STEFAN HEDLUND: Annie Lööf förnedras

OPINION Det politiska landskapet i Sverige förändras nu i rask takt. Den vision av framtiden som målades upp när ”januaripartierna” slöt sin skandalösa pakt, om att de facto sätta den svenska demokratin ur spel, är på väg att ersättas av sin motsats. Makten i Sveriges Riksdag glider över i händerna på en ohelig allians mellan Vänsterpartiet och Moderaterna, påhejad och understödd av Sverigedemokraterna.

Den nymornade oppositionen har redan tvingat januaripartierna till förödmjukande reträtter om Arbetsförmedlingen, om pengar till välfärden, och om arbetskraftsinvandringen. För att finansiera egna förslag till utgiftsökningar har man – till fromma för landet – lyckats eliminera både Miljöpartiets nya variant av friåret och Centerpartiets ingångsavdrag, som var tänkt att erbjuda sänkt avgift för arbetsgivare som anställer ”nyanlända”.

Opinionsmätning efter opinionsmätning visar nu att allmänheten uppskattar denna kursändring. Samtidigt som regeringspartierna och deras två stödpartier förlorar, växer partierna till vänster och höger. För den nyliberala centerextremisten Annie Lööf borde detta vara en mycket lärorik upplevelse.

Ingen har väl glömt hur hon under valrörelsen 2018, i sin egen särpräglat maktfullkomliga arrogans, krävde att all kraft i svensk politik skulle inriktas på att hålla Sverigedemokraterna borta från allt politiskt inflytande, eller hur hon tvingade Stefan Löfven att i januariavtalet skriva in en särskild klausul, som skulle garantera att även Vänsterpartiet berövades varje form av inflytande. Den uppenbara visionen var att hon själv framgent skulle diktera villkoren för svensk politisk utveckling.

Annie Lööfs roll i den fyra månader långa process som ledde från valet i september 2018 fram till undertecknandet av januariavtalet har jag behandlat i ett par tidigare inlägg på denna sida, på temat ”Oskulden i horhuset”. Min tanke då var att hon hade en mycket värdefull tjänst att sälja, och att när denna tjänst väl var såld skulle hon vara förbrukad.

Jag fick då en hel del kritik för det ”olämpliga språkbruket”. Denna kritik hälsade jag med tillfredsställelse. Den skada Fru Lööf i sin morbida förstoring av det egna jaget lyckades åsamka den demokratiska processen som sådan, och därmed även det svenska folkets förtroende för politik och politiker, var så omfattande att det enligt mitt förmenande inte fanns minsta anledning att visa retorisk återhållsamhet.

Till saken hör att Lööf under den utdragna regeringsbildningsprocessen visade sig vara häpnadsväckande framgångsrik i att pressa fram eftergifter, alltså i att pressa upp priset på den enda tjänst hon hade att sälja. Hon gjorde en helt korrekt bedömning av att Stefan Löfven var så besatt av att få sitta kvar vid makten, och av att bryta upp Alliansen, att han skulle vara beredd att betala ett mycket högt pris för att få åtnjuta Lööfs tjänst.

När pakten presenterades tycktes triumfen vara helt på hennes sida. Idag har vi ett facit som visar en fundamentalt annorlunda bild. De två partier som enligt Lööfs diktat skulle hållas utanför allt inflytande har gjort mycket stora framsteg.

Jonas Sjöstedt har spelat sina kort med så stor skicklighet att Vänsterpartiet slår rekord i opinionen, och att han själv ligger i topp i den politiska förtroendeligan. Han kommer att kunna avgå från sin post med full honnör. Jimmie Åkesson kan samtidigt konstatera att hans parti nu även enligt Svensk väljaropinion, som väger samman flera mätningar, är Sveriges största parti. Tillsammans med Sjöstedt ligger han själv i topp i förtroendeligan.

Priset för Stefan Löfven har i skarp kontrast blivit så högt att det nu inte bara spekuleras om när han kommer att tvingas avgå utan också om att det Socialdemokratiska partiet kan gå mot ett verkligt katastrofval, där väljarbasen reduceras till bidragstagare och islamister. Om det främsta resultatet av januariöverenskommelsen blir att Jimmie Åkesson tar över makten inom LO har Annie Lööf verkligen lyckats skriva in sig i svensk politisk historia.

Till hennes bedrifter kan även räknas att hon lyckades övertyga Jan Björklund att inte bara sätta de egna barnen i pant på att Sverigedemokraterna inte skulle få något inflytande. Han tubbades även till att föreslå att Lööf skulle bli statsminister. Detta beseglade Liberalernas öde. Skiftet till Nyamko Sabuni har inte hjälpt. Från sin belöningspost som ambassadör i Rom, kommer knähunden Björklund sannolikt att kunna bevittna kronan av sitt politiska livsverk – att Liberalerna tvingas lämna Riksdagen.

Sannolikheten för att något av dessa partier under överskådlig framtid skulle känna någon som helst trängtan att åter sitta vid samma bord som Annie Lööf torde vara minimal, om ens mätbar. Hon har sålt den enda tjänst hon hade att fresta med, och har nu inget mer att erbjuda. Även om Centerpartiet någorlunda lyckats hålla ställningarna i opinionen, har Lööf personligen rasat till samma botten som de gröna khmerernas båda språkrör.

Det enda som nu återstår är förnedring, då hennes storverk från januari 2019 bit för bit monteras ned och förklaras vara skulden till att ”ytterkantspartierna” växer medan den politiska mitten kollapsar. Det framstår idag som alltmer tveksamt om hon faktiskt kommer att återkomma till politiken, efter sin föräldraledighet. Det skulle vara synnerligen befriande.

Stefan Hedlund