Journalistik i världsklass del 7: En trött ung man

Ulf Larsson DGS

Ulf Larsson

I en DGS-krönika den 7 januari berättade jag att SvD:s chefredaktör Fredric Karén i sin nyårsdagskrönika lite otippat kommit med olika utfästelser om en mindre känslosam och mer faktainriktad journalistik i den egna tidningen framöver. SvD hade till och med antagit en handlingsplan för att ändra kurs på farkosten, berättade Karén entusiastiskt. Men jag måste ha missbedömt intensiteten i förnyelseambitionerna, för efter att ha tagit del av SvD på nätet den 17 januari kan jag konstatera att det mesta traskar på i gamla välkända hjulspår.

Det gäller inte minst en stort anlagd textprodukt med flera bilder samt en vidhängande filmsnutt om den syriske migranten Ayman Alhameed, 20 år. Läsarna av SvD har redan tidigare stiftat bekantskap med Ayman, exempelvis i ett reportage av Per Kudo där Kudo bland annat slog fast att Ayman ”tvingats” lämna sina fingeravtryck vid tyska gränsen (SvD 9 januari 2016; reportaget finns inte längre på svd.se). I ett uppföljande reportage i oktober fick vi veta att Ayman då bodde på ett asylboende i Stockholm och att han just fått ett uppehållstillstånd på 13 månader.

Nu har det alltså gått några månader sedan sist, och det har blivit dags för ännu en uppföljning av Aymans öden och äventyr, eller som SvD säger: ”SvD:s Malin Hoelstad och Erica Treijs fortsätter att följa Aymans år i fred”.  Hur har det gått för honom i hans nya land? Vi kikar lite på artikeln, som har den aningen dystra rubriken ”Jag önskar att min mamma ska komma hit”.

Treijs vevar igång positivet med en lägesbeskrivning av Aymans tillvaro:

Ayman Alhameed har fullt upp med att vänta trots att han nu bara har nio månader kvar av det dryga år han fick uppehållstillstånd i Sverige.

– Jag vet att jag måste försöka ännu mer, säger han.

Och det verkar faktiskt finnas utrymme för att ”försöka ännu mer”, åtminstone om man ska gå efter vad artikeln berättar:

Ayman Alhameed fyller 20 år och det firar han med en av många sovmorgnar. Han vet inte när han vaknade, mer än att det var nyss. Kanske klockan var tio eller var det senare ändå? Han vet heller inte när han somnade.

Och:

Berättar att sömnen blivit mer av en dvala som kommer och går som den vill. Lägger sordin på dagen. Öppnar för molande tankar på natten.

Som ett av många stildrag i dessa slags texter – en Jonas Fröberg, en Gunilla von Hall – hittar man i det närmaste alltid meningsfragment av olika slag, och Treijs produkt är inget undantag. Här ovan har vi till exempel några subjektslösa meningar som antagligen är tänkta att förstärka bilden av ofullständighet och hopplöshet, lite kargt och stympat liksom.

En bildtext berättar däremot i lite mer fullständig meningsbyggnadsstil att:

De dagar som inte sömnen tar överhand åker Ayman Alhameed till sin praktik på en bilrekondfirma.

Efter denna massiva sömn- och dvalemanifestation följer en portion av de likaså för genren  obligatoriska inzoomningarna. Dessa kan gälla i stort sett vad som helst: inredningsdetaljer, blickar, strumpors färg, ljud och så vidare – just här är det Aymans ögon och frisyr som Treijs av någon anledning stannar vid:

Ayman Alhameed är trött. Ögonen är röda och han drar handen genom det nyklippta håret. Långt på mitten, rakat på sidorna. Lagom proper.

På det hela taget så har det väl egentligen inte hänt så värst mycket i Aymans liv sedan den senaste träffen med Treijs, får man intryck av:

Han skrattar förläget som svar på frågan vad som hänt sedan vi sågs senast.

– Men jag ska snart få en egen lägenhet. De hade lovat att det skulle ske senast 1 december, men inget ännu, säger Ayman Alhameed och rycker på axlarna.

