INGER ENKVIST: Frågor om EU och om Sverige genom EU-lån bör delta i att rädda den spanska regeringen

Det diskuteras alldeles för lite i Sverige om vad EU egentligen gör. I dagarna har den svenska regeringen accepterat att EU och alltså också Sverige ska ta upp lån för att hjälpa sydeuropeiska länder som har välkända problem med att övervaka att pengar kommer i rätt fickor. Genom att ta lån undergrävs svenska medborgares ekonomi i framtiden samtidigt som vi hjälper regeringar i Sydeuropa, och då borde dessa vara alldeles speciellt bra för de egna medborgarna och för EU. Är de det? Man kan vara stark europavän och samtidigt skeptisk mot EU:s utveckling. Här ska först ges några allmänna synpunkter på hur EU fungerar och sedan på konsekvenser som ingen verkar ha räknat med.

Ett exempel på EU-skepticism ger Mark Brolin, en svensk nationalekonom bosatt i London, i debattboken ”Sveriges roll i det nya Europa” (2018). Han säger det vi vet, nämligen att EU har visat sig ha svårt att hantera just de viktiga frågor där samarbete mellan stater verkligen behövs. Han ställer också frågan om Sverige vill ta en roll som bidragsgivare till länder som inte följer den budgetdisciplin som vi kräver av oss själva. Och är det exempelvis vettigt att glesbygdsbidrag till Norrland först ska gå till Bryssel och där minska i omfång därför att EU-byråkratin tar sin del?

SVT har i höst sänt en serie program om fyra svenska EU-parlamentariker i Bryssel, ”Bryssel calling”. Programseriens avsikt torde vara att öka förståelsen och sympatin för EU. Tittarna får inte vet något om personerna i EU:s ledning, men de svenska parlamentarikerna framstår som hyggliga personer. Klimatet är den fråga som mest engagerar de parlamentariker som programmet valt att följa. Frågor om frihandel, budget, eurons framtid, rättsskipning på EU-nivå, flyktingar och brottslighet fokuseras inte. Programmet fångar dock indirekt upp att Europas skattebetalare sysselsätter en enorm mängd personer i Bryssel. En omedelbar reaktion hos tittare kan vara att antalet parlamentariker borde skäras ner till hälften och att den av nästan alla kritiserade månatliga flytten mellan Bryssel och Strasbourg genast måste upphöra.

I ett av programmen skildras Brexit som en tårfylld tilldragelse och utan skymt av självrannsakan. De EU-parlamentariker vi ser verkar inte ha förstått att Brexit innebär en kraftig kritik mot EU:s sätt att fungera och att samma kritik som kom till uttryck i Storbritannien finns i en rad andra medlemsländer. Programmet förmedlar samma intryck som nyheterna, nämligen att EU behandlar Brexit som om britterna röstat fel och inte som om de uttryckt en kritik som EU borde ta på allvar. EU har som bekant råkat ut för bakslag i flera folkomröstningar, och detta pekar på problem med legitimiteten.

Ett annat avsnitt behandlar hur coronakrisen hanteras och där får vi se att EU inte har något att säga inför en pandemi. Också i den tidigare flyktingkrisen stod det också klart att EU inte hade något svar. EU verkade dessutom inte ens ha tänkt över försvaret för Europas gränser i sydöst. Samtidigt pågår sedan länge en eurokris, eftersom länderna i Sydeuropa har svagare ekonomier än de i norr. Den krisen döljs med överföringar och lån men verkar inte vara närmare sin lösning. Nu har vi kommit till en situation där EU ska ta lån till stödpaket för att dämpa coronakrisen i Sydeuropa. Detta ger upphov till en rad frågor och inte minst till frågan om de sydeuropeiska regeringarna agerar ansvarsfullt och om oförutsedda konsekvenser.

Svensk press har skrivit en del om bristande skattedisciplin i Grekland och Italien men det har sagts mindre om hur Spaniens socialist-kommunistiska regering under Pedro Sánchez och Pablo Iglesias agerar. Om svenska skattebetalare räddar den spanska regeringen med stödpaket har vi ett ansvar för vad den gör. Den spanska regeringen har inte majoritet i riksdagen och i stället för att samarbeta med borgerliga partier stöder den sig på katalanska separatister och baskiska ETA-anhängare. Trots enorma ekonomiska svårigheter i ett land som både är hårt drabbat av själva pandemin och dessutom kraftigt beroende av en turism som försvunnit, ägnas den politiska energin åt ideologiska frågor. Nu senast har regeringen för att få igenom budgeten i riksdagen gjort gemensam sak med de katalanska separatisterna.

Den nya utbildningslagen innebär nämligen att spanska språket inte längre behöver användas som undervisningsspråk i Spanien. Den situationen har varit en realitet i flera regioner, men nu skrivs bestämmelsen in i lagen trots att den strider mot konstitutionen. Lagändringen innebär att Spanien tar ett tydligt steg mot upplösningen av en stat som haft sin nuvarande form i ungefär 500 år. Det är ett svek mot hela befolkningen och speciellt mot den hälft av invånarna i Katalonien som använder spanska i sitt hem och som inte önskar ett självständigt Katalonien.

En debattör i Katalonien som är motståndare till Sánchez språkpolitik uttryckte saken på följande sätt: ”Inför regionalnationalisternas dekret brukade vi hoppas på regeringen i Madrid. När regeringen i Madrid ger efter för regionalnationalisterna, har vi hoppats på EU. Vad ska vi göra nu, när EU finansierar regeringen i Madrid?”

En annan uttryckte situationen efter den nya utbildningslagen som att spanska språket är inte utsatt för någon fara, eftersom det finns bortåt 500 miljoner människor i världen som talar det. Det är i stället en del av spanjorerna i Spanien som behöver hjälp.

EU har inte stött katalansk separatism men genom att ge ”coronastöd” åt Sánchez gör man precis det. Exakt hur Sánchez kan tänkas använda lånen är oklart, men ska verkligen EU och därmed Sverige till och med ta upp lån för att bidra till att hålla Sánchez regering flytande? Är inte det här ett exempel på att man kan vara stark europavän men skeptiskt till det EU som växt fram?

En intervju med Inger Enkvist där hon talar om svensk skola kommer inom kort att publiceras på YouTube-kanalen DGS TV.

Inger Enkvist