STEFAN HEDLUND: Johan Giesecke och flockimmuniteten

När historien om den svenska coronakatastrofen skall skrivas måste berättelsen inledas med den förre statsepidemiologen Johan Giesecke. Det var hans frekventa uppträdanden i media som angav tonen. Hans budskap var mycket tydligt. Alla i hela världen skulle bli smittade och de flesta skulle inte ens märka av det. På en direkt fråga om vi svenskar kanske borde avboka sommarsemestrar i Europa, svarade han överlägset nekande. Till sommaren skulle alla länder ha samma smittspridning och resor skulle inte vara förknippade med problem. Att stänga ned samhället skulle bara skapa stora ekonomiska kostnader, helt i onödan.

Det helt centrala i hans budskap var begreppet ”flockimmunitet”, alltså en nivå av smittspridning där så många blivit smittade – och därmed immuna – att viruset skulle dö ut av sig självt. Låt oss som ett belysande tankeexperiment anta att myndigheterna i Beijing, då man först konstaterade en begynnande smittspridning, hade valt att följa Gieseckes råd.

Med dåvarande gängse antaganden om att flockimmunitet krävde att 60 procent blev smittade och att kanske fyra procent av alla smittade skulle avlida, får vi ett tämligen förfärande scenario. Kina hade då framåt våren kunnat ha 850 miljoner smittade (60 procent av 1 400 miljarder invånare) och 340 miljoner avlidna (4 procent av alla smittade).

Som väl är för miljoner kineser valde myndigheterna att inte lyssna till Giesecke. Genom att i stället följa en strategi som utgick ifrån total nedstängning av drabbade regioner, kombinerat med massiv testning och smittspårning, lyckades man uppnå att smittspridningen var under kontroll redan i mars, och att samtliga restriktioner därefter gradvis kunde lyftas.

Denna strategi har med lika stor framgång tillämpats även av länder som Taiwan och Sydkorea. I samtliga fall har det tillkommit periodiska kluster av utbrott, men dessa har man med beprövade metoder snabbt lyckats få under kontroll. Per den sista juni rapporterade Kina endast 83 531 konstaterat smittade och 4 634 konstaterat avlidna med Covid-19.

Man kan förvisso ha anledning att förhålla sig kritisk till officiella kinesiska siffror, men kontrasten gentemot länder som USA, Brasilien, Indien och Ryssland är i högsta grad talande. Även den svenska erfarenheten framträder i relation till Kina som slående. Antalet avlidna i

Sverige har sedan länge passerat antalet avlidna i Kina, och det totala antalet smittade närmar sig raskt den kinesiska nivån. Det kanske inte behöver tilläggas att skillnaderna med hänsyn tagen till folkmängd blir direkt extrema. Ändå framhärdar både Sveriges regering och ansvariga myndigheter i att vår strategi förblir överlägsen.

För att återgå till Gieseckes vision om flockimmunitet var det hans mycket starka övertygelse att detta för svensk del skulle uppnås redan i mitten av maj. Därefter skulle faran vara över och vi skulle kunna börja glädja oss åt att frånvaron av nedstängning hade lett till att konsekvenserna av pandemin för den svenska ekonomin hade blivit relativt blygsamma.

Om Giesecke hade uttalat sig som pensionär, utan bindningar till det officiella Sverige, kunde detta varit sin sak. Men nu var det inte riktigt så. Han skulle visa sig ha tecknat ett ”miljonavtal” med Folkhälsomyndigheten om konsulttjänster, och han berättade gärna om att det var han som hade anställt både generaldirektören Johan Carlsson och statsepidemiologen Anders Tegnell. I en intervju uppgav han att ”bägge två har varit mina pojkar!”

Kopplingen mellan dessa tre män skulle komma att sätta en djupt olycklig prägel på Sveriges sätt att hantera coronapandemin. Rollfördelningen har varit att medan Giesecke svarat för utformning av strategin, har Tegnell hanterat marknadsföringen utåt och Carlsson varit den som skyddat laget mot ingripanden från den politiska sfären. Tillsammans kom de tre att utgöra ett slags betongmur som fram till dags dato mycket effektivt har lyckats avvärja samtliga krav på att strategin måste läggas om.

Visionen fokuserades på att man skulle kunna släppa fram en förhållandevis hög samhällsspridning av smittan, utan att detta orsakade en kollaps inom sjukvården och utan att det skulle leda till alltför höga dödstal inom de utsatta grupperna. Så snart flockimmunitet var uppnådd skulle man kunna triumfera med att kostnaderna för den svenska ekonomin, till skillnad från länder som valt nedstängning, hade kunnat hållas till ett minimum.

När omvärlden började reagera över de höga svenska dödstalen, visade de tre sin överlägsna skicklighet i att anpassa argumentationen till att bemöta kritiken, samtidigt som man envist vägrade att ändra strategin. I den ansedda tidskriften The Lancet publicerade Giesecke ett kraftfullt försvar, som framhärdade i att den svenska strategin var den överlägset bästa och att i princip alla andra hade fel, inkluderande WHO.

När Tegnell uppträdde i programmet Hard Talk på brittiska BBC lyckades han med samma skicklighet glida undan samtliga tuffa frågor, och när Carlsson uppträtt tillsammans med statsminister Stefan Löfven har han utgjort garanten för att den svenska regeringen inte skulle behöva ta åt sig av en allt hårdare internationell kritik.

Det grundläggande problem som regeringen nu kommer att tvingas hantera är att den svenska strategin har varit en katastrof, som enligt ansedda New York Times har förvandlat vårt land till en ”parianation”. Det går inte längre att prata bort. När utrikesminister Ann Linde ställde upp på en intervju för tyska Deutsche Welle, blev resultatet en fullständig katastrof. Nu återstår bara för coronakommissionen att också utkräva politiskt ansvar.

Stefan Hedlund