Ett uppehållstillstånd, om än tidsbegränsat, och en lägenhet på gång? Det låter ju inte alldeles becksvart. Men Treijs väljer ett annat fokus – scenen är Aymans 20-årsfest på ett fik i Fruängen:

Han blåser ut ljusen och önskar sig vaddå?

– Att min mamma ska komma hit. Jag saknar henne, säger Ayman Alhameed.

Aymans tillvaro i Sverige är inte lätt, berättar artikeln vidare, utan fylld av melankoli och dysterhet:

Annars går det trögt med att lära känna svenskar. Också med SFI-studierna. Sorgen över att han hann bli för gammal för att gå med andra unga på gymnasiet har varit svår att bemästra.

– Jag känner redan att jag har slösat bort fyra, fem år av mitt liv. Alla säger att i morgon blir det bättre, men det blir det inte.

Men avtecknar det sig ändå kanske en viss, ännu svag ljusning vid melankolihorisonten? Nja:

Nu tror han sig ändå snart vara redo för att börja plugga på nytt. Om det inte vore för tröttheten. Och pressen. Han måste lyckas, resan till Sverige betalades en bror [sic!] som tagit sig till Irak och förhoppningarna vilar nu också tungt på Aymans axlar. Han vill börja skicka hem pengar. 

Eller kanske ändå – för säkerhets skull inlindat i fragmentarisk syntax av reportern:

Funderar över möjligheten att skaffa ett jobb. Vänder och vrider. Plötsligt, som för att bringa ordning i den egna röran:

– Först en lägenhet, sedan SFI!

Men det hela mynnar ut i moll:

– Jag är ledsen och kanske deprimerad. Jag har inte träffat någon psykolog, men har en god vän som jag pratar med. På senaste tiden har jag tänkt på att allt på ett sätt var lättare innan jag fick uppehållstillstånd, för då var målet tydligt. Nu vet jag ännu en gång ingenting.

Treijs reportage är en klassisk migrantsnyftis i den stora och högst levande tradition där SvD förfogar över marknadens kanske skickligaste pennor. Några reflektioner efter läsningen:

Hur byggs bilden av migranten? Det torde vara rätt så oproblematiskt att påstå att Ayman Alhameed framställs som nedstämd, passiv, orolig och en aning besviken. Det tycks närapå helt saknas glädjeämnen i hans liv, annat än tillfälliga, som den eltandborste artikeln berättar om att han fick i födelsedagspresent. Att ha lyckats med sin föresats – att ta sig till Sverige – och att ha fått ett tillfälligt uppehållstillstånd, att ha fått en omfattande dentalrenovering, att ha blivit lovad en bostad, att få ekonomisk ersättning utan någon direkt motprestation – borde inte allt detta vara synnerligen glädjande? Min slutsats blir att Aymad antingen borde söka hjälp för depression – eller att skribenten mer eller mindre medvetet framställer denna bild av den viktimiserade migranten där egentligen bara en sak (eller snarare två saker) skulle kunna hjälpa, nämligen PUT istället för TUT och att få ta släkt till Sverige. Denna bild av migranten är synnerligen dominerande i den här typen av artiklar – hur ofta läser man om någon migrant som glädjefyllt berättar om sitt nya hemland Sverige och livet där? Alltså: är bilder som den av Ayman en i huvudsak realistisk skildring av den typiske migranten, eller är det den bild av migranten som massmedia vill ge oss? Journalister skulle ju kunna vinkla sina reportage i åtminstone delvis annan riktning än de nuvarande ständiga sorgemolnen, bekymren, uppgivenheten, saknaden och så vidare. Varför nämner inte Treijs exempelvis att TUT ju kan förlängas och övergå i PUT, och hör vad Ayman har att säga om det? Eller att SFI inte är det enda sättet att lära sig svenska på, särskilt inte om man vistas i Sverige. Man kan ju skaffa en ordbok och en grammatika och börja traggla sig igenom enklare texter, man kan hitta utmärkta gratiskurser på internet och så vidare. Det är möjligt att det i några fall kan röra sig om språkförbistringar, men jag kan inte helt släppa tanken på att detta är den migrantbild massmedia allra helst konstruerar.

