Ormarna, ankorna, påfåglarna och tranorna

 

Ulf Larsson

När jag växte upp på 70-talet visades ett barnprogram som hette Fablernas Värld på TV. Där kunde man följa bland andra Janne Korp, Jakob Uggla och Fröken Stork i deras olika förehavanden. Men fabeltraditionen är äldre och mer global än så, och spänner från Rysslands Krylov på 1800-talet, Frankrikes La Fontaine på 1600-talet och Greklands Aisopos på 500-talet f Kr ända tillbaka till de fornindiska fabelsamlingarna Pañcatantra och Hitopadeśa. Fablerna är litterära-didaktiska allegorier som i stor utsträckning bygger på stereotypier som den listiga räven, det snälla rådjuret och den kloka ugglan.

För rätt många år sedan gjorde jag själv en översättning av en sanskritfabel ur just Hitopadeśa – en sedelärande historia vid namn Rådjuret, Kråkan och Schakalen – och inspirerad av detta tänkte jag nu själv pröva lyckan inom fabelbranschen. Den politiska satiren tycks bli allt svårare att få till i ett Sverige där verkligheten stup i kvarten överträffar den mest bisarra diktning, så kanske allegoriska djursagor är ett bättre grepp för att fånga vår mångfacetterade samtid? Döm själva – här har vi storyn:

I ETT LAND LÅNGT, LÅNGT BORTA fanns en stor skog som hette Trollskogen. Där levde sedan länge en ormfamilj och en ankfamilj i bästa sämja. Alldeles i närheten av en kristallklar bäck hade de huggit ut en solig glänta, där de byggt sig varsin boning och en gemensam visthusbod. Familjen Orm – som bestod av Herr Orm, Fru Orm och två ormbarn – odlade lite frukter och bär, bland annat jordgubbar, krusbär, granatäpplen och bananer, medan familjen Anka – som bestod av Herr Anka, Fru Anka och två ankbarn – drev upp olika grönsaker och rotfrukter som exempelvis potatis, lotusrot och spenat. Lyckogläntan – så kallades deras boplats – blev med tiden vida berömd för sin fridfullhet, sin skönhet och sina odlingar.

En dag var Herr Orm ute i skogen på jakt efter nya växter att utöka odlingarna med. Solen strilade ner genom trädens grenverk som en silvrig, varm regnbåge. Just när han fick syn på ett fruktträd han aldrig tidigare sett, dök det plötsligt upp tre påfåglar ur grönskan. Den störste och mest praktfulle av påfåglarna sa:

– Käre Orm! Vi kommer från Stenåkern på andra sidan bäcken. Men livet där har blivit alldeles förskräckligt svårt de senaste åren. Jorden är karg och ofruktsam, och vi har nästan svultit ihjäl då vi tvingats leva av rötter och bark! Säg mig, känner ni till någon mer bördig plats där livet är enklare att leva?

Herr Orm funderade en stund och förklarade sedan att påfåglarna var välkomna att följa med till Lyckogläntan, där de skulle kunna slå sig ner och skapa sig ett bättre liv. Med detta gav sig sällskapet så iväg mot Lyckogläntan.

Väl där kom Herr och Fru Anka med invändningar. Var det verkligen klokt att låta påfåglarna bosätta sig just här? Var inte tillvaron alldeles perfekt som den var? Vad gott kunde komma av påfåglarnas ankomst? Fru Orm utbrast då:

– Ni ankor kom ju själva hit på flykt från Rågträsket för många år sedan! Och under den tiden har Lyckogläntan blivit berömd i hela Trollskogen för sin skönhet och sina läckra odlingar!

Här tog påfåglarnas ledare till orda:

– Låt oss inse att det bor många djur i skogen! Har vi inte alla rätt till en fredad vrå? Tillhör inte skogen oss alla? Tillsammans kan vi leva i fred och sämja och berika och lära av varandra! Vi vill arbeta och göra rätt för oss! Vi är era vänner och vill er väl!

– Nå, då får det väl bli på det viset då, gav ankorna slutligen med sig.

