Jag vägrar kalla mig feminist!

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

På 1970-talet, när jag funderade på vad jag skulle ”bli”, läste jag först olika kurser på universitetet. En härlig och kravlös tid på många sätt. Kravlös i meningen att studierna i sig inte var särskilt pressande, att få av oss någonsin tvivlade på att utbildning ändå skulle löna sig och att vi givetvis skulle kunna få bra jobb.

Jämställdhet var självklart i 70-talets politiska kontext, Grupp 8 var högaktiva, men på universitetsnivå fanns inte mycket som andades ”feminism”. Kursen Kvinnor och politik, under ledning av Maud Eduards, kändes därför som gjuten.

”Ensam kvinna är bara slav – tusen kvinnor kan ställa krav”! Jo, jag var också ute och skanderade även om min moderatknapp på jackan väckte mer fientliga än nyfikna blickar i denna värld av Mahjongklädda knytnävs-aktivister.

Temat kvinnor och politik var intressant och jag följde så småningom upp det med en tvåbetygs-uppsats i statskunskap om politiska påtryckningsgrupper. I det här fallet Kvinnohusgruppen i Stockholm, det som kom att bli Alla Kvinnors Hus, stadens första skyddade boende för misshandlade kvinnor och deras barn.

I andra änden av yrkeslivet har jag nu ånyo sökt mig till universitetet, utan någon från början klar idé om vad jag ville läsa. Det blev med andra ord ett roligt sökande på www.su.se och det är uppenbart att genusperspektivet tydligt hade slagit igenom. Genusvetenskap, Genus i socialt arbete, Genusperspektiv på konst och visuell kultur, Maktteori för genusvetare, Genushistoria i teori och praktik, Rörliga bilder i genusperspektiv och så vidare.

Jag är inte naiv, skillnader, myter och orättvisor är på sina håll plågsamt tydliga, och upprätthålls av såväl kvinnor som män. När jag i början av 2000-talet kom att sitta i styrelsen för Alla Kvinnors Hus utspelades en hård ideologisk kamp om huruvida våld var en manlig ”egenskap” eller om även kvinnor kunde utsätta andra kvinnor för våld.

Förnuftet kom den gången att segra, i den sorgliga meningen att det skyddade boendet också började ta emot misshandlade lesbiska kvinnor. För den hårda feministiska kärnan i styrelsen var detta ett nederlag och en omöjlighet. Våld var ju en manlig domän!

Vi människor är i första hand individer. Min tro är att skillnaderna inom könen är större än mellan könen. Jag har därför heller aldrig kallat mig feminist; för vad slags feminist skulle jag då vara? Det finns särartsfeminister, biologiska feminister, liberalfeminister, anarkofeminister, likhetsfeminister, ekofeminister, nationalistiska feminister, radikalfeminister, konservativa feminister och många fler. Ja, ni ser själva.

Självfallet är skillnader mellan könen ett givet fält för studier och forskning. Däremot skulle jag önska att genus mer ingick som naturliga delar i olika kurser, än som separata fält, som därmed lätt kan undvikas.

22 reaktioner på ”Jag vägrar kalla mig feminist!

  1. Pia-Margherite Inden skriver:

    Det är mot bakgrund av denna vår genomsyrade svenska nutidshistoria och kultur så otroligt sorgligt och tragiskt att vi ska behöva brottas med arabiska förhistoriska fenomen i hela vårt samhälle med förtryckta kvinnor, våldtäkter, flera fruar, klansamhällen, balkongflickor, tvångsäktenskap, oskuldsundersökningar, könseparerade badtider, undervisning, muslimska lokaler som inte kan beträdas av kvinnor etc. Att kvinnor o unga flickor som 50-60-talet gick säkra genom parker idag inte kan röra sig på det sättet och måste skaffa sig överfallsutrustning år 2015 i landet Sverige.

    Liked by 2 people

    • Maran skriver:

      Varför bry sig om feminismen när humanismen finns?
      Humanismen omfattar och verkar för de mänskliga rättigheterna (givetvis inbegripet jämställdhet och olika människors lika värde).
      Det är en sanslös tid vi lever i där dumheten, cynismen, elakheten och gapigheten har tagit över.

      Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Humanism och mänskliga rättigheter kan kanske i bästa fall kombineras, men i den mån de mänskliga rättigheterna anses vara universella, övermänskliga, transcendenta bryter detta mot humanismens principer.