Följdfrågan blir:

Varför denna ensidiga bild? Finns det någon centralt förankrad tanke bakom denna monumentala viktimisering och dysterhetsmani? Eller speglar den bara den enskilda skribentens sinnelag och preferenser? I så fall råder det en svårförklarlig mental-psykologisk konsensus bland majoriteten av landets migrantsnyftisreportrar, vilket tyvärr kan bli till nackdel för många migranter.

En annan reflektion gäller det faktum att det ingenstans i artikeln, eller i andra liknande artiklar, görs någon som helst problematisering, konsekvensanalys eller generalisering av vad som påpekas. På ett individplan är det lätt att känna viss empati för Ayman – tänk om det varit min egen son, och hans tuffa frisyr? Men samtidigt – alla som söker PUT kan ju inte beviljas PUT, och vissa beviljas inte ens TUT. Vilka migranters familjer ska få komma till Sverige? Ska alla få komma? Hur skulle det påverka samhället ifråga om sjukvård, bostäder, rättsväsende, skolor, socialtjänst och så vidare? Artikelns uppbyggnad och innehåll gör knappast någon hemlighet av vad skribenten anser i just Aymans fall, men av en journalist i en av landets största dagstidningar borde man kunna kräva en större förmåga till kritiskt tänkande, generalisering och konsekvensproblematisering. Detta inte minst med tanke på Fredric Karéns nyårskrönika och de allvarsamma ord om SvD:s framtid och känslobaserad journalistik som man kunde ta del av där.

Just den här artikeln följs i nätupplagan av SvD av ett annat reportage med följande ingress:

Införandet av tillfälliga uppehållstillstånd i somras leder till ökad psykisk ohälsa bland flyktingarna, bedömer flera experter som SvD pratat med. De asylsökande var redan tidigare en grupp som i större utsträckning än andra lider av psykiska besvär, menar Fredrik Saboonchi vid Röda korsets högskola.

Man kan alltså se Treijs artikel om Ayman som ett försök att ge tyngd åt dessa uppgifter – och vice versa. SvD:s budskap är klart som falukorvsspad.

Vill Treijs informera oss om fakta med sin text? Ja säkert; de flesta texter innehåller ju någon typ av fakta. Men textfunktionen, eller snarare avsändarintentionen, framstår primärt som att påverka läsaren – och att gestalta skribentens egna känslor och upplevelser av världen. Inom textanalysen kallas det sistnämnda vanligen för expressiv funktion, en textfunktion som är central hos lyriken. Fast då har man onekligen kommit ganska långt bort från nyhetsjournalistik.

Vad tycker läsarna då? Ja, säg det. Huvudsyftet med texten är rimligen att få oss att tycka synd om Ayman och att få Sveriges nuvarande migrationspolitik att framstå som inhuman – ut med TUT, in med PUT och släktingar. Men jag kan tänka mig att en hel del läsare istället  blir provocerade av den bild Treijs levererar – sann eller ej – och mest ser en gnällig, otacksam slashas som sover bort större delen av dagarna, åker till jobbpraktiken när han orkar, inte ids ta itu med sina svenskastudier och så vidare, finansierad av skattepengar. Om jag har rätt i detta antagande så får texten ofta en helt motsatt funktion än vad författaren nog tänkt sig.

Och det var väl inte meningen?

68 thoughts on “Journalistik i världsklass del 7: En trött ung man

  1. B skriver:

    Man kan läsa en sådan här artikel och reagera med känslor istället för med förnuft. Emellertid är det inte självklart att känslorna som växer fram är tårdrypande ömhet för den stackars lille pojken. Det kan lika gärna vara känslor av ilska och kanske till och med hat som väcks. Att gå till en praktikplats när man känner för det är tvärtom mot vad hederliga skattebetalare måste göra för att försörja sig (och många andra). Att ha håret rakat på sidorna och långt i mitten är en frisyr som många retar sig på: så har man inte håret när man ska på anställningsintervju och vill visa ett propert yttre. Att få tänderna lagade kostar ofta mycket och att få det gratis sticker i ögonen på dem som måste betala själva (och som genom skatt också måste betala för dem som inte betalar för sig själva). Man tänker också på alla de som inte hade en rik bror som lyckades köpa en plats i välfärdsparadiset och som kanske har starkare asyl- eller skyddsskäl men som aldrig får chansen att söka. Så visst väcker säkert artiklar känslor, men nog inte av det tippade slaget.

