PATRIK ENGELLAU: Antiamerikanismen är uppfunnen i USA

USA är ett märkligt land. Där finns något som kallas ”free speech” och på ett ungefär skulle kunna översättas med ”yttrandefrihet”. Men medan den svenska yttrandefriheten framför allt är ägnad åt att skydda vad folk säger bland vänner och i slutna sällskap så gäller free speech även sådant som trumpetas ut över hustaken så att alla kan höra.

Särskilt tydligt framträder skillnaden mellan free speech och yttrandefrihet i medias hantering av nyheter. Yttrandefrihet betyder till exempel inte att en svensk i sociala eller andra media utan obehagliga följdverkningar kan yttra förgripligheter som någon skulle kunna uppfatta som skadliga för Sverigebilden. Till exempel tog statsministern Katerina Janouch i upptuktelse när hon sagt något kritiskt om Sverige i tjeckisk teve.

Men i Sverige tas det också illa upp om någon i skydd av en eventuellt missförstådd yttrandefrihet uttalar sig kritiskt om Sverige för en svensk publik på det svenska språket som borde bilda en naturlig barriär mot insyn eftersom utlänningar – och en häpnadsväckande stor andel svenskar – inte förstår det. Men inte ens detta kraftiga försvar mot utländsk insyn i våra lokala förhållanden hjälper alltid. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har en teori om att Putin och hans trollfabriker lusläser svenska media – kanske har någon olovandes smugglat ut läroböcker från SFI så att ryssarna på sitt baksluga sätt, helt emot det svenska riksintresset, lärt sig vårt språk – och därefter via sina internationella tevekanaler Sputnik och RT (före detta Russia Today) kablar ut skvallret över världen, ofta efter att själva ha gjort det ännu några snäpp giftigare. Sedan, menar MSB, återges denna hatiska antisvenska propaganda över hela världen för att därefter studsa tillbaka till Sverige och då återges som om det vore sanning medan det i själva verket är ryssproducerad fake news.

Så är det inte med det amerikanska alternativa konceptet free speech. Amerikanska folket är mer intresserat av att få höra sanningen om vad som sker i deras land än att deras stat och ledare inför världen ska framstå i ett tillrättalagt skimmer. Det amerikanska folkets osentimentala och, som det kan tyckas, opatriotiska inställning på den här punkten beror på att folket har tagit det där med demokrati på allvar. Folket känner sig uppriktigt som ägare till nationen och vill hålla ett misstänksamt hököga på de ledare som det utsett att sköta statens dagliga administration. Folket vill veta. (Denna i kulturen djupt grundade ansvarskänsla avspeglar sig även i ett osvenskt språkbruk som förvånade mig när jag bodde i USA. När svenskar talar om exempelvis svensk utrikespolitik så kallar vi det för ”svensk utrikespolitik”. När amerikaner talar om amerikansk utrikespolitik säger de ”vår utrikespolitik”. De känner sig som utrikesministrar allihop.)

Även amerikanska media har denna ifrågasättande och hänsynslöst snokande attityd. Och eftersom USA är som det är så aktar landet inte för rov att visa upp sina vårtor och variga sår för resten av världen och därmed ställa sig själv vid skampålen.

Hur reagerar då icke-amerikaner när de tar del av vad amerikanska media visar upp om sina egna, inhemska förhållanden? Undermedvetet jämför de, tror jag, med vad deras egna fjäskiga media har att säga om de lokala förhållandena och utgår från att samma mediala inställsamhet råder i USA. Med sådana glasögon måste en utländsk betraktare uppfatta USA som ett rasistiskt, egoistiskt, kvinnohatande och allmänt grymt helvete där fattiga människor regelmässigt lämnas att dö på gatorna.

Så här skriver den indiska författaren Arundhati Roy, mest känd för den utmärkta boken De små tingens gud, i Dagens Nyheters kulturbilaga den 12 april:

Natt efter natt är vi några som från andra sidan av jorden med svårförklarad fascination följer de presskonferenser som New Yorks guvernör håller. Vi tar del av statistiken och får höra om överfulla amerikanska sjukhus, underbetalda och utarbetade sköterskor som tvingas tillverka munskydd av sopsäckar och gamla regnrockar och riskerar allt för att kunna ge de sjuka vård. Vi hör om delstater som tvingas bjuda över varandra i jakten på respiratorer, läkare som måste välja vilken av patienterna som ska få tillgång till en ventilator och vem som ska lämnas att dö. Och vi säger till oss själva: ””Herregud! Detta är Amerika!”

Tragedin är omedelbar, verklig, enorm och den utspelas framför våra ögon. Men den är inte ny. Tåget har skenat i åratal innan det kraschat. 

Vem minns inte videorna som dokumenterade patient dumping – hur sjuka människor utan några andra plagg på kroppen än sina patientrockar i hemlighet dumpades i något gathörn? Sjukhusdörrarna har alltför ofta varit stängda för USA:s fattiga medborgare. Det har inte spelat någon roll hur sjuka de varit eller hur mycket det har lidit. I alla fall inte förrän nu. I virusets tid kan ju en fattig persons sjukdom påverka också det rika samhällets hälsa. 

I själva verket sköter USA sin coronaepidemi rätt bra, i varje fall bättre än Sverige. Dagsnoteringen är 62 coronadöda per miljon invånare för USA och 88 för Sverige.

Vad vill Roy? Det verkar som om hon vill sätta stopp för den samhällsordning som hon beskriver enligt ovan och som bland annat gett upphov till free speech: Viruset har ”slagit hårdast mot de rikaste, mäktigaste nationerna i världen och fått kapitalismens motor att hacka och stanna. Det kan kanske vara ett tillfälligt stopp, men det kommer ändå att ge oss tid att bestämma om vi vill reparera den eller se oss om efter en bättre motor.”

Den som vill konstruera en ny motor kan göra det, men blanda inte in mig.

BILD: Arundhati Roy

Patrik Engellau