HITTAT PÅ NÄTET: ”Den 7 juli stod hela den svenska hären utanför Riga”

Slaget vid Düna, även känt som Övergången vid Düna eller Slaget vid Riga, var ett fältslag under det stora nordiska kriget som stod den 9 juli 1701 vid floden Düna omedelbart norr om Riga, Lettland, mellan kung Karl XII:s svenska armé och kung August II, den starkes och Adam Heinrich von Steinaus polsk-sachsiska armé. Den svenska armén vann en avgörande taktisk seger.

Efter Narvasegern i november 1700 beslöt Karl XII att marschera mot August den starke och hans sachsiska armé, som befann sig söder om floden Düna, istället för att inleda ett fälttåg in i Ryssland. I december slog armén vinterkvarter vid slottet Lais norr om Dorpat (Tartu). Epidemier hade drabbat trupperna i lägren, men i maj 1701 kom förstärkning om nästan 10 000 man och svenskarna lämnade Lais. Den 17 juni lämnade hären Dorpat och gick mot Düna med 19 000 man. Den 7 juli stod huvudarmén utanför Riga. På den västra sidan om floden hade August II:s trupper grupperats, men de var osäkra på om svenskarna tänkte gå över floden vid Kokenhusen eller Riga och förberedde sig därför vid båda ställena.

I boken Karl XII. Omstörtningen i Östeuropa 1697-1703 (1902) skildrar historikern Harald Hjärne (1848-1922) Karl XII:s krig och dess påverkan på Europas politik. I sitt förord jämför han Karl XII med Napoleon:

Karl XII är och förblir, huru man än ställer sig till honom med sin känsla och fantasi, en epokgörande personlighet ej allenast i Sveriges, utan i hela Europas historia, genom sina nederlag lika väl som genom sina bragder, framför allt genom det sätt, hvarpå han förde den stora kampen, som knappast kunnat undvikas, men utan hans uppträdande skulle ha hållit sig inom rikets gränser och därmed måhända förr nått sin afslutning. Han förvandlade detta krig, som hans fiender tänkt sig blott såsom ett lokaliseradt angrepp mot Sveriges maktställning vid Östersjön, till en djupt ingripande omhvälfning i Europas allmänna statssystem. Sålunda blef det lika betydelsefullt som det jämsides pågående kriget om spanska arfvet och sammanflätades med dess växlingar på mångahanda vis. Ur denna dubbla kris har det adertonde århundradets maktgruppering framgått, och Karl XII kan lika litet afsöndras därifrån som Napoleon från det nittonde århundradets motsvarande begynnelsekamp.Båda dessa starka viljor, så olika de voro i karaktär och begåfning, ha mer än kanske någon annan tryckt sin prägel på sitt tidehvarf och uppkallat staterna och folken, små och stora, till en afgörande kraftmätning. Eftervärldens uppfattning af dem båda kan ej undgå att bestämmas af deras lifsgärnings resultat, sådana dessa te sig till godt eller ondt allt efter generationernas skiftande intryck, och måste därför växla i mån af vårt statssystems aldrig afstannande ombildning, som framkallar nya anknytningar till de mångsidigt verkande personligheternas minnen och kastar ny belysning öfver hvad de fullbordat, åsyftat och förfelat. Men ingendera, hvarken Karl XII eller Napoleon, rymmes inom de uteslutande nationella traditionernas ram.

Övergången vid Düna

Konungen var då redan i Riga, där han med Dahlberg och Stuart vidtog anordningar för att gå öfver Dyna en fjärdingsväg nedanför staden. En flottbro byggdes blott i afsikt att maskera öfverfarten med båtar på ett annat ställe. Den 7 juli stod hela den svenska hären utanför Riga, men öfvergången fördröjdes ännu ett par dagar genom regnig och stormig väderlek. Under tiden
hann general Paijkull anlända med några saxiska regementen, som han förlade nära flottbron för att där upptaga striden med svenskarne, allt eftersom de komme öfver på andra sidan om floden.

Läs hela Harald Hjärnes bok här

BILD: Harald Hjärne. Målning av Anders Zorn

Redaktionen