    Liked by 1 person

  2. Bjarne Däcker skriver:

    Det här påminner om hur SVT häromveckan ”kunde avslöja” att 90% av heroinisterna i Järva var ”ensamkommande”. Detta verkade vid första anblicken som om SVT hade slutat med sin sedvanliga mörkläggning för att i stället informera om vad som händer. Reportaget avslöjade dock vad det handlar om. De ”ensamkommande” kände sig inte tillräckligt välkomnade i Sverige. Då blev de deprimerade och blev heroinister. Det här var inget avslöjande av någon brottsstatistik utan det var ett reportage med avsikt att de tevetittande svenskarna skulle få dåligt samvete för att inte ha varit tillräckligt ”generösa”.

    Gilla

  3. Johan utan Land skriver:

    Tråkigt att en anrik tidning som SvD förfallit på detta sett. Det finns fortfarande en del avdelningar som håller emot. Ledarsidorna har en del riktigt bra skribenter och väderprognoserna och korsorden och dödsannonserna kan man inte heller invända mot. Såvitt jag kan bedöma är näringslivsdelen för det mesta läsvärd och jag antar att de sportreferat som ges är rimliga. Jag vill inte helt ge upp om SvD ännu men med känslosås som detta känns det inte alls lika bra som tidigare läsa tidningen.

    Gilla

  4. Elisabeth Akerman skriver:

    Sådana snyftartiklar väcker bara ilska, inget annat. Det är ju upprörande att människor födda i Sverige har ståt i bostadskö i åratal till och med decennier och inte fått bostad, att laga tänderna kostar en förmögenhet, att köerna i sjukvården bara växer, att svenska mammor skickas till Finland för att föda. Listan kan göras hur lång som helst. Hur länge kommer svenskarna att acceptera att folk som kommit till Sverige nyligen har inte bara förtur till alla samhällstjänster men dessutom får alla dessa tjänster helt gratis? Man kanske inte tänker på detta faktum att regeringen lånar 690 miljoner dagligen för att bekosta allt detta.

    Liked by 1 person

  5. Bjarne Däcker skriver:

    Om en tjugoårig ung man kommer från Spanien eller Polen och vill bo i Sverige så kommer han att lägga ner mycket arbete på att finna någonstans att bo och att finna arbete så han kan försörja sig. Så skulle också en svensk ung man få göra om han flyttade utomlands. Vem har sagt att asyl också skall innebära gratis kost och logi? Ayman lever som om han vore vår gäst men han har bjudit in sig själv. Hur har detta konstiga system kommit till?

    Gilla

  6. bjornwiklund skriver:

    What´s in it for us?
    What´s in it for me?

    Finns det inte många som redan är i Sverige som skulle i första hand erhålla dessa saker?

    Svårigheten är inte att önska, vilja ha, lite mer utan att ”någon annan” skall betala för detta.

    Syrien är lyckligtvis snabbt på väg att bli fritt från krig och då borde det vara högst angeläget att sträva efter att förenas i hemlandet och skaffa jobb, lägenhet där (kanske kan bo med familjen några år?) ärligt vore det inte enklare att göra så…..
    ja om man vill ”klara sig själv förstås…..

    Gilla

  7. Bjarne Däcker skriver:

    En flykting är någon som tvingas lämna sitt land men som flyttar tillbaka hem så fort som möjligt. En invandrare är någon som frivilligt väljer att bosätta sig i ett annat land för att han/hon sympatiserar med förhållandena där. Om jag flyttar till Finland så blir jag en invandrare. Att konvertera från flykting till invandrare kan ta många år eller flera generationer.

    Trots detta tenderar tidningarna att behandla orden ”flyktingar”, ”invandrare” resp. ”asylsökande” som synonymer.

    Sedan kommer frågan om personer som flyttar till ett annat land men som han/hon avskyr och vars kulturer och traditioner han/hon definitivt inte sympatiserar med. Vad kallar vi en sådan person? Är det en invaderare?

    Sådana här frågor borde behandlas på kultursidorna.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s