sina kontor, oåtkomliga för det hån som snickarn uttryckte ovan. De utsätts däremot av kritik från massmedia, därför att de inte tillräckligt månar om välfärdssamhällets klienter, eller rättare sagt främst vissa av dess klienter: invandrarna.

Läs mer

Med Chavez mot avgrunden!

Anders Leion

Med inrättandet av ett grandiost socialt program påbörjades den snabba resan utför, mot avgrunden, i Venezuela. Med bibehållandet av ett grandiost socialt program har Sverige börjat utförsbacken mot avgrunden.

Den bolivarianska revolutionen – Chavez stolta namn för sitt sociala experiment – innebar ett vidlyftigt socialt program, avsett att finansieras med landets stora oljeinkomster. Oljeindustrin – och andra verksamheter – socialiserades och tämligen omgående började produktionen sjunka. När sedan också oljepriset föll kände sig Chavez tvungen att alltmer nedmontera demokratin. Hans efterföljare Maduro fortsatte och radikaliserade politiken alltmer, för att med våld och administrativt tvång försöka tvinga landet och invånarna till lydnad, när den entusiasm som Chavez till att börja med kunnat använda sig av eroderade.

I den mån detta sociala, politiska och ekonomiska experiment kommenteras i svenska media sker detta under ursäkter och hänvisande till programmets ursprungliga, ädla avsikter. På samma sätt betraktar man – det vill säga svenska politiker och svenska massmedia – den svenska politiken. Man ursäktar, förtiger och tittar bort, det vill säga vägrar att beskriva verkligheten.

Läs mer

Sköldpaddans år

Anders Leion

”Vi var pionjärerna som startade partiet från grunden. Vi hade usel ekonomi, få medlemmar och var ständigt utsatta för förtryck och våld i olika varianter. Allt arbete skedde ideellt och jag var fattig som en kyrkråtta när jag bestämde mig för att avsluta mitt partiarbete.”

”Men när jag lade till att jag skulle ta avstånd från SD, då blev det eld och lågor”…”Jag kunde genom mitt avstånd köpa mig viss frid från de rödas våld, och SD kunde ytterligare distansera sig från mig och göra rörelsens tidiga problem med extremister och skinnskallar till något som jag personligen var ansvarig för”.

Dessa citat från Anders Klarströms bok Prima Victoria (Prima Victoria AB 2018, Göteborg) omfattar de år, 1988 – 1995, då han var aktiv i partiet. 1992 valdes han till partiledare, efter att partiet tidigare endast haft talespersoner, varav han var en.

Det har talats om att SD:s tidiga år – de år som Klarström skriver om – skulle utforskas och klargöras i en vitbok. Det är en omöjlig tanke. Vilken historiker skulle våga ta sig an ett sådant uppdrag? Det skulle ju innebära att allt det våld och all det hat och förtal som ständigt riktades mot SD på gator och torg, på TV och i tidningar skulle komma att beskrivas. Vem vill – eller törs det? Dessutom skulle nu fortfarande verksamma människor komma att porträtteras i sammanhang som de numera kanske försöker glömma. Mattias Gardell och Tomas Hübinette hör till dem. Expo och dess sympatisörer, detta skattefinansierade institut för åsiktsregistrering, skulle behöva beskrivas när de, utrustade med järnrör, ligger i bakhåll utanför SD:s partilokal för att överfalla och slå partimedlemmar blodiga när de skall lämna lokalen. Planen genomförs också grundligt.

Läs mer

Spöket

Anders Leion

Ett spöke går återigen genom Europa. Det är så väldigt och oformligt att det skrämmer etablerade politiker och opinionsbildare till desperata dumheter.

Den här gången benämns det populism. Det är en mycket omtalad företeelse, som ockuperar media och det politiska samtalet. Trots allt det bekymmer och de farhågor den väcker är den i stort sett okänd. Det kommer den också att förbli. Begreppet används nämligen inte för att förstå, utan för att slippa förstå. Det har blivit ett sätt att stämpla politiska motståndare och politiska förslag så att de skall oskadliggöras. Hittills har det i många fall fungerat.

