STEFAN HEDLUND: Genustrams, värdegrundsbabbel och fredsjönseri 

På morgonen den 24 februari 2022 hann den brutala verkligheten slutligen i kapp det flummiga svenska tramset. I takt med att bilder och reportage började skildra det helvete den ryska krigsmaskinen var uppställd för att åsamka det ukrainska folket, började insikter sprida sig om att detta helvete kommer att få konsekvenser även för vår del, konsekvenser landet är mycket illa rustat att möta. Även en hastig blick på Sveriges utveckling under de senaste två decennierna visar på ett samhälle vars politiker och offentliga myndigheter varit skrämmande oförmögna att agera i kris och under press. 

Erfarenheterna av tsunamin i Thailand 2004 visade på total handlingsförlamning. Det har ännu inte gått att få klarhet ens i var statsministerns närmaste man befann sig då krisen var akut. Erfarenheterna av de stora skogsbränderna 2014 och 2018 visade hur totalt oförmögna svenska myndigheter var att hantera en allvarlig inhemsk kris. Det var insatser av frivilliga – och av polska brandmän – som kunde begränsa katastrofen. Erfarenheterna av den eskalerande gängbrottsligheten har visat hur totalt oförmöget det svenska rättsväsendet är att hantera extremt allvarlig importerad brottslighet. Och erfarenheterna av pandemin visade hur en usel krisberedskap ledde till ett omfattande haveri. 

Med Rysslands blodiga terrorkrig mot Ukraina, och därtill hörande hot om angrepp även mot Sverige, placerades även vår usla militära beredskap i blixtbelysning. Trots att Överbefälhavare Sverker Göranson redan i januari 2013 varnade för att vårt militära försvar inte skulle kunna stå emot en invasion mer än en vecka, och då endast i ett begränsat område, ledde detta inte till några som helst åtgärder.  

Från Fredrik Reinfeldts famösa skildring av det svenska försvaret som ett bland många särintressen, fram till Magdalena Anderssons fullständigt makalösa påstående om att ett svenskt närmande till Nato skulle vara destabiliserande för säkerheten i Norden, löper en röd tråd av totalt ointresse.  

Fram till den 24 februari var frågor om väpnat försvar av det egna landet extremt lågt prioriterade. Frågor om Rikets säkerhet låg i händerna på ett Socialdemokratiskt parti vars ledande ideologer beundrar män som Yassir Arafat, Fidel Castro, Daniel Ortega och Hugo Chavez, och samtidigt ställer sig starkt avvisande till både Amerika och Nato. 

Vi kan konstatera att flera på varandra följande regeringar totalt har ignorerat även nattväktarstatens grundläggande ansvar, nämligen att säkerställa medborgarnas rätt till grundläggande trygghet, till liv, lem och egendom. Men vad är det då som svenska politiker och politiskt tillsatta myndighetsföreträdare i stället har upplevt som viktigt? De centrala prioriteringarna kan sammanfattas som genustrams, värdegrundsbabbel och fredsjönseri.  

Rötterna till mycket av detta onda kan sökas inom den svenska universitetsvärlden. Liksom det under våren 1968 var radikala studenter som piskade upp en våg av extrem vänsteraktivism, vars konsekvenser vi fortfarande lider av, på samma sätt har radikala studenter under de senaste två decennierna kopplat ett allt starkare grepp över svenska universitet och högskolor. 

Det är förvisso inte ett uteslutande svenskt fenomen. Tvärs över den demokratiska västvärlden sprids alltmer totalitära värderingar, vars budskap är att alla som inte tänker som vi måste motarbetas och helst drivas ut. Det nyspråk man i sann Orwellsk anda håller på att formulera, för att dra linjer mellan goda och onda krafter, är på väg att bli till en hel ordbok, alltifrån enfalden kring könsneutralt pronomen ”hen” till för vanliga människor obegripliga klyschor som intersektionalitet, rasifiering, vithetstudier, cancel culture, woke och allehanda annat totalt anti-intellektuellt mumbo jumbo. 

Det är beväpnade med dessa lingvistiska massförstörelsevapen som radikala vänsteraktivister har tvingat fram en politisk korrekthet vars mest omedelbara konsekvens har blivit framväxten av för samhället meningslösa utbildningar, vars främsta syfte har varit att tillmötesgå och underbygga morbid egoförstoring hos allehanda vänsteraktivister. 

I takt med att dessa utbildningar har utexaminerat studenter som saknar för samhället nyttiga kunskaper och färdigheter har behov uppstått av att skapa arbetsuppgifter de kunnat avlönas för. På detta vis har det inom den offentliga sektorn skapats ett allt tjockare lager av befattningar som i ökande grad varit till en ren belastning. 

Man kan undra hur mycket av den hårt ansträngda sjukvårdens resurser som går åt till att utarbeta genusplaner, värdegrundsdokument, och handlingsplaner för kränkande särbehandling – allt upprätthållet av åsiktspoliser som tillser att den som i tanke, ord eller gärning vågar sig på att bryta den politiska korrektheten får betala ett högt pris för detta.  

Medan detta pågått och pågår har svensk sjukvård fallit allt längre ner i europiska jämförelsetabeller, något som även gäller svensk polis och svenskt rättsväsen. Och nu ställs vi inför en fasansfull möjlighet av ett väpnat ryskt angrepp även mot vårt land. Då skulle den svenska militärens berömda genushandbok inte vara till stor hjälp. 

Stefan Hedlund