Åren gick, påfåglarna skaffade barn och i Lyckogläntan blomstrade päronträd, ananaspalmer och alla tänkbara och otänkbara växter. Ett Djurråd hade inrättats där allehanda ting som rörde Lyckogläntan dryftades, och man hade utökat visthusboden så att den numera bågnade av allehanda läckerheter – utifall det skulle komma sämre tider. Och se, plötsligt en dag blev en av påfåglarna sjuk och kunde därför inte längre bidra till arbetet. Djurrådet beslöt då att påfågeln skulle få bo kvar i Lyckogläntan och få mat från visthusboden.

En eldorange sensommarkväll var Herr Orm i färd med att leta efter fläderbuskar, när plötsligt fyra tranor närmade sig utifrån Trollskogens glödande dunkel.

– Min käre vän, började tranornas ledare, äntligen är vi framme!

Herr Orm, som var lite skyggt lagd men även artig och civiliserad, svarade:

– God kväll kära tranor! Varifrån kommer ni?

Tranornas ledare tog till orda igen:

– Vi kommer från Maskrosdalen. Men där har livet blivit alldeles omöjligt att leva. Vi har ingen föda, inga boningar, nej ingenting överhuvudtaget! Så därför har vi kommit hit, för att leva ett liv fjärran från svält och död!

Herr Orm hade nyligen läst i Pytons Nyheter att tranor var mycket utsatta på alla de vis – inte bara i Trollskogen utan också i sankmarkerna, i de dolska granskogarna i norr, på ängar och på myrar. Därför meddelade Herr Orm tranorna:

– Kör i vind, tranor! Ni får bosätta er ett stycke bortom påfåglarnas boning. I morgon ska jag visa er vad ni ska göra för arbete i trädgården!

Då uppenbarade sig plötsligt ur grönskans dunkel ytterligare fem tranor, samtliga mycket tilltufsade och illa däran. Tranornas ledare förklarade:

– Detta är våra släktingar! De har genomlevt fasansfulla saker som ni aldrig ens hört talas om här i ert idylliska Lyckogläntan! Nu vill vi ta dem med oss hit. För inte skulle väl ni, Herr Orm, lämna era närmaste alldeles ensamma härute i den farliga skogen?

– Låt gå för det, gav Herr Orm med sig.

Och strax därpå begav sig hela ekipaget mot Lyckogläntan. När man kom fram dit sjönk just solen ner över skogens taggiga horisont som en flammande mandarin. Herr Orm sammankallade genast Djurrådet och förklarade vad som stod på. Där var meningarna delade – Fru Anka och Herr Påfågel menade att man inte kunde ta hand om de fem sjuka och arbetsoförmögna tranorna. Hur skulle maten räcka till? Fru Orm ilsknade till och väste:

– Hur kan ni säga sådana hemska saker? Tänk om det hade varit era stackars släktingar som behövt vår hjälp! Det är vår plikt att hjälpa de här sjuka tranorna. Vår visthusbod är full av godsaker, och vi bör alla hjälpas åt att bygga ett vilohem för dem! Något annat kan inte komma på fråga! Vet skäms!

Och därefter beslutade Djurrådet att låta tranorna slå sig ner precis intill påfåglarnas mark.

Nu vidtog en lite annorlunda tid. Eftersom de fem sjuka tranorna inte kunde arbeta men förstås behövde lika mycket mat som de andra djuren, bestämdes det att alla arbetsföra djur skulle arbeta ytterligare en timme om dagen så att visthusboden skulle kunna förbli välfylld. Och så blev det höst i Trollskogen. Löven blev först gyllene, därefter blodfärgade och sedan rostbruna innan de slutligen föll av träden. De svarta grenarna sträckte sig likt häxklor mot den grådaskiga himlen. Nätterna blev allt kyligare. En morgon upptäckte Fru Anka en risig koja en bit inne i skogen. När hon väckt Herr Anka gick de tillsammans dit för att se vem som där fanns.

– God morgon, ropade Herr Anka. Finns det någon här?

Ut ur kojan kom nu sex skator. En av skatorna var särdeles högrest och blanksvart, och berättade nu:

– God morgon, ankor! Vi är sex stackars tranor som kommer från Gyttjedalen långt inne i Trollskogen. Livet där har blivit alldeles förskräckligt svårt att leva. Vi har ingen föda, inga boningar, vi har ingenting. Vi har hört att livet här är behagligt och civiliserat. Nu vill vi stanna här hos er!