        Humanism står för samvete och enskilt ansvar.

        Universella övermänskliga rättigheter står för politiskt prästerskap, politisk polis och politiska bestraffningar.

        Gilla

  2. Lennart Bengtsson skriver:

    Jag är både förvånad och oroad att det bara behövdes ett knappt kvartssekel efter andra världskriget innan gruppbegrepp som feminist, socialist etc var tillbaka i debatten som ett slags stämpelbegrepp. ”Kulturrevolten” vid 60-talets sista hälft togs ett stort steg tillbaka till en tid då öppenhet och tankefrihet inte stod högt i kurs. Istället för att detta skulle försvinna efter en kort tid har det bara vuxit sig starkare och idag sitter de stora flertalet inlåsta i ett åsiktsfängelse där man inte längre vet eller ens bekymrar sig om var nyckeln finns längre. För många förefaller det vara ett frivilligt fängelse men en del har blivit inlåsta mot sin vilja av sin rättroende omgivning.

    Det är möjligt att det gruppbeteende som nådde sin zenit i Sovjet, i det maoistiska Kina och det nationalsocialistiska Tyskland är fundamentala egenskaper hos Homo Sapiens och i grunden något oundvikligt. Det är kanske på detta sätt som människan kommer att gå under. Emellertid under de senaste 100 åren har vi ändå under kortare tider kunnat uppleva något annat där mänsklig kreativitet och frihet har triumfirat över ideologierna. Inget är därför viktigare att ständigt bekämpa den lockelse som finns i att vandra tillsammans i led och skrika ut hur man avser frälsa världen från allt som man för tillfället inte råkar tycka om. Idag är det för somliga medelålders vita män, vid andra tider har de varit judar eller andra som hamnat utanför normen.
    Dett är en väg som förr eller senare slutar i helvetet.

    Liked by 2 people

  3. Sixten Johansson skriver:

    Min hustru och våra döttrar avskyr nästan allt som nu går under namnet feminism. På många ”typiskt manliga” fält är de tuffare och kunnigare än karlar i genomsnitt, men de är sannerligen inte okvinnliga för det. Motsvarande – fast tvärtom! – kan jag gott säga om mig själv. Den (delvis) underbara kvinnliga medvetande- och frigörelseprocessen som kom i gång på 70-talet gick i stå och har sedan varit kapad av extremfeminister ända sedan 90-talet. Den hjärntvättande tvångsfeminisering och infantilisering som sedan har följt skadar kanske allra mest dagens unga kvinnor och unga män. Förljugenheten, motstridigheten, aggressiviteten och en liten klicks egenintressen i förening med det stora inflytandet över skolväsendet, kulturen, massmedia och politiken har förvandlat något från början befriande och välkommet till ett ideologiskt monster.

    Liked by 1 person

  4. Anders Lindfors skriver:

    Vad har Sverige (och svenskorna) lärt sig av att ha genusperspektiv på allting – att det är toppenbra att fylla ett land med våldsamma och testosteronstinna lågutbildade män från kulturer där kvinnor fortfarande betraktas som boskap och handelsvaror?

