STEFAN HEDLUND: Myndighetssverige kapat av aktivister

Det fanns en tid när svenska myndigheter hade att tillse att för medborgarna viktiga funktioner såsom sjukvård, rättsväsen, kommunikationer och brandbekämpning kunde fungera väl, även i tider av stor belastning. Det var en tid då myndighetsutövning var kopplad till tjänstemannaansvar, och då nyckelordet för myndighetsföreträdares verksamhet var oväld. Idag har lyhördheten inför politiska signaler uppifrån blivit så stark att man på goda grunder kan fråga om det ens längre finns någon som förstår innebörden av detta begrepp.

Den långa svenska traditionen av starka, effektiva och pliktmedvetna myndigheter har förvandlats till en ogenomtränglig dimridå, där regeringsföreträdare genom mekaniskt upprepande av att man ”lyssnar till experter” kan svära sig fria från allt ansvar. Den politiskt korrekta solidariteten mellan aktivister inom politik och medier garanterar att ingen politiker ställs till svars för att ha utfärdat de instruktioner myndigheterna följer.

Då coronaviruset kom till vårt land stod både regering och ansvariga myndigheter som handfallna. Medan både företag och civilsamhälle sprudlade av initiativ för att bidra till att stötta sjukvården, framträdde myndighetspersoner och ansvariga statsråd närmast som bromsklossar. Fullständigt skandalösa historier utspelades, där skyddsutrustning som donerats till regeringen hamnade mellan handlingsförlamade myndigheter och där företag som erbjöd sig att ställa produktion till förfogande inte kunde få svar om vad som behövdes.

En särskilt deprimerande konsekvens av coronakrisen är att det i ett slag har blivit tydligt hur djupt rötan av politiskt korrekt vänsteraktivism har trängt i myndighetssverige. Vi tvingas idag bevittna konsekvenserna av att myndigheters roll gradvis har omvandlats till att tjäna som instrument för diverse vänsteraktivisters visioner av ett fundamentalt annorlunda samhälle. Då myndigheter ställs inför kriser de borde kunnat hantera slår de bara ifrån sig.

Ett skrämmande exempel är migrationskrisen 2015, då Migrationsverket tycks ha uppfattat som sin främsta uppgift att tjäna som serviceinrättning för ekonomiska migranter som till överväldigande del saknade något som ens liknade asylskäl. Myndigheten visade så stor
lyhördhet inför politiskt korrekta flyktingkramare att man dröjde med att ställa krav på åtstramning ända till dess att en ”systemkollaps” var förestående.

Väl vetande att myndighetsföreträdare som bekänner sig till den politiska aktivismens värdegrund aldrig kan komma ifråga för ansvarsutkrävande, behövde verkets ledning inte ens uppvisa minsta tecken på ånger. Vid Almedalsveckan i Visby uppträdde dåvarande generaldirektören Anders Danielsson med ett uppträdande som tydligt manifesterade maktens arrogans: ”Är det någon som har fått det sämre? Hand upp!”

Minst lika deprimerande exempel på hur aktivister har kapat och korrumperat viktiga myndigheter utspelades då konsekvenserna av massinvandringen började manifesteras i brottslighet som tidigare varit i det närmast okänd i vårt land, exempelvis grova gängvåldtäkter. Svaret från dåvarande Rikspolischef Dan Eliasson blev att dela ut armband till unga flickor med den klämkäcka texten ”tafsa inte”.

Då bilbränder började sprida sig som en epidemi blev hans svar att polismän måste inleda dialog med våldsverkarna. I televisionens pratsoffor kunde han tala sig varm om vilken svår ungdom förövarna måste ha genomlevt. Han inspirerades av statsrådet Morgan Johansson, som förblivit totalt kallsinnig även till minimala krav på borttagen ungdomsrabatt.

Efter sina strålande insatser i att totalt undergräva all kvarvarande auktoritet och respekt för polisen flyttades Eliasson till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Under hans politiskt lyhörda ledarskap skulle myndigheten lägga stor möda och mycket pengar på att tillse att landets genusberedskap är god. Man satsade 2017 hela 10 miljoner kronor på genusforskning, syftande till att undersöka hur normer och maktrelationer kopplade till genus påverkar ledning och samverkan. Någon tanke på att man kanske borde trygga beredskap för sjukvård och smittskydd tycks inte ha ingått i Eliassons värdegrund.

Det för dagen mest extrema exemplet på hur politisk aktivism leder till att viktiga myndigheter lugnt kan ignorera sina kärnuppdrag är Folkhälsomyndigheten, som för sex år sedan skapades genom en sammanslagning av Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet.

Den naive kunde kanske tänkt att man med sin kompetens inom smittskydd skulle haft som huvuduppgift att utarbeta beredskap inför en pandemi, men i de regleringsbrev som utfärdats
av statsrådet Lena Hallengren har sådana uppgifter kommit mycket långt ned på listan. Betydligt viktigare har varit att arbeta med migrantbarns hälsa samt en jämlik hälsa oavsett sexuell läggning, sexuell identitet och sexuellt uttryckssätt.

Som Johan Hakelius uttrycker det i en krönika, har ”regeringen gjort sitt bästa för att omvandla en fyrkantigt rejäl myndighet till ett livsstilsseminarium. Anders Tegnell kunde, i enlighet med regleringsbrevet, ägna all sin tid åt att undersöka hur covid-19 påverkar pansexuella transpersoner, samer och nätcasinospelare”.

Innebörden av den långt drivna politiseringen av nominellt oberoende myndigheter är att de vänsteraktivister som utövar regeringsmakten, och som därmed styr utnämningar, så enkelt kan blanda bort korten rörande det egna ansvaret både för att landet var så illa rustat att möta pandemin och för att det tagit så lång tid att reagera. Det är djupt stötande.

Stefan Hedlund