Herr och Fru Anka väckte Djurrådets övriga medlemmar och man ordnade genast ett möte. Herr Orm och Fru Anka invände att dessa nya tranor mera liknade skator, men en av de äldre tranorna menade att det visst förekom tranor som inte såg ut som tranor. Det visste han mycket väl då han själv var trana. Fru Orm väste:

– Hur kan ni misstänkliggöra dessa stackars tranor, som kommit hit i hopp om ett bättre liv? Det är allas vårt ansvar att erbjuda dem skydd hos oss och dela med oss av vårt överflöd. Vet skäms!

Det bestämdes nu att de sex nya fåglarna skulle få bosätta sig bortom de äldre tranorna. Men växtligheten där var synnerligen tät – uteslutande dyster granskog! – och det var inte så man hade fått Lyckogläntan beskriven för sig, uppgav den högreste ledarfågeln. Kunde man inte istället få bosätta sig mellan visthusboden och ankfamiljen? På så vis skulle tranorna också lättare kunna umgås med de andra djuren. Efter lite mötesgrubblande beslöt Djurrådet att så skulle ske.

De här nya tranorna var en lite besynnerlig samling fåglar, funderade Herr Orm en tid senare. Några av dem, däribland ledaren, uteblev som regel från trädgårdsarbetet och sov istället till långt frampå dagen. De andra var desto flitigare, och gick emellanåt ut i skogen och letade efter nya frukter, bär och grönsaker att införliva i Lyckogläntans odlingar. Ledarfågeln och hans två närmaste vänner däremot ägnade ofta kvällarna åt högljudda diskussioner om hur Gyttjedalen bäst borde styras. En kväll när timmen blivit mycket mycket sen – det var nästan natt! – blev Herr Orm irriterad, öppnade fönstret och fräste:

– Nu får ni gå till sängs, som vi andra! Vi måste alla, även ni, stiga upp tidigt imorgon bitti för att arbeta i trädgården! God natt!

Dagen efter samlade Fru Orm ihop Djurrådet:

– Låt oss inte behandla tranorna oförskämt! Vi måste ta hänsyn till deras långa flykt och särart! För hur skulle ni känna om ni var alldeles utkastade bland främlingar i stora vida världen, långt, långt hemifrån, utan era nära och kära intill er? Det är inte ägnat att förvåna att alla inte kan göra som oss. Låt oss därför ge de tranor som vill möjlighet att delta i vår gemenskap utifrån sina egna förutsättningar!

Herr Orm, Fru Anka och en av påfåglarna protesterade. Eftersom tranorna behövde lika mycket mat som alla andra, så behövde de också alla bidra till odlingsarbetet så att visthusboden kunde fortsätta vara välfylld. Och vissa av de nya tranorna arbetade ju desto flitigare – var det då rätt att låta andra slippa arbetet och bara slå dank dagarna i ända?

– Vi känner inte till vad dessa tranor varit med om, slog Fru Orm fast. Och därför ska vi låta dem bidra på det vis och i den takt de vill!

Djurrådet bestämde i viss tvedräkt att så skulle ske. På samma möte beslöts det också att ormbarnen, ankbarnen och påfågelsbarnen skulle arbeta i trädgården en dag i veckan, på det att visthusboden skulle kunna förbli välfylld.

Det blev en lång och sträng vinter. En morgon hittades en av de nya tranorna ihjälfrusen, och det bestämdes därför att samtliga boningar skulle vinterbonas. För detta krävdes att alla arbetsförmögna vuxna djur, även barnen, arbetade en dag var.

Men en dag var den mörka vintern äntligen till ända. Aprilsolen kastade isblå tveksamma ljusmönster ner över Lyckogläntan. Herr Orm och en av de nyaste tranorna var just i färd med att förbereda en liten vårgrillfest, när det plötsligt uppenbarade sig ett sällskap på sju djur: en skata, två rävar, en iller och tre katter. En av rävarna tog till orda:

– Kära vänner! VI är sju tranor som kommit hit från Lervällingsberget. Men där har livet blivit alldeles förfärligt svårt, ja rentav omöjligt att leva! Så därför har vi kommit hit i hopp om att finna ett bättre liv i vänskap och trevnad!