Främst används beteckningen på nya, oönskade rörelser, som de franska gula västarna. I det fallet struntar dess medlemmar antagligen i vilken beteckning de förses med. Det är de som betraktar rörelserna ovanifrån, de politiska analytikerna och de etablerade partierna, som har behov av begreppet. Det är ett led i deras försök att förstå vad som händer. De kommer inte att förstå. De hänger sig fast vid dagshändelserna och har svårt att se vad det finns för gemensamt i alla de olika, spretande krav och förslag som förs fram ur de gula västarnas led.

Också mer etablerade rörelser, som det svenska SD, har bemötts och bemöts på liknande sätt. Talet om bruna rötter har förstås varit ett försök att stöta sverigedemokraterna ut ur varje politiskt och annat socialt sammanhang. De förbjuds att vara med på Nobelmiddagen och även om det vid de allmänna valen inte finns någon möjlighet att förbjuda dem, hoppas man att brunsmetningen skall hålla nere deras röstetal. Det gör det antagligen också.

Läs mer

”De bryr sig inte om oss”

Anders Leion

Under senare år har många samtida rörelser och händelser återgivits i massmedia. Nu senast är det rörelsen de gula västarna som getts uppmärksamhet världen över. I Sverige har dock rapporteringen varit tämligen lågmäld, kanske beroende på att det inte finns någon uppenbar koppling till Sverige. Skulle en sådan koppling finnas innebure den i så fall en kritik av våra makthavare.

Annorlunda behandlades Metoo-rörelsen. Den började i USA men fick en omedelbar efterföljd i Sverige. Under veckor och månader dominerade den nyhetsinslag och kultursidor. Varför det? Därför att det var så lätt att göra den svensk, att upptäcka svenska offer och förövare.

Tusentals var de kvinnor som vittnade om övergrepp de utsatts för. Många var de män som anklagades och avslöjades. De fick inte någon möjlighet att förklara sig före avslöjandet. De miste ofta familj, vänner och arbeten. De dödades socialt. I något fall inträdde också den fysiska döden – antagligen i flera, hittills okända fall. Den sociala döden föregår ofta den fysiska.

En man har dömts. Metoo var alltså en lynchmobb. Som sådan var den inte intresserad av sanningen. Den var ute efter att, lustfullt, skapa offer. (De kvinnor som alls inte var ute efter att skada, utan bara ville berätta om sina erfarenheter har råkat illa ut. Men lösliga rörelser kidnappas alltid av extremister.)

Läs mer

Det ofrånkomliga våldet

Anders Leion

Två gånger har jag blivit slagen medvetslös. Första gången var det en pojke i klassen – vi var 7 eller 8 år – som gav mig en stenhård högerkrok. Den träffade på och bakom örat. Jag stöp direkt. Han och jag var klassens mest villiga slagskämpar. Vi hade länge gått och stirrat på varandra.

Andra gången var i lumpen. Jag satt och putsade kängorna när en ovän gick förbi och gav mig ett glåpord. Jag slängde borsten efter honom och råkade få träff i hans bakhuvud. Han kom rusande mot mig. Jag värjde mig genom att rikta bajonetten mot honom. ”Om du”… sa han med ett efterhängande outtalat hot. Jag förstod att han hade rätt. Jag måste acceptera ett slagsmål. Jag lade ifrån mig bajonetten och vi gick ut i korridoren, omgivna av de andra logementskamraterna. Han var mycket större än jag och jag hamnade ganska snabbt medvetslös på golvet.

