Lena Adelsohn Liljeroth

Enligt den Eurobarometer (2013) som mäter EU-medborgarnas kulturvanor är svenskarna de mest kulturaktiva i hela unionen. Vi går på museer, teatrar och konserter. Vi ser film, tar del av litteratur, deltar i föreningsliv, dansar, skriver, målar och fotograferar mer än andra EU-medborgare. Till yttermera visso har vi ökat vårt deltagande i olika kulturaktiviteter – på samtliga områden – sedan den förra mätningen (2007).

Dessvärre är situationen inte lika glädjande i övriga EU-länder; där minskar tvärtom medborgarnas kulturella engagemang inom nästan alla mätta områden. Film är enda undantaget, där har en liten uppgång skett på senare år. Förklaringen till de fallande siffrorna är till stor del ekonomisk; högre arbetslöshet och minskade kulturanslag.

När denna EU-rapport kom gjorde de svenska kulturredaktionerna sitt bästa för att gömma nyheten. Någon eufori, glädje eller ballonger märktes inte. Jag minns ett inslag i SVTs kulturnyheterna, där en bekymrad reporter talade om det fallande kulturintresset i Europa – men bara kort och lakoniskt konstaterade att det inte gällde Sverige.

Sverige må ha ledartröjan men trots allt är det många även här som aldrig eller sällan får kontakt med kulturlivet eller nyttjar utbudet, ens när det är kostnadsfritt. Högutbildade kvinnor och män är mer aktiva och storstäder har naturligtvis större utbud än mindre orter. Men nyfikenhet på kulturen är ingalunda en automatisk följd av att något är gratis.

Fri entré på museer har varit socialdemokraternas viktigaste löfte på kulturområdet under fyra val! Med trumpetstötar har man försökt få oss att tro att en sådan reform skulle förändra kulturlivet. Men hur ligger det till, vad handlar det egentligen om?

Under de blott två år, 2005 och 2006, som Sverige infört s k fri entré under den dåvarande socialdemokratiska regeringen – eftersom många påstods inte ha råd att betala avgiften – blev det förvisso fler besökare på de statliga museerna.

Jag skriver ”s k fri entré” därför att ingenting är fritt (någon måste alltid betala) samt att de öppna museidörrarna bara gällde basutställningarna, inte övrig verksamhet. Den som ville se

en specialutställning på Moderna Museet eller Nationalmuseum fick snällt plocka fram plånboken, det gällde även för barn upp till 19 år.

Därtill var statistiken svårtolkad; hur många hade registrerats som besökare trots att de bara handlat i museibutiken, besökt caféet eller restaurangen, gått på toaletten

eller deltagit i någon konferens som förlagts till museet? Ingen visste riktigt, men alla fötter hade räknats.

Hur många museer finns det då? Riksförbundet Sveriges Museer räknar in drygt 200 i sin medlemsmatrikel, därutöver kommer runt 1 500 ideellt drivna arbetslivsmuseer.

Men när den rödgröna regeringen i höstas lovade att återinföra fri entré så ska ni inte tro att det handlar om samtliga museer i landet. Nej, det gäller i huvudsak de 19 statliga museerna, varav 16 ligger i Stockholm. Roligt för dem som bor där kanske. De 80 miljoner kronor som avsatts i den rödgröna budgeten kommer inte att räcka för att kompensera dessa museer för uteblivna intäkter. De blir nämligen också förbjudna att ta betalt.

Ideellt drivna Tändsticksmuseet i Jönköping; Fängelsemuseet i Gävle eller Medicinhistoriska museet i Falun kommer – likt övriga viktiga arbetslivsmuseer – aldrig kunna konkurrera på samma planhalva. Deras verksamheter förutsätter att besökarna betalar en mindre summa för att ta del av utställningarna.

Kulturen finansieras till ungefär 1/3 av offentlig sektor; av kommun, landsting och stat men till 2/3 av medborgarna, direkt. Det var också därför jag envist hävdade att sänkt inkomstskatt kan vara en kulturpolitisk reform. Fler får råd!

Att ta tillbaka ”en gåva”, även om medborgarna själva betalar för den, är föga populärt. Det var för mig som ny kulturminister 2006 en svår, för att inte säga omöjlig, pedagogisk uppgift att försöka förklara varför vi valde att ta bort den fria entrén. ”Reformen var ju så omtyckt”, tyckte välbeställda damer och herrar i Stockholms innerstad.

För Alliansregeringen var det, eftersom socialdemokraterna påstod att många inte hade råd att betala inträdesavgiften på muserna, viktigare att sänka skatterna och låta människor själva avgöra om de ville gå mer på museer, köpa fler böcker eller åka utomlands för de egna pengar

de nu fick behålla. Däremot krävde vi att våra statliga muser inte längre som förr fick ta ut avgift för barn och unga upp till 19 år, eftersom museerna kan ses som förlängda klassrum.

Det var kanske inte märkligt att det blev ett rejält tapp i besöksstatistiken när museerna återigen fick rätt att ta betalt (några valde ett tag ändå att låta fri entré gälla). Men för varje år har antalet betalande besökare ökat och idag är skillnaden i besökstal inte längre så stor mellan åren 2005 och 2015.

Politik handlar om samhällsproblem och en vilja att göra något åt dem. I det här fallet vill de rödgröna underlätta för människor som har ont om pengar att gå på

museer, vilket kan verka logiskt när de samtidigt höjer skatterna. Men jag vänder mig starkt emot att detta ska betraktas som en positiv och slagkraftig gest. Det blundas för att alla pengar, som politiker väljer att ”satsa” på olika angelägna ändamål, alltid är andras pengar. Medborgarnas pengar. Det är deras inkomster– och därmed indirekt deras tid – som politikerna glatt spenderar.

Den som ändå inte tycker att mina argument mot s k fri entré på statens museer är tillräckliga kan ju ta del av nedanstående (byråkratiska) rader ur fristående myndigheten Kulturanalys årsrapport från 2014:

”Vår samlade bedömning är att det är tveksamt om de ökade statliga kostnader som ett återinförande av fri entré vid de centrala museerna innebär kan väntas motsvara en ökad måluppfyllelse i tillräcklig utsträckning för att motivera kostnadsökningen…. införandet av fri entré skulle innebära ett sammanlagt intäktsbortfall på i storleksordningen 140 miljoner kronor årligen för berörda museer.”

Det ska bli intressant att se vad som händer när den rödgröna regeringen till hösten, med Decemberöverenskommelsens hjälp (!), kan driva igenom en egen budget. Kommer då fortfarande ”fri entré på museer” vara en kärnfråga eller kan vi hoppas på tillnyktring?