    Liked by 1 person

  5. Einar skriver:

    För mig är jämställdhet enkelt. Varje människa är olika. Vi är individer – med individualitet. Inte ens enäggstvillingar är exakt lika. Vi har alla olika läggning och personliga egenskaper. Olika motivation och önskningar.
    Och med alla dessa olika egenskaper måste vi ut och fungera i ett arbetsliv.
    Från individhorisont är, eller borde, ett av de viktigaste perspektiven vara att hamna i en arbetsmiljö där just mina individuella egenskaper kommer till sin rätt. Där jag får blomma ut och får odla de egenskaper som gör att jag finner bäst tillfredställelse. Och naturligtvis gäller det hela ens liv. Oavsett könstillhörighet.
    Från ett samhällsperspektiv behövs alla tusentals små mänskliga kugghjul för ett fungerande samhälle. Det optimala här utgörs av att varje enskild människas personliga egenskaper på bästa sätt kan tillgodogöras – för samhällets bästa. En slag samhällelig optimering.
    Men den här matchningen mellan det personliga- och samhällsperspektivet går inte alltid att optimera till full tillfredställelse. De som hittar ett yrke eller liv där de passar som hand i handske, med sina personliga egenskaper utblommade, är alla lyckligt lottade.
    Allt det här är naturligtvis helt oberoende vilket eventuellt kön man tillhör eller vilken läggning man har.
    För mig utgörs kärnan i jämställdhet just möjligheten att få välja väg i livet helt efter den man är, att få välja den väg som optimerar ens livsmöjligheter. Och att inget står i vägen för dessa personliga val.
    Om det sedan ur ett samhällsperspektiv innebär en ojämn könsfördelning, så får det väl bli så. Formel matematik har ingen med ett tillfredställande liv att göra. Att ta bort hinder som är i vägen för ett fritt val måste undanröjas helt. Det är jämställdhet för mig. Att få välja en personlig väg, som mest tillfredställer min väg genom livet, är jämställdhet för mig.
    I ett samhälle som vårt värderas däremot människor olika utefter produktionskapacitet, när det gäller egenskaper och löner. I alla fall i en fungerande marknad. Och just den värderingen kommer vi aldrig undan, oavsett vad vi tycker om den. Vi lever alla i en marknadsekonomi, oavsett kön. Där är det den optimerande marknadens värderingar som gäller. Men hur just den värderingen av människor sker är något för företag, olika samhällsaktörer och fackföreningar att föra. Att det i offentlig sektor kan behövas markandskorrigeringar är rätt uppenbart. Allt utgör ju inte en marknad, även i en marknadsekonomi. Men dessa korrigeringar skall vara helt neutral vad gäller könstillhörighet. Det är jämställdhet för mig.
    Den matematiska jämställdheten, där kvoter skall uppfyllas, är för mig ojämställdheten satt i system. Ojämställdhet uppträder där yrkesval drivs fram av ett kvot-race, mot bestämda mål. Där individer tvingas anpassa sig med hjälp av skohorn, i allt för trånga skor.

    Liked by 1 person

  6. MartinBohman skriver:

    Ja — genusperspektivet har verkligen genomsyrat allting numera. Och tar sig alltmera absurda och löjeväckande uttryck. Exempelvis genomtröskas de nya sedlarna ur ett ”genusperspektiv”, och det förfasas över att det är män på de högsta valörerna!

    Med den underförstådda poängen att sedelns valör skulle utgöra ett mått på ”värdet” hos den person som visas på sedeln!

    Nu råkar det ju vara så att de högsta valörerna sällan förekommer i cirkulationen. När jag häromåret tog ut kontanta pengar på min bank för att kunna köpa några begagnade möbler via Blocket, VÄGRADE banken lämna ut tusenlappar! Vad deras motivering var för detta egendomliga beteende minns jag inte. Kanske kassörskan var feminist, och inte gillade att det förekom en MAN (Polhem) på tusenlapparna?

    De låga sedelvalörerna är de som används i dagligvaruhandeln, och de personer som visas på dessa valörer får alltså överlägset störst exponering. Men detta enkla faktum verkar vara svårfattligt för somliga människor.

    Detta var bara ETT exempel i högen på hur dagens ”feminism” har spårat ur. En rörelse som från början handlade om lika MÖJLIGHETER för båda könen att delta i samhällslivet, har blivit en manshatande lobbyorganisation för att genom kvotering osv. tränga undan männen från attraktiva positioner — som tex. bolagsstyrelserna.

    Samtidigt ignoreras de verkliga fall av mycket allvarligt kvinnoförtryck som vi numera fått in i Sverige via invandringen från främst muslimska länder. Nyligen avslöjades tex. att det förekommer ”oskuldskontroller” på svenska vårdcentraler. Vad säger Gudrun Schyman et consortes om detta?
    I den mån de inte helt enkelt låtsas som ingenting, häver de möjligen ur sig floskler om ”patriarkatet”, och påstår att det inte är någon egentlig skillnad mellan svensk kultur och traditionell muslimsk kultur vad gäller kvinnors rättigheter! En fräck och uppenbar lögn som dessutom förnekar allt det reformarbete som genomförts av tidigare generationer svenska kvinnor.

    Gilla

  7. Helena skriver:

    Vi har ju världens första feministiska regering, så vad är problemet. Herr statsminister har väl besökt Tensta, Rinkeby m.fl. stadsdelar.
    Gör gärna ett studiebesök så ser ni att kvinnorna där är hur jämställda som helst ! De saknas visserligen i miljöer där männen sitter. Det luktar urin på offentliga platser och det är väl inte kvinnorna som kissar i hissar mm Det är lite opraktiskt för dem. Kvinnorna kanske väljer bort kisslukten och det är därför man inte ser dem sitta ner på caféerna.
    Herr statsministern är välkommen att besöka platserna och ge sin feministiska förklaring till detta fenomen. Hoppas han tar Gudrun S. med sig så det blir en ordentlig genomlysning som jag får ta del av.
    Feminismen kräver ett svar.

