STEFAN HEDLUND: Om Stefan Löfven och feghetens triumf

Under sin tid som tid som statsminister har Stefan Löfven utvecklat en påfallande förkärlek för att med stort patos lägga ut texten kring hur han “tar ansvar för landet”. När han ställdes inför coronapandemin var det förvisso inte första gången han kallades upp till bevis, och befanns väga alltför lätt. Men det var första gången hans obefintliga politiska ledarskap skulle komma att bli till en bokstavlig fråga om liv och död – för tusentals svenskar.

Löfvens uppfattning om att ta ansvar har i praktiken inneburit att hålla sig undan, och att endast besvara frågor från noga selekterade hovreportrar. I stället för att ta det ansvar som enligt författningen åvilar honom, har han valt att låta enskilda statsråd och myndigheter, i osalig blandning, söka bringa ordning i kaos. Utfallet har varit direkt förfärande.

På kort sikt kan det kanske framstå som framgångsrikt. Genom att uppträda som ett slags inofficiell talesperson för Anders Tegnell, har Löfven kunnat kassera in stora vinster i den allmänna opinionen. Man kan välja att bli upprörd över denna feghetens triumf. Men det lär vara övergående. Den dag Löfvens räkning skall göras upp finns det tre samverkande punkter där han kommer att få mycket svårt att svära sig fri från ansvar.

Den första gäller flyktingkrisen 2015. Med sitt sedermera ökända tal om att ”Mitt Europa bygger inte murar” ställde sig Löfven upp och pekade med hela handen. Han sände därmed en mycket tydlig signal till flyktingaktivister, inom partier såväl som inom myndigheter, att det var öppna dörrar in till Sverige. På Migrationsverket lyssnade man noga. Dåvarande generaldirektören Anders Danielsson framhärdade i att ignorera varningar om eskalerande volymer ända fram till dess att det blev tal om ”systemkollaps”.

Genom sitt agerande bidrog regeringen inte bara till att skapa illusioner om att Sveriges mottagningskapacitet var obegränsad. Genom att vältra över bördorna för mottagning och integration på kommunerna tog man de facto springnota från det ekonomiska ansvaret. Konsekvenserna av det senare blev att många kommuner när coronapandemin bröt ut redan var på ruinens brant, och saknade resurser att hantera denna tillkommande megakris.

Det kan inte råda någon som helst tvekan om att Stefan Löfven som statsminister bär det yttersta ansvaret för denna utveckling. Den stora frågan är om Riksdag och medier också är beredda att utkräva detta ansvar.

Den andra punkten på Löfvens räkning gäller den explosion i dödligt gängvåld som utlösts av massinvandringen och som ännu pågår, med oförminskad kraft. Polisens mångomsjungna men i grunden misslyckade insats ”Rimfrost” visar tydligt hur djupt rötterna till detta misslyckande går. Om man agerat tidigt hade det självfallet varit möjligt att trycka tillbaka våldet, och att slå sönder gängstrukturerna. Men det hade krävts en helt annan polisorganisation, ett helt annat lagstöd och en helt annan politisk och massmedial uppslutning bakom de poliser som behövt stå i främsta linjen.

Liksom regeringen Löfven valde att överlåta frågan om svensk migrationspolitik åt flyktingaktivister, valde man att överlåta ansvaret för att möta det dödliga våldet åt aktivister vars drivkraft har varit att till varje pris förneka varje form av samband mellan migration, islamism och brottslighet. Det var symptomatiskt att dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson föredrog att tala om förövarnas taskiga barndom, framför att lagföra och fängsla dem.

Det direkta ansvaret för polisens oförmåga att möta våldet måste självfallet sökas högre upp, hos justitieminister Morgan Johansson. I sant aktivistiskt patos har han in i det sista förhalat alla straffskärpningar på för aktivisterna känsliga områden, alltifrån terrorbrott till gängvåld. Då Löfven valt att acceptera Johanssons senfärdighet, kan han i sin tur inte svära sig fri från att ha sympatiserat med och understött aktivisternas agenda. Därmed måste det också vara helt klart att han bär det yttersta ansvaret för konsekvenserna.

Hans försök att blanda bort korten genom att hävda att vi ”såg det inte komma” var så patetiskt att det sannolikt cementerade partistrategernas övertygelse om att han till varje pris måste skyddas från vidare exponering i media.

Punkt tre på Löfvens syndaregister rör coronapandemin i allmänhet och döden inom äldrevården i synnerhet. Den klart viktigaste anledningen till att Sverige vunnit internationell ryktbarhet för extremt höga dödstal är att ansvariga myndigheter var så illa förberedda, och att man när krisen blev akut visade en så total oförmåga att samlas till effektiv handling.

Trots upprepade och allt mer enträgna varningar om tillståndet både inom vården och inom äldreboenden hade statsrådet Lena Hallengren genomgående valt att prioritera sin aktivistiska agenda. Det var fullt fokus på värdegrund och genus, på HBTQ-frågor och könsdysfori, och på andra livsstilsfrågor som ligger aktivisterna så varmt om hjärtat. När hon sent omsider tvangs komma till insikt om att menskonst inte skyddar mot coronavirus hade väldigt många svenskar hunnit dö – i onödan.

Hallengrens obestridliga ansvar är dock återigen i grunden Löfvens ansvar. Givet hur fundamental möjligheten till ansvarsutkrävande är för en fungerande demokrati, är det utomordentligt angeläget att en kommission med bred kompetens snarast kan tillsättas, för att granska hur det kunde gå så fruktansvärt illa, och hur ansvaret skall fördelas. Det är begripligt att Löfven gärna vill förhala, till dess att mycket hunnit glömmas. Men det är inte acceptabelt!

Stefan Hedlund