Lena Adelsohn Liljeroth

En vanlig definition på vad kultur handlar om är den eviga frågan: Vad är det att vara människa? Svaret tillfredsställer knappast alla och vad som är konst och kultur och vad som är bra konst och kultur kommer alltid att diskuteras.

Det finns gott om exempel på hur samtidens ”värdering” av konst och musik förändrats över tid. Mer än ett sekel har gått sedan museichefen på Nationalgalleriet i Berlin fick sparken efter att ha köpt några tavlor av franska impressionister. Kejsaren gillade nämligen inte ”kluddet”. Idag är tavlorna värda oerhörda summor – och beundras av miljoner människor.

Inte heller Edvard Munch, född 1863, kan sägas ha mött en hänförd publik när han första gången ställde ut i Berlin. I Bukowskis katalog till den klassiska auktionen förra hösten beskrivs hur Munch och Strindberg först fick ställa ut på De refuserades salong, i samma katalog bjuds August Strindbergs ”Stormlandskap” från 1894 ut som utställningens absolut dyraste objekt med utropet 5-6 miljoner kr. Den klubbades senare för 14,3 miljoner!

När Georges Bizets opera Carmen hade urpremiär i Paris 1875 var den franska kritikerkåren inte nådig. Den socialrealistiska miljön väckte inget gensvar, tvärtom, och musiken ansågs omöjlig. Inte en enda melodi som man kunde komma ihåg efteråt, lär en av de tongivande kritikerna ha skrivit. Idag är Carmen en av våra mest spelade och älskade operor. Alla operahus behöver regelbundet sitt ABC – Aida, Boheme och Carmen!

Jazzens födelse i början av förra seklet ställde gamla moralbegrepp på kant och övriga exempel, i form av missförstådda författare, kompositörer, filmare, koreografer, dramatiker och konstnärer, kan göras hur lång som helst. Det är heller ingen svårighet att finna konstnärer som under sin samtid haft stora framgångar – men vars konstnärskap fallit i glömska.

Så vad håller över tid? Kvalitet är ett svårfångat begrepp.

Det ligger i konstens natur att den ibland är obekväm, provocerande och impopulär. Det är därför den är så spännande och det är just därför som relationen mellan makten och konsten, ofta varit ansträngd, oavsett tid.

Detta blev för mig som kulturminister ytterligare ett skäl att försöka garantera fler finansiella vägar, statens eller kommunernas budgetar kan inte vara de enda källorna. Då skapas inte någon fri kultur. Idag har vi i Sverige tyvärr ingen stark tradition av vare sig mecenatskap, volontärverksamhet eller av samarbeten mellan kultur- och näringsliv. Att (åter) bygga upp en sådan tradition och vilja är en viktig uppgift även för kulturpolitiken.

Alliansregeringens beslut att välkomna bildandet av kulturstiftelser – med gynnsamma skattevillkor – är ett exempel som borde göra det attraktivare att stödja kulturlivet, jämte självklart tidigare beslut att avskaffa arvs-gåvo- och förmögenhetsskatterna. Så upp till bevis, alla som under åren klagat på ogynnsamma sponsringsregler!

Gör då kulturen oss till bättre människor? Inte nödvändigtvis, det finns tyvärr alltför många exempel i historien på grymma men skönhetsälskande tyranner, men sannolikt gör kulturen oss bättre rustade för mänsklig samvaro.

Den romerske kejsaren Marcus Aurelius lär ha sagt att medborgarna hade skyldighet att ”odla sin sympatiska fantasi”, den som gjorde att de kunde leva sig in i hur andra människor har det.

Hans vision kan sägas gälla än idag. Och fantasin – empatin och motståndskraften – stimuleras än idag genom kulturens olika yttringar; som konst, musik, dans, teater, litteratur eller film. Det är också därför som diktatorer av skilda slag alltid försöker krossa kulturen.