Få uttryck har blivit så uppmärksammade, stolt utslungade, men också förkättrade, som sentensen ”den osynliga handen”. Formuleringen myntades av Adam Smith, en av den ekonomiska liberalismens anfäder. Tanken är, ungefär, att företagaren vidtar sina mått och steg för egen vinning, men att detta genom en osynlig hands försorg omvandlas till fördelar och framgångar för andra, vilket inte alls var företagarens avsikt. Så här skrev Smith i sitt stora verk Wealth of Nations (1776):

…eftersträvar han bara sin egen vinning, och han leds, som i så många andra fall, av en ”osynlig hand” att gynna ett mål som inte varit någon del av hans syfte. Inte heller är det alltid till samhällets nackdel att detta inte varit någon del av hans syfte. Genom egennyttan gynnar han ofta samhället mer än när han verkligen eftersträvar detta.

Den osynliga handen är laissez faire-liberalismens stridsrop, en triumfatorisk åkallan av egennyttan som medel för allmän välgång. Själv har jag aldrig riktigt begripit tankegångens storhet eftersom jag alltid tyckt det varit självklart att andra kan gynnas av att jag gör något för min egen skull. Om jag skottar väg i snön så kan andra gå där, om jag driver företag och anställer för att tjäna mer pengar så får någon annan ett jobb. Vad är det med det? Vad menade egentligen Adam Smith?

Jag blev lite nöjd när jag rätt nyligen hittade ett annat citat som beskriver tankegången lite närmare, nämligen i det 17 år äldre verket av samme Smith, The Theory of Moral Sentiments:

Den stolte och okänslige markägaren betraktar sina vida sädesfält utan en tanke på andra människors behov, [men han kan inte äta hela skörden själv], så han blir tvungen att lämna det han inte kan förtära till dem som tillagar det lilla han själv konsumerar, till dem som bygger och underhåller hans palats, till dem som sköter alla de ägodelar varmed han markerar sin storhet; alla dessa som genom hans lyxbegär och nycker får sig livets nödtorft till del på ett sätt som de aldrig fått om de enbart fått lita till hans medmänsklighet eller känsla för rättvisa… De rika leds av en osynlig hand att åstadkomma nästan samma fördelning av livsförnödenheter som hade uppstått om jorden delats i lika delar till alla sina åbor. Sålunda bidrar de rika utan att vara medvetna om det till samhällets bästa.

Det där, tycker jag, är en formulering med mer must och kläm. Det är ingen banal observation att en rik person för att kunna använda sin rikedom måste dela med sig till andra. (Att den osynliga handen skulle ”åstadkomma nästan samma fördelning av livsförnödenheterna som hade uppstått om jorden delats i lika delar till alla” må vara en överdrift, men man får inte vara för petig.)

Nu kommer en spännande detalj. Adam Smith var moralfilosof. Han måste ha läst Bibeln. Och då måste han, kan man säkert anta, ha läst Predikaren. Denne diktare skrev så här i 5:10:

När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många…

Precis samma tankegång vad jag kan se. Idén om den osynliga handen är inte Adam Smiths, utan den hittade han i en, vid det laget,  tvåtusen år gammal text, som antas ha skrivits av kung Salomo. En riktig nyliberal, den där Salomo!

(Den senaste svenska bibelöversättningen, Bibel 2000, har i stället ”Ju större förmögenhet, desto fler som tär på den”. Där har idén om den rike som, utan att ha planerat det, hjälper den fattige, försvunnit och ersatts av en antydan om att de fattiga kommer och olovandes knaprar på den rikes egendom. Jag tror inte Salomo menade det. I varje fall gjorde inte Adam Smith det.)