STEFAN HEDLUND: Den moraliska stormakten förödmjukad

Den svenska hanteringen av coronapandemin har placerat vårt land på den internationella kartan, med ett genomslag som ingen PR-byrå ens torde kunnat drömma om.

Medan svenska politiker och myndigheter framhärdar i att uppmärksamheten präglas av ”nyfikenhet”, och till övervägande del är neutral, börjar det bli allt svårare att prata bort den ökande mängd av invektiv som framhåller Sverige som en ”parianation” och ett ”avskräckande exempel”.

Man kan förvisso anföra ett antal sakliga argument till stöd för att en del av de mest negativa skildringarna är både missvisande och orättvisa. Kanske det också fortfarande finns en viss liten sannolikhet för att den svenska strategin om några år skall kunna visas ha varit om inte överlägsen så åtminstone inte i särklass värre än den snart sagt alla andra euroepiska nationer har valt.

För dagen ter det sig dock mycket svårt att hävda annat än att den svenska strategin har skapat problem som vida överstiger vad som inträffat i övriga europeiska nationer. Ständiga hänvisningar till Belgien, som är internationellt extremt, imponerar inte. Vårt rykte som ett gravt misslyckande blir inte särskilt mycket bättre av att vi kan peka på enstaka fall som är ännu värre.

Det huvudsakliga problemet för dem som på olika vis söker försvara den svenska strategin ligger i att bevisbördan ligger hos oss. Dödstalen i synnerhet är så extrema att det inte är helt enkelt att bara vifta bort denna statistik, med hänvisning till att alla andra snart nog kommer att ha samma dödstal. När brittiska forskare nyligen visade att Sverige under ett par veckor i följd faktiskt hade högst dagliga dödstal i världen, räknat per capita, blev läget i den internationella opinionsbildningen närmast ohållbart.

Även om denna kritikvåg nu har lagt sig, kvarstår bilden av Sverige som ett land där liemannen har tillåtits skörda ovanligt många liv. I takt med att dödstalen i andra europeiska länder har fallit, har Sverige dessutom klättrat i ”dödsligan”. Den leds för närvarande av Belgien, som per den 9 juni hade 844 rapporterade dödsfall med Covid-19 (per capita).

Därefter följer (i fallande ordning) Storbritannien (656), Spanien (607) och Italien (577). På femte plats kommer Sverige (543) och på sjätte Frankrike (459).

Det är nu ett tag sedan vi passerade Frankrike, och det torde inte dröja länge innan vi även passerar Italien. Med några rejäla coronafester under sommaren kommer vi kanske även att gå förbi Spanien.

Det behöver kanske inte tilläggas, att våra nordiska grannländer ligger mycket långt ned i denna makabra rangordning. Det enda land som kommit över 100 döda per capita är Danmark, med 105. Både Finland (59), Estland (52) och Norge (46) ligger på nivåer som är långt under Sveriges, och i dessa länder rapporteras nu endast enstaka dödsfall (per vecka).

För den självutnämnda moraliska stormakten måste det vara särskilt besvärande att våra höga dödstal framhålles som tecken på ett skamligt kallsinne inför döden inom äldrevården. Man skulle kanske kunnat tänka sig att någon krishanteringskonsult hade viskat något om att ett visst mått av ödmjukhet kunde varit på sin plats. Så icke. Den dumdryga arrogans som präglat en del av de mindre lyckade försöken (från olika parter) att lägga bilden till rätta torde snarast ha bidragit till att göra ont värre.

I våra närmaste grannländer märks nu i vissa kretsar något som närmast kan beskrivas som ren skadeglädje. Det blir inte bättre av att uppmärksamheten kring vår hantering av pandemin följer i kölvattnet av tidigare skildringar av en misslyckad migrationspolitisk och ett eskalerande gängvåld. Allt fler bedömare i både Finland, Norge och Danmark har under senare år börjat uttrycka allt större oro över att Sverige är på väg att växa fram som ett allt större hot även mot deras säkerhet.

Till tidigare anklagelser om att vi exporterar militant islamism och grovt gängvåld läggs nu även att den svenska smittspridningen kan omintetgöra de framsteg grannarna har gjort i att bringa sina delar av pandemin under kontroll. Det är inte svårt att mellan raderna se en del som anser att gränserna till vårt land borde förbli stängda under överskådlig tid.

Tyvärr är den bild av vårt land som nu växer fram i internationella medier inte något vi bara kan strunta i. Utöver de ekonomiska kostnader vi redan drabbats av, till följd av att samtliga grannar har stängt sina gränser, finns det risker för att utländska turister även framgent

kommer att ha en mera negativ syn på vårt land, samt att utländska företag kanske inte längre är lika villiga att etablera sig här.

När utrikesminister Ann Linde beklagar sig över att gränsstängningarna kan få allvarliga konsekvenser för det nordiska samarbetet, kanske hon borde försöka lyfta blicken ur den egna naveln och begrunda vilka rent objektiva anledningar grannarna har att hysa oro över vår export av elände.

Vägen till en förbättrad bild av Sverige kan inte gå via arrogans och oförskämdheter. Den måste gå via utformning av åtgärder som kan visas ha förutsättningar att återföra vårt land till det vi skulle kunna kalla normalt nordiskt umgänge. Det innebär att ta itu med islamiseringen, att knäcka gängvåldet och att stoppa smittspridningen. Är det någon som tror att vi kommer att lyckas med detta? Annars får vi nog vänja oss vid att vara paria.

Stefan Hedlund