    Liked by 1 person

  8. Hedvig skriver:

    I dagen postmarxistiska och postmoderna svenska samhälle kan man omöjligt kalla sig feminist, om man tänker efter det minsta lilla.
    Jämställd – ja, men feminist – nej!

    Liked by 1 person

  9. Ingrid Clenman skriver:

    Jag förstår av kommentarerna att i Sverige har order feminist mer eller mindre förlorat sin egentliga betydelse. För mig som hoppat över de senaste 30 årens utveckling hemma, är detta märkligt. En feminist vill ha lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor. De ska vara jämställda. Att saker och ting blivit mycket värre för svenska kvinnor och därmed för svenska män också, är uppenbart. Det importeras mängder med unga, arga män från länder där kvinnor betraktas som ägodelar de kan behandla hur som helst. De släpps nu lösa i ett land där kvinnor inte är vana att vara rädda för män. Resultatet är att Sverige nu har fler våldtäkter per invånare än nästan något annat land i världen där någon sorts statistik förs över det. Det gör mig oerhört arg och ledsen. Den politik som svenska regeringar nu har fört under alltför många år, är helt oförsvarlig. Trots att det nu finns så många kvinnor i regeringen, görs inget alls för att stoppa den fortsatta importen av kvinnohatare. Vad slags feminism representerar de?
    Lena, jag förstår att du inte vill kalla dig feminist längre. Det skulle jag inte heller göra längre om jag bodde i Sverige. Svenska feminister i dag arbetar inte för kvinnors bästa. Jag tror att de bara arbetar för sitt eget personliga bästa. Svenska män har aldrig varit särskilt benägna att begå våldtäkt. Det är uppenbart att så gott som hela höjningen av våldtäktsfrekvensen beror på importerade män och t o m pojkar, som nyligen i Stockholm. Gruppvåldtäkter är typiska för dem. Det är skrämmande. Om kvinnor nu har så mycket inflytande i Sverige, varför tillåter de att situationen fortsätter att förvärras dagligen?

    Liked by 2 people

  10. resolut skriver:

    Är ett feministiskt samhälle hållbart?

    Ett viktigt kännetecken för feminismen är att logos ersätts av patos, vilket kan beskrivas så att det inte mindre omfattning tänks med hjärnan eller att beslutsfattarna inte kan eller vill räkna ut hur det går på längre sikt. Just därför är flödet av immigranter från patriarkaliska våldskulturer störst i EU till Sverige som är det enda landet i världen som har en feministisk regering.

    Detta är en s.k. negativ återkoppling. Ökar feminismen ökar som en motvikt inflödet av mulliga mansgrisar av den värsta sorten till dess balansen är återställd.

    Hur detta kommer att sluta återstår att se. Oavsett utgång kan män med normala manliga egenskaper alltid anpassa sig medan de andra männen och kvinnorna riskerar att få betala priset. Men vad som händer på sikt är väl ointressant när fokus är riktat mot att kvoteras in på en styrelsepost.

    Gilla

    • Sixten Johansson skriver:

      Gunilla, jag förstår och sympatiserar med många av de aspekter du tar upp, men ”feminism” måste analyseras, delas upp och utvärderas precis som allt annat. Det blir meningslöst att idealisera det bara för att det antas stå i motsättning till det patriarkala förtrycket. Precis som det maskulina rymmer det feminina / kvinnliga också oerhört mycket som inte automatiskt är gott och livsbejakande och står det gudomliga nära. Jag har aldrig sett några ordentliga analyser av all motstridighet och komplexitet som det innehåller, men just där finns förklaringen även till radikalfeministernas destruktiva uttryck och till deras förljugenhet och blindhet t ex inför exploateringen av den egna kroppen och inför islams kvinnosyn och praktik.

      Gilla

      • Sixten Johansson skriver:

        Ja, mannen behöver hitta sin inre kvinna och kvinnan hitta sin inre man, så att vi kan mötas som hela människor. Det är också fullt förståeligt att man i en frigörelseprocess går till överdrifter åt olika håll. Som ung man idealiserade jