STEFAN HEDLUND: Ett ljus i mörkret?

Mitt i det nattsvarta pandemiska mörkret finns ett litet, flämtande ljus. Det förkunnar inte bara att det kommer en dag då mardrömmen är över.

Än viktigare är att det tänder ett hopp om att vi när den dagen kommer kanske kan vara redo att resolut ta itu med alla de fundamentala problem som kan härledas till en ohämmad expansion av verksamheter som tillfredsställer den politiskt korrekta klassens behov men inte har någon uppenbar relevans för medborgarnas trygghet och välbefinnande.

När pandemin väl är över kommer vi att möta ett landskap präglat av förödelse, närmast att likna vid en kombinerad medicinsk och ekonomisk tsunami. Utöver många som avlidit och än fler som varit svårt sjuka, kommer vi att möta statsfinanser i ruiner, omfattande arbetslöshet, utslagna företag, kaos inom utbildningssektorn och mycket mera. Det kommer då att finns en betydande uppdämd vrede, och ett stort behov av att utkräva ansvar.

Hur kunde det gå så illa? Varför var vi så dåligt förberedda? Hur kunde det vara möjligt att vi så tydligt kunde se hur Kina och Sydkorea effektivt hanterade krisen, utan att dra minsta lärdom? Hur kunde politiker och myndighetsföreträdare så länge framhärda i att kraftfulla åtgärder inte är effektiva nu, men kanske nästa vecka? Hur kunde regeringen Löfven, som har det yttersta ansvaret, tillåtas att så fullständigt fega ur genom att mekaniskt upprepa sitt mantra om att vi måste ”lyssna till experterna”?

Det som idag kan uppfattas som omöjligt att reformera, kommer i detta läge kanske att framstå inte bara som möjligt utan även som nödvändigt.

Högst på listan över det som måste spolas rent kommer självfallet sjukvården. Att landstingspolitiker efter denna katastrof skulle kunna få fortsatt förtroende för att hantera vården framstår som fullständigt orimligt. Deras bidrag har främst bestått i att skapa en allt tyngre överbyggnad av för patienterna fullständigt meningslös verksamhet, som främst gynnar dem själva och deras kompisar inom den ack så lukrativa konsultbranschen.

Det skulle var utomordentligt intressant om en oberoende utredning kunde dokumentera hur mycket av vårdpersonalens arbetstid som slösas bort på arbete som endast tillfredsställer den politiskt korrekta klassen, såsom värdegrundsarbete, genusberedskap, HBTQ-certifiering osv. Hur många ”kommunikatörer” har det inte anställts, var främsta uppgift tycks vara att blanda bort korten, genom att avleda uppmärksamhet från vårdens verkliga problem?

Några hårda budgetrestriktioner för dylika verksamheter tycks det inte finnas. Om värdegrundsarbetet kräver fler kommunikatörer och fler konsulter kan vi alltid avskeda några sjuksköterskor. Allt handlar ju om att prioritera. Och det är vi som bestämmer.

Om hela denna tyngande överbyggnad, och all denna meningslösa verksamhet, kunde rensas bort, och makten över vården kunde föras ner till dem som arbetar nära patienterna, skulle sjukvården äntligen kunna ges möjlighet att fullt ut ägna sig åt sin kärnverksamhet. De politiker som väljer att framhärda i att deras insatser behövs för planering och samordning kan lämpligen påminnas om deras ansvar för coronakatastrofen.

Under den nya ordningen begränsas statens roll till att sköta det som blev den verkliga katastrofen under pandemin, nämligen att ansvara för beredskapslagring av läkemedel och skyddsutrustning samt att upprätthålla en väl trimmad organisation för krishantering. Allt detta fanns på plats när Sverige fortfarande hade verksamheter som civilförsvar och krisberedskap. Det måste gå att återskapa.

Enligt samma principer finns det anledning att företa en rejäl genomlysning av myndighetssverige i stort. Mycket stora besparingar skulle säkert kunna göras genom att rensa i den djungel av myndigheter som har tillskapats för att politiker som gjort andra politiker tjänster skall belönas med poster som generaldirektör, eller för att tillfredsställa den politiskt korrekta klassens behov av myndigheter som kan framtvinga efterlevnad av värdegrunden, att exempelvis jaga lärare som har ”kränkt” elever eller pensionärer som på sociala medier haft synpunkter på islam. Kriteriet för myndigheters fortlevnad måste vara relevans för medborgarnas trygghet och välbefinnande – inte politisk korrekthet.

En myndighet som när coronakrisen bröt ut stod fullständigt handfallen, minst lika handfallen som under den stora skogsbranden, var Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Under Dan Eliassons tid som generaldirektör tycks denna myndighet ha varit entydigt fokuserad på genusberedskap, och på att förebygga spridning av politiskt inkorrekta budskap inom sociala medier. För den politiskt korrekta klassen är bägge högt prioriterade ändamål. För medborgarna i stort hade ett fokus på beredskapslagring av sjukvårdsutrustning varit att föredra.

Att reformera myndigheter av detta slag är ogörligt. Man har under så lång tid bedrivit selektiv rekrytering av medarbetare med samma ”värdegrund” att varje krav på förändring av verksamhetens inriktning kommer att möta betydande motstånd. Radikala grepp krävs.

Via en omedelbar avveckling av MSB friställes resurser som kan omdisponeras till en återuppbyggnad av fungerande civilförsvar och krisberedskap – utan genusperspektiv och utan hänsyn till könsmaktsordning. Så kan Sverige få en ny start.

BILD: Kvinna med lykta. Målning av den finländske konstnären Alexander Lauréus (1783–1823)

Stefan Hedlund