Han var förstås nöjd – men det var jag också. Jag hade gjort motstånd. Pappa – duktig amatörboxare – berättade långt senare för mig att han varit orolig. Han tyckte att lekkamraterna fick bestämma för mycket över mig. Han lugnades när han en gång såg att jag – 5-åringen – gick in i ett slagsmål. Och jag har alltid kunnat stå upp för mig själv. Det är en stor tillgång. Villigheten att slåss har förstås minskat med åren. Men ännu i 60-årsåldern stoppade jag en bråkig knarkare i T-centralen. Jag hade nog inte klarat av det själv, men jag fick hjälp av några ungdomar.

Läs mer

Att planera för en bättre värld

Anders Leion

När jag sent omsider började göra repmånader (jag hade haft sådana jobb att jag var befriad i 18 år) trivdes jag mycket bra. Tjänsten gjorde att man fick samarbeta med människor av alla slag. Alla hjälpte till, även om det också fanns de som var så skotträdda att de blundade när de sköt.

Varje repmånad avslutades med en fest. Till festen hördes alltid uppskattade sketcher som häcklade befälet, främst kompanichefen. Vid avslutningen av den sista repmånad som jag gjorde, var denna sketch ovanligt lyckad och mycket uppskattad.

Sketchen parodierade kompanichefens benägenhet att i alla lägen försöka lösa problem med mer planering: Planeringen startade så fort fienden blivit synlig, fortsatte och intensifierades alltmer allteftersom fienden ryckte fram – men det kom aldrig någon order om aktivitet utöver planeringen.

Alla, utom kompanichefen, skrattade gott. Hans handlande var så overkligt absurt att det bara kunde bemötas med skratt.

Vi skulle inte ha skrattat. Så styrs Sverige idag. Allt planeras, men inget sker därutöver. Tror ni mig inte? Lyssna då på detta inslag i Studio Ett (9/1 2018) om skolans arbetsmiljö (börjar vid 04.30).

Läs mer

De två silona rasade och bråten bildade en napoleonbakelse som sprängdes underifrån

Anders Leion

Rubriken är en liknelse (hämtad från C est dans l’ air 11/01 2018. Se programmet om ni kan franska. Det är det värt. Det handlar till stor del om den italienska regeringens stöd till de gula västarna och dess provokationer riktade mot den franska regeringen).

Liknelsen vill beskriva hur det franska politiska landskapet har förändrats. Förr var vänstern härbärgerad i ena silon, högern i den andra. I båda fanns det ett första lager främst bestående av arbetare – i högern ofta katolska, boende i landsorten – och andra kategorier med liten utbildning. Ovanför dem fanns den lägre medelklassen, lite bättre utbildad och med något högre inkomster. Och så ett övre skikt av välutbildade, urbana akademiker, företagare och högre tjänstemän i stat och näringsliv. Naturligtvis var inte proportionerna helt lika i de båda silona, men både högern och vänstern hade medlemmar i alla tre skikten.

Siloväggarna var hårda, tillverkade av de båda lägrens skilda bakgrunder och under åratal uthamrade olika ideologier. Dessa hade till uppgift att de som hörde till exempel till det lägsta skiktet, men var fördelade på de två silona, att de skulle hindras inse sina likartade villkor och därmed också sina gemensamma intressen.

Nu har silona rasat. Istället återfinns rasmassorna snyggt ordnade i skikt, ovanpå varandra som i en napoleonbakelse, utan några särskiljande, lodräta väggar.

Läs mer

Moder Svea är död – leve Fader Ingemar!

Anders Leion

Moder Svea används alltmer sällan som en symbol för Sverige. Det är inte underligt. Hennes varma moderlighet har mycket lite att göra med vardagen i landet. Bättre skulle Ingemar Bergman passa.

Ingemar Bergman har under året på många sätt hyllats. Hans filmer och TV-pjäser har visats på nytt. Uppmärksamheten har varit välförtjänt. Han var ett unikum av ständig konstnärlig kraftutveckling.

