STEFAN HEDLUND: Kan Augiastallet spolas rent?

Den allt djupare samhällskris som provocerats fram av coronaviruset har för svensk del fått ett antal avslöjande konsekvenser, som går utöver de rent medicinska och ekonomiska. Främst är att det blivit allt tydligare vilket extremt negativt inflytande allehanda vänsteraktivister har haft, och hur extremt skadlig den politiska korrektheten har varit för vårt land.

Samtidigt befinner vi oss i ett läge där dessa krafter nu är i stark om än tillfällig reträtt, och där det kanske kan finnas en viss liten möjlighet att förhindra att de efter krisen skall kunna återta sina tidigare positioner. Om det senare skall kunna realiseras kommer det dock att krävas en rejäl mobilisering av sunda motkrafter mot det kollektiva PK-vansinnet.

En särskilt intressant konsekvens av coronakrisen är att barnkorståget för att rädda klimatet plötsligt har upphört. När skolor är stängda kan elever inte längre skolstrejka, åtminstone inte framför kameror. Hela den omfattande industri som byggts upp med Greta Thunberg som galjonsfigur har därmed fallit samman, likt en gammal ostsufflé. När flyget står på backen finns inte längre någon anledning att känna flygskam.

Samtidigt kan noteras att krisens negativa inverkan på global ekonomisk aktivitet kommer att leda till en så betydande reduktion i utsläppen av växthusgaser att vi kommer att ligga långt före även de mest extrema krav som ställts i allehanda internationella upprop och proklamationer av ”klimatnödläge”. Kanske detta andrum kan tas till utgångspunkt för att överlåta åt vetenskapen att hantera utformningen av en framtida klimatpolitik, bedriven av individer som inte upplever att det egna känslolivet ständigt måste vara i fokus.

Det är djupt symptomatiskt att desperata försök har gjorts från aktivister att förklara coronaviruset med klimatförändringar. Lika symptomatiskt är att aktivister samtidigt som de känt sig tvingade att uttrycka viss beklagan över smittspridningens negativa konsekvenser för liv och hälsa har jublat över dess positiva inverkan på klimatet.

Om klimataktivisterna efter coronakrisen lyckas återta initiativet, är det en dyster framtid vi har att vänta, med klimatstrejker, krav på klimatdiktatur och vänsterextrema kravaller av typen ”Extinction Rebellion”. Det får bara inte ske.

En annan konsekvens av coronakrisen är att även flyktingkramarna plötsligt har hamnat i djupaste medieskugga. Virusets utbredning i Italien har reducerat migrantströmmen över Medelhavet, och det finns inte längre några nyhetsmedier som visar något större intresse för att gulla med kaptener på räddningsbåtar. Försöket från Turkiet att tvinga fram en öppnad gräns till Grekland ledde till förvisso till förutsebar entusiasm från PK-medier över hur grekisk polis påstods skjuta ihjäl migranter, men den vurmen höll inte i sig särskilt länge.

Kanske detta kan tas till utgångspunkt för att utforma en rationell politik för att hantera migration, en politik som inte främst gynnar flyktingsmugglare och unga starka män, genom att prioritera aktivisternas extremt självcentrerade behov av ”godhetssignalering”, utan i stället utgår ifrån hur vi bäst kan hjälpa de mest skyddsbehövande.

Det är symptomatiskt att det när SAS hamnade i kris framfördes krav på att samtliga tomma SAS-plan genast måste sättas in i en luftbro för att tömma de grekiska migrantlägren. Så många ”flyktingar” som möjligt måste hämtas till Sverige. Minst lika symptomatiskt är att det från Centerpartiet har framförts krav på att vi måste ta ”ansvar” genom att coronasmittade migranter från flyktingläger måste få komma till Sverige.

Om flyktingkramarna lyckas återta initiativet är det ånyo en dyster framtid vi har att se fram emot, en framtid präglad av att migrationspolitiken styrs av aktivisternas krav på att den egna ”godheten” måste stå i fokus, även om priset för en fortsatt massinvandring blir total katastrof för sjukvård, skolor och kommunal omsorg.

En tredje konsekvens är att en del av våra mest politiskt korrekta kulturpersonligheter har avslöjat sig själva som fullständigt egocentrerade och i total avsaknad av empati. När Folkhälsomyndigheten rekommenderade att inga folksamlingar större än 500 personer borde tillåtas, valde vänsterikonen Jonas Gardell att stoltsera med hur hans charmigt betitlade show “Queen of fucking everything” kunde genomföras med bara 499 åhörare.

Han tycks ha uppfattat det som särskilt chict att de som hade biljetter på de sista två raderna, och som skulle fört antalet åhörare över 499, i stället skulle erbjudas biljetter till en extra föreställning. Blotta tanken på att omsorg om att begränsa smittspridning kanske kunde ha ett större värde än hans egen komedi tycks inte ens ha funnits på kartan.

I skarp moralisk kontrast till Gardell framträdde artisten Thomas Di Leva, med att genast meddela att han för att hjälpa till att begränsa smittspridningen tills vidare ställde in alla sina konserter.

Det lilla skimmer av ljus som kan skymtas i coronatunneln är att vi när vi när krisen väl är över kanske har tillfrisknat så pass mycket att vi gemensamt kan sopa rent med vänsteraktivism och politisk korrekthet.

Jag minns ur den klassiska grekiska mytologin hur hjälten Herakles, som sitt femte stordåd, fick i uppdrag att göra rent i kung Augias stall, som aldrig blivit mockade. Genom att avleda två floder lyckades han på bara en dag spola bort all dynga och stallet var skinande rent. Vem som skulle kunna träda fram som en svensk Herakles kan jag inte sia om, och att i grunden rena det svenska samhället från politiskt korrekt aktivism lär väl heller inte gå på en dag. Givet rötans djup och utbredning kan det dock tjäna som en god liknelse.

Stefan Hedlund