Herr Orm tog sin trangranne lite avsides och undrade om detta verkligen var tranor? De liknade ju mer katter, skator, rävar och illrar. Tranan svarade att man skulle vara försiktig med att inte lita på vad folk sa, och att tranor – som Herr Orm ju visste – kunde se mycket olika ut. Herr Orm sammankallade därför omedelbart Djurrådet, där det med stor majoritet bestämdes att de sju tranorna skulle få stanna i Lyckogläntan. Eftersom de befanns alltför utmattade för att arbeta, och eftersom Djurrådet fann det viktigt att de nya djuren inte skulle bli isolerade och därigenom stötas ut ur gemenskapen, beslöts det att de skulle få bo mellan visthusboden och familjen Orm.

– Men där brukar vi ju leka, protesterade barnen.

Fru Orm meddelade strängt:

– Nu blir det på det här viset ändå! Vi måste ta väl hand om de nya tranorna så att de får en god start här i Lyckogläntan! Vet skäms!

Det blev en het och dallrande sommar i Trollskogen. Då de nya djuren av Djurrådet befunnits arbetsoförmögna, hade man sett sig tvingade att utöka arbetsplikten för de invånare som kunde arbeta. De nya tranorna trivdes mycket bra, och tillbringade den mesta tiden badandes i bäcken eller vid kvällarnas middagsbord. En del av dem hade återhämtat sig väl när högsommaren anlände, och undrade då vad de skulle kunna få för arbetsuppgifter. Men här sade Fru Orm, som numera blivit arbetsbefriad för att kunna se till de arbetsoförmögna:

– Inte ska ni tänka på att arbeta ännu, kära tranor! Och dessutom måste ni utbilda er i trädgårdsskötsel och ank- och ormspråken innan något arbete kan komma på fråga! Låt oss diskutera saken i Djurrådet efter sommaren!

Och så blev det.

En höstmorgon gjorde Herr Orm en dyster upptäckt: visthusboden hade blivit plundrad och en hel massa mat saknades! Trots idoga undersökningar kunde man inte hitta de skyldiga. Herr Orm var arg och väste aggressivt:

– Jag hittade faktiskt rävspår inne i boden! Hur kan det betyda något annat än att rävarna är skyldiga till detta illdåd?

Fru Orm blev hallonröd i ansiktet och väste tillbaka:

– Att komma med sådana anklagelser! Och vilka rävar? Det är djur som stjäl, inte en viss typ av djur! Minns istället när ankbarnen och våra egna barn knyckte äpplen från påfåglarna för många år sedan! Tjyveri har alltid funnits och kommer alltid att finnas, och så är det med den saken!

Herr Orm muttrade ilsket något till svar – Fru Orm kunde inte höra exakt vad vilket säkert var lika så gott! – och därmed ebbade diskussionen ut.

Men någon vecka senare hände samma sak igen. Herr Orm och Fru Anka bestämde då att hyra in några vargar, som levde ensligt i Trollskogen, för att bevaka visthusboden nattetid.

Detta blev mycket kostsamt, och fick – trots visst motstånd i Djurrådet – finansieras med utökad arbetsplikt för de arbetsförmögna av Lyckogläntans invånare. Men knappt hade vargbevakningen kommit igång, förrän Herr Orm gjorde en chockerande upptäckt en morgon: visthusboden hade återigen plundrats, och utanför ankfamiljens och ormfamiljens hus hade någon satt upp stora plakat där man kunde läsa: HERR ORM OCH FRU ANKA ÄR RÄVISTER! VET SKÄMS!

Knappt hade man hunnit riva ner plakaten förrän ett sällskap på tre ormar ringlade in i Lyckogläntan. Herr Orm noterade att de hade samma rödgröngula randmönster som han själv och Fru Orm hade. Ormledaren tog till orda:

– Käre frände! Hur står det till? Vi är en stackars liten familj som är på flykt från Jämmerdalen. Där levde vi ett gott liv tidigare, men nu har det blivit alldeles bedrövligt att leva där. Så därför har vi sökt oss hit till våra vänner i Lyckogläntan!