Jag uppskattar nästan allt han gjorde – och som jag tagit del av. Jag såg nästan inga av hans pjäser. Jag hade för många barn i en förort för långt bort. Och i olikhet mot det konstnärliga geniet försökte jag också ta hand om dem.

Men jag tycker om nästan alla hans filmer. De första, med deras kärleksfulla skildringar av nu försvunna Stockholmsmiljöer var redan när jag var grabb lätta att tycka om. Hets, som han skrev manus till, såg vi med skräckblandad förtjusning dagen innan vi skulle upp i muntan.

Jag tycker bara illa om en av hans filmer: Fanny och Alexander. Det är en alltför prunkande, överdådig och överlastad Hollywood-liknande produktion. Och de övernaturliga inslagen är bara larviga.

Läs mer

Vi behöver nog en ordentlig kris – och den får vi av den framsynta regeringen

Anders Leion

Ett av mina första minnen är från en värmländsk tågstation. Svenska soldater patrullerar omkring den – för att skydda tyska soldater ombord på ett tåg som stannat vid stationen. Jag har alltså numera nått en avsevärd ålder.

Liksom många andra här på DGS ser jag mig med förundran omkring på dagens svenska verklighet. Hur har det kunnat bli så här? Och hur kommer det att se ut de närmsta åren? (Vad därefter sker är jag väl inte så direkt berörd av, men barn, barnbarn och barnbarnsbarn).

Ett mycket vanligt ämne för de äldres klagan är den vansläktade ungdomen. Jag har inte så vidsträckta egna erfarenheter av ungdomen, men man hör ju ett och annat. Den här insändaren sammanfattar en del. Ett annat vittnesbörd beskriver hur de uppträder i arbetslivet.

Kanske kan man sammanfatta intrycken så här: De vill uppfattas som självständiga, framgångsrika och unika – utan att behöva anstränga sig så mycket. En strategi för att nå detta är att söka sig till arbeten och andra miljöer som befolkas av ungdomar med stjärnstatus av något slag – och parasitera på denna status. Det är därför Google och Apple och liknande företag är så populära.

Är detta ett problem? Kanske: ”Samtidigt är det något med det ’självförverkligande’ draget som skaver. För gruppen unga mår oerhört dåligt, psykiskt. Att sätta upp personliga mål må låta positivt och driftigt: men hur meningsfullt är det, i längden, att ha mål som bara rör en själv?” (Vittnesbördet ovan).

Läs mer

Att utifrån en maktposition klaga över maktlöshet

Anders Leion

(Nedanstående text innehåller generaliseringar. Jag ber inte om ursäkt för dem. Kanske kan de i någon mån uppväga allt det generaliserande som ymnigt görs om männen och deras beteende).

Jag har tidigare rapporterat om hur Metoo-rörelsen fått män att i möjligaste mån undvika samröre med kvinnliga kollegor, vilket i sin tur försvårar kvinnornas tillgång till de cirklar där inflytande utövas och lärs ut. Metoo-rörelsen missgynnar alltså kvinnorna.

Också andra liknande mekanismer missgynnar kvinnor i arbetslivet. Män vet hur de skall hantera konflikter med andra män (åtminstone män med liknande kulturell bakgrund), men känner sig handfallna och försvarslösa gentemot kvinnor, som i det längsta vill undvika konflikt, men när den är oundviklig inte vet att hantera den. Den enda möjliga reaktionen inför en oförsonligt ilsken kvinna är att ge upp och dra sig tillbaka. Alternativet, att stå på sig, kan ledda till alltför farliga konsekvenser. Också detta konfliktundvikande missgynnar förstås i längden kvinnorna.

På lång sikt finns det alltså för kvinnorna oroande tendenser – just nu ökar dock deras maktinnehav på olika områden.

Samtidigt säger sig kvinnorna inte vilja bli behandlade annorlunda än män och själva vilja behandla män på samma sätt. Hur skall denna till synes olösliga konflikt kunna lösas? En lösning vore förstås enkönade miljöer.

Läs mer