Jag drömmer om en tolerant kulturvärld

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Att stå i offentlighetens ljus kan vara ljuvligt ett tag. Men i längden blir det mer plågsamt än behagligt. Skälet är både rimligt och förklarligt eftersom den som befinner sig i strålkastarljuset ofta har makt; makt över människors tid, pengar och tankar. Det triggar!

Alla politikområden har sina ilskna revirbevakare. Det gäller i hög grad även på kulturens område. Där är alltid anslagen för snålt tilltagna. Tycker kulturfolket – och i vissa fall kan jag hålla med dem. Men det var nu inte min poäng med denna krönika.

Kulturmänniskor är övertygade om att de är öppna, toleranta, nyfikna och förändringsbenägna. Detta är nu inte riktigt min bild. Jag är snarare förvånad över hur stark intoleransen är mot oliktänkande, i synnerhet mot dem som inte har vänstersympatier.

Författaren Bengt Ohlsson har gjort samma reflektion som jag och frågade sig i en DN-artikel i januari 2012 ”Måste kulturen vara vänster?” Media exploderade och Bengt Ohlsson blev attackerad från alla möjliga håll.

Musikern Wille Crafoord som kampanjade för Moderaterna och Alliansen i valrörelsen 2006 fann till sin förvåning att han efteråt plötsligt hade svårt att få spelningar. Skälet? Han hade kommit ut som moderat.

Sångerskan Linda Bengtzing kampanjade för Centerpartiet i valrörelsen 2010 – och gjorde samma upptäckt som Wille Crafoord. Misstänksamhet – och färre uppdrag.

När vi på Kulturdepartementet inför 2008 utnämnde entreprenören Johan Staël von Holstein till Kulturrådets styrelse orsakade detta en chockvåg in i kulturlivet. För oss moderater var det viktigt att få in olika kompetenser och erfarenheter i styrelsen, även dem med kunskap om näringsliv och företagande.

Johan var själv medveten om att han kunde betraktas som kontroversiell och tyckte att vi var modiga, men att han skulle få ta emot så mycket hat, och t o m hotas till livet, hade ingen av oss kunnat ana.

En annan ledamot i Kulturrådets styrelse, konstnären Marianne Lindberg de Geer, gick i det sammanhanget ut i media och berättade att hon ”inte bara var konstnär utan också utbildad mentalsköterska” och därmed skulle kunna ”hantera” Johan Staël von Holstein! Så mycket för tolerans och respekt för andras åsikter.

På Facebook blev jag i fjol inblandad i en diskussion, där en partivän till mig hyllade Sven Wollters initiativ att ordna en cabaret för hemlösa i Norrköping. Jag kommenterade hyllningen på min moderata väns hemsida:

”Du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn eller oppositionella i länder där de tagit makten. Att ifrågasätta Wollter innebär inte att vara en okänslig medmänniska. Tvärtom! Ta gärna kontakt med Forum för levande historia och läs deras skrift om kommunismens brott mot mänskligheten!”

Det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort. Journalisterna tyckte att jag skulle skämmas. Sven Wollter däremot, var en hyvens man. Tyckte journalisterna och kulturfolket.

När Wollter, medlem i Kommunistiska partiet, i en timslång intervju i SVT något halvår senare fick prata om sin relation till den sovjetiska diktatorn Josef Stalin blev han förbannad när programledaren Anna Hedenmo ifrågasatte att hans parti hade stöttat Stalin och regimen i Nordkorea. ”Kom inte och släng Stalin i fejset på mig! Jag har läst mycket av Stalins tidigare skrifter och tycker det är mycket i det som är bra!”

Sade Sven Wollter.

Jag skulle kunna hålla på länge och citera skådespelare, filmare och musiker, som jag mött under mina åtta år som kulturminister, och som mellan skål och vägg sade att de gladde sig när Alliansen bildade regering 2006 – men att de aldrig skulle kunna säga samma sak till sina kollegor. Är man i kulturvärlden ska man rösta rött.

Å andra sidan är öppenheten och generositeten inom kulturvärlden inte så stor mot kollegor heller, även om de är vänster. Åtminstone inte om man ska tro Björn Wiman, kulturredaktör på Dagens Nyheter, som i den egna tidningen gjorde intressanta kopplingar mellan den famösa strykjärnshistorien på Lundsbergs internatskola och ”den förvridna värdeskala som råder inom det svenska kulturlivet, där smädelser och avsky blir den högsta hedersbetygelsen.”

Kulturlivet har sin egen kamratuppfostran, konstaterade Björn Wiman.

Åren som kulturminister var intensiva och lärorika. Mycket tycker jag faktiskt att vi lyckades göra och det faktum att svenskarna är mer kulturaktiva idag än för åtta år sedan är ett gott bevis för detta.

Men själv tycker jag det är skönt att nu kunna njuta av teaterföreställningar, konserter, litteratur, film och dans utan att behöva konfronteras med den missunnsamhet och förändringsrädsla, som alltför ofta förgiftar relationerna i den annars så rika kulturvärlden.