Herr Orm befann sig ännu i chock efter de obehagliga plakaten, och svarade därför:

– Käre Ormfrände! Ni kommer tyvärr försent! Vi har fått så många nya invånare de senaste åren, och vi har besvär med plundringar och allehanda motsättningar. Vår visthusbod är nästan tömd! Marken är upptagen. Så vi måste be er att söka lyckan någon annanstans! Farväl!

Här bröt Herr Anka och Fru Orm in:

– Vad är detta för osolidariskt dillande? Vi är som ni ju vet skyldiga att hjälpa alla skogens djur. Se er om i detta överflöd, och vad annat än överflöd ser ni? Nu är saken dessutom den, att den här lilla familjen är en av oss, som ni alla kan se! Så därför säger vi nu: Var välkomna, kära ormfamilj, och välj nu själva vilken plats i Lyckogläntan ni helst vill slå er ner på!

Därefter bosatte sig den nya familjen i ett litet stenröse helt nära Herr och Fru Orms boning.

Efter en tid visade det sig att den nya ormpappan var ytterst förtjust i spel. Den mesta tiden ägnade han åt att spela Svälta Räv med rävarna och skatorna, som alla var arbetsoförmögna. Detta tidsfördriv pågick ofta till långt in på nätterna – det gastades, smälldes med kortlekar, det skrattades och dracks sprit! Herr Orm började få svårt att sköta arbetet med odlingarna eftersom nattsömnen blivit alldeles fördärvad. Och saken blev inte bättre av att ormfamiljens barn flyttat in hos Herr och Fru Orm då det grälades och partajades på tok för mycket hos de egna föräldrarna.

Men detta var rena västanfläkten jämfört med vad som komma skulle. En dag upptäckte nämligen Herr Orm till sin bottenlösa förtvivlan att hans egna barn var försvunna! På en fläderkvist strax utanför boningen fladdrade en lapp i morgonbrisen. Herr Orm läste följande:

HEJ DO MAMA OK PAPA! VI HAR GJETT OS UT I VERLDEN FÖR AT SÖKA LYKKAN! VI ÅRKAR INTE JOBA MER I TREDGORDEN!

Herr Orm skakade genast liv i Fru Orm som sov djupt efter en ovanligt ansträngande hjälpinsatsafton.

– Våra barn har lämnat oss, grät han. Vad ska vi ta oss till!

Fru Orm grymtade fram att det nog var lika bra eftersom barnen ju var vuxna sedan länge. Dessutom hade både rävarna, katterna och den nya ormfamiljen aviserat att många släktingar var på väg mot Lyckogläntan för att börja ett nytt liv. Bland dessa skulle finnas många utsatta barn, påminde hon sig och ringlade genast upp ur sängen.

Herr Orm kände sig förkrossad. Hur skulle han kunna leva vidare utan sina barn? Och var fanns de nu? Han vandrade ut i skogen, till en liten blodlönnsdunge han ofta uppsökt när livet känts tungt. Han funderade av och an, och tänkte på Lyckogläntan. Hur kunde det ha blivit såhär? Men han kom inte fram till något svar.

Herr Orm blev kvar i blodlönnsdungen hela kvällen och hela natten. När den väldiga och allgenomträngande solen vaknade upp och spred sina piskande ljusstrålar över Trollskogen, ringlade han försiktigt tillbaka över rötter, rotvältor och lingonsnår tills han nådde Lyckogläntan. Där var allt tyst, förutom ett sista knastrande från en eld någon gjort upp bredvid visthusboden. När solens morgonstrålar nådde det sista i brasans glöd, tog han fram en bläckpenna och ändrade texten på skylten där det stod LYCKOGLÄNTAN till: OLYCKSGLÄNTAN.

Därpå ringlade han bort därifrån för att aldrig mer återvända. Han färdades i timmar, dagar och veckor. Han mötte sällskap – vargar, påfåglar, boaormar, möss, sädesärlor, gäss, elefanter, ja alla slags djur som alla var på väg till Lyckogläntan.

