Det fanns en tid då vi såg ljust på framtiden

bert stålhammar

Bert Stålhammar

En god vän i Värmland ringer och är upprörd.

Vi har känt varandra sedan vi båda i början på 60-talet byggde upp den nyinrättade Grundskolan som ersatte Folkskolan. Kommunpolitikerna i brukssamhället som till 80 procent var socialdemokrater var stolta och backade upp vår nya skola på alla sätt.

Invigningen av den nya skolan var samhällets stora händelse detta år. Den nya tiden hade nu börjat. De gamla arbetarbarackerna vid älven utan vatten och avlopp hade nu ersatts av moderna hyresbostäder med WC, kylskåp, badrum och allt sådant som vi idag tar för självklart. Bruksorkestern som sponsrades av bruket spelade festmusik och själv fick jag som saxofonist ställa mig upp och spela ”Jag har gått här förr, i dina kvarter” ur My Fair lady som var det tidiga 60-talets mest populära operett.

Framtiden var ljus och stoltheten över den nya skolan utan gräns. Vi banade väg för den nya pedagogiken och sökte oss fram på metodiska stigar som ännu ingen beträtt. Föräldrarna ställde upp till hundra procent, oavsett om de var överingenjörer eller arbetare, finländare eller österrikiska invandrare, stödet för skolan var kompakt och förhoppningen om en ljusare framtid klippfast. Vi skapade en skola som dagens förvirrade och okunniga politiker allt mer förtvivlade letar efter. I dag är bruket liksom de flesta värmländska bruk nedlagt sedan många år.

Men nu är min vän och kollega upprörd. I grannkommunen där han nu bor har Migrationsverket och asylbaronen Bert Karlsson placerat s.k. flyktingar i snart sagt alla tänkbara fastigheter som kan fungera som förläggningar. Nu senast har till och med den tidigare så idylliska staden fått lämna ifrån sig de gamla nyrustade kulturhusen till främmande gäster som knappast förstår att uppskatta ett sådant boende. Kommunalrådet har vid upprepade tillfällen förklarat att man inte klarar av att ta emot flera, eftersom skolor och dagis är överfyllda och budgeten allt mer ansträngd. Kaféer, affärer och utemiljöer vid älven har gått från att vara värmländska till att mera bli en kopia av mellanöstern.

I dagarna skall emellertid 400 nya ”barn” och asylsökande anlända till kommunen.

Med återhållen ilska berättar han en helt vanlig episod ur de många som inträffade häromdagen. En medelålders dam promenerade lugnt på en gata i stan då ett s.k. ”ensamkommande barn” kom springande och ryckte till sig hennes handväska. Hon släppte emellertid inte taget om väskan utan släppte rullatorn, ramlade och släpades med ett stycke med ansiktet mot gatan. ”Barnet” tog handväskan och försvann snabbt i riktning mot asylboendet. Detta var bara ett av många fall som händer överallt i vårt land nu.

Damen det handlar om här blev svårt skadad och det blev snabb ambulans till akuten. Polisen har upprättat en anmälan som vanligt men har ingen mera upplysning att ge om förövaren. Själv säger hon att han var mörkhyad. Signalement, om man överhuvudtaget har något, utlämnas inte av polisen. I vårt land är det numera viktigare att skydda en brottslings integritet än att få fast den skyldige.

När vi införde Grundskolan i början av 60-talet var ett av målen att alla människor skulle lära sig att leva i fred med varandra. På den tiden fanns det emellertid både politiker och journalister som försvarade rättssamhället och hade både sunt förnuft och mod. Nu tycks det inte finnas någon som vågar hävda de rättsbegrepp som ett civiliserat samhälle bygger på. Fegheten och den politiska korrektheten har tagit över och det är kanske ingen tillfällighet heller att en ny undersökning visar att andelen svenskar som tror på en ljus framtid har minskat dramatiskt.