Häromdagen skrev jag om Göingeflickorna och slagdängan Kära mor, som ansågs så farlig för folkhemmets folkuppfostran att den bannlystes av regimradion. Det har fått mig att fundera mer på det Sverige som växte fram under socialdemokraternas tid, och på det Sverige vi lämnade bakom oss.

Det är sant att det, från 1930-talet och framåt, genomfördes många reformer som stärkte den lilla människan och som banade väg för bättre folkhälsa, bättre arbets- och anställningsvillkor, semester och barnledighet och sådant som de flesta av oss idag tar för givet. Men det var också mycket som gick förlorat i nydaningen av Sverige. Respekten för kulturarvet, för de tidigare generationen, för vår historia – helt enkelt en stor del av folksjälen.

Mina föräldrar var födda på 1920-talet och växte båda upp på landet, på självförsörjande småbruk där man arbetade hårt men samtidigt kunde njuta frukterna av sin strävan. Det fanns en stolthet och en glädje i att bruka jorden, att skörda vårens första grönsaksprimörer, att sitta i den blommande syrenbersån och avnjuta en kopp kaffe med hembakade småkakor och kanske ett glas kall, hemkokt hallonsaft.

Idag vill oikofoberna – de människor som nedvärderar sin egen kultur och hyllar andras – gärna ha det till att den här idyllen aldrig har funnits. Att människor i min mammas och pappas, och deras föräldrars, generation aldrig riktigt uppfattade sina hemman, sina lantbruk, sina ljusa sommarkvällar i trädgården så som vi gör idag. Att det hårda arbetet förtog solnedgångens skönhet, den ljuva känslan av daggigt gräs under fötterna och doften av den nyskördade dillen.

Ungefär som om människorna som levde och verkade i Sverige före folkhemsbygget levde i ständig misär, olyckliga och ångestfyllda och utan minsta hopp.

Så var det naturligtvis inte alls. Givetvis har det alltid funnits människor som av olika skäl inte har förmått – eller ens haft anledning – att uppskatta det de har omkring sig, förr som nu. Men att fattigdom och hårt arbete i sig skulle kväsa människors livsglädje, det köper jag helt enkelt inte. I så fall skulle svenskarna vara världens lyckligaste folk idag. Och så är det ju inte. I själva verket har hela 20 procent av svenskar någon gång diagnosticerats med en depression. Det är inget att yvas över, precis.

Nej, det där vi känner när vi tänker på de böljande sädesfälten, syrenbersån och det stora lantköket i våra morföräldrars och farföräldrar hembygd är mer än sentimentalitet – det är något reellt. Det har med våra rötter och vår folksjäl att göra. Och även de som levde mitt i den världen kunde, mitt i allt det hårda arbetet, uppskatta det de hade omkring sig. Sommar och sol, flammande höstfärger, gnistrande snö och vårens efterlängtade takdropp. Den första svalan, en bukett vitsippor, ett dopp i skogstjärnen, midsommardans på logen och ett romantiskt möte med den käraste. Det böljande sädesfältet var lika vackert förr som nu.

Min morfars mor levde ett hårt och strävsamt liv som hustru till en indelt soldat. Och hon var fattig. Mycket fattig, till och med. Men hon var likväl ingen olycklig människa. Som gammal missade hon aldrig en chans att berätta för sina barn och barnbarn hur bra hon hade det, och hur underbart livet var att leva. Under de långa, ljusa sommarkvällarna brukade hon sitta i sin lilla trädgård och njuta av sommarens dofter och den milda luften. När hon såg ut över fälten och åkrarna kände hon glädje och lycka.

Även mina föräldrars generation, som i många fall lämnade landsbygden och flyttade in till tätorterna, hade kvar banden till barndomshemmet och hembygden. Min mamma var aldrig så uppspelt som när vi besökte hennes barndomshem på landet. Mammas smultronställen blev mina och där knöt jag banden till mitt eget kulturarv. Där kom de gamla släktingarna, som gått bort innan jag föddes och som bara fanns på inramade fotografier, till liv i mammas och morfars berättelser.

Idag finns det människor som mästrande försöker övertyga andra om att allt detta – kulturarvet, rötterna, folksjälen – bara är sentimentalitet. De är både patetiska och arroganta. Patetiska, för att de själva har fjärmat sig så långt ifrån sina egna rötter att de inte längre har något egentligt sammanhang. Arroganta för att de prompt ska pådyvla andra människor sin egen oändliga tomhet. Det är upp till oss andra att visa att folksjälen inte är förlorad – och att den är viktigare än folkhemmet.

BILD: Svensk bondefamilj 1953.