En kväll när solen brann extra våldsamt, nästan som en fotogenindränkt clementin, kom han till en märklig plats. Knotiga döda träd reste sig mot och bäddade in himlen, avätna och fruktlösa buskage avlöste avgrundsdjupa hål i jorden. Detta var Gyttjedalen, kunde han se på en gulröd ortnamnsskylt. Några utmärglade tranor skuttade stolpigt fram:

– Vem är ni och varför har ni kommit hit? undrade tranorna.

– Jag är en stackars orm som kommer från Lyckogläntan, började Herr Orm. Där har blivit alldeles förskräckligt svårt att leva. Så nu har jag tagit mig ända hit för att börja ett nytt liv!

 

 

11 thoughts on “Ormarna, ankorna, påfåglarna och tranorna

  1. MOAB skriver:

    Ja vad kan man säga, folk har i alla tider hjälpt sina grannar, eller inte. Jag hade en vän som reste i Afghanistan långt innan Talibanernas tid, många var hjälpsamma när han kom där ensam. Hade det kommit tusentals svenskar så gissar jag svaret varit annorlunda. När immigranterna blir så många att de ändrar livet för de inhemska så har i alla tider lokalbefolkningen slagit tillbaka. Sverige, och delar av Europa, är nog det första land som aktivt SÖKER migranter, ju fler och mer aparta dess bättre. Det kommer sig inte av naturliga instinkter utan ör alltigenom drivet av en ideologi, en totalitär ideologi som man har indoktrinerat folk i. Den stora staten, och Reinfeldts ”tomma land” har dessutom bidragit till att folks egen känsla för om de vill hjälpa eller inte blir satt ur spel, man ser inte direkt att för varje migrant så blir det mer kiss i blöjan för gamla mormor, eller mer tafs på bussen. Vi behöver inte själva ha dem inpå skinnet, innan det är för sent.

    Det är inte förrän migranter, muslimer och andra är så många att det känns som om de måste bo hos OSS, som min vän i Afghanistan gjorde, som folks instinktiva känsla för att hjälpa, eller inte, kopplas på. Massmedia och bilder på döda barn har tjuvkopplat folks instinkter. När folks verkliga vilja att hjälpa muslimer personligen, inte via staten, kommer i dagen så är det för sent, och svaret kommer att bli blodiga konflikter. Stockholmarna var villiga att ta in i storleksordningen 50st i sina hem nör frågan ställdes av tusentals. Det betyder att när det vänder så är det tusentals som vill ha ut migranterna och 50st som kämpar för deras rättigheter.

    Sveriges framtid är en framtid där folks naturliga instinkter väcks igen genom utträngningseffekter som doldts via den gigantiska staten, som nu har svalt mer än den kan svälja.

    Liked by 6 people

  2. JAN BENGTSSON skriver:

    Betydligt fler ormar som har fått sådana dystra tankar…

    DVS Om man bara hade kunnat ringla iväg…

    Den nya sagoboken för lågstadiet)

    Liked by 2 people

  3. malinkim skriver:

    Lyckogläntans urinnevånare är uppenbarligen naiva. Sensmoralen är att naiva personer inte bör tillåtas sitta i en regering – för då skapar de värre problem än man någonsin kunnat föreställa sig.

    Liked by 5 people

  4. Gunilla skriver:

    Brs fabel. Kunde bli en fin bilderbok. Själv nöjer jag med en enklare och mer direkt liknelse; Gökboet. Göken lägget sina ägg i andra fåglars bo. De ovetande fågelföräldrarna ruvar både sina egna och gökungeäggen. När gökungarna kläcks är de mycket större än fåglarnas egna ungar. De dröjer inte länge förrän gökungarna helt sonika knuffar ut de egna ungarna ur boet. fågelföräldrarna förstårinte detta utan fortsätter att mata gökungarna. För fåglarna ‘ser’ egentligen sina ungar; de reagerar på deras hungriga pipdjud som stimulerar föräldrarnas föd-instinkter.

    Liked by 6 people

  5. Hortensia skriver:

    Tack, Ulf, det mesta tyder dessvärre på att sagan är all även för de flitiga, inhemska arbetsbina i vårt nordliga Paradis, men jag önskar innerligt alla förrädiskt slingrande giftormar, skränande skatflockar och invaderande gräshoppssvärmar dit pepparn växer.

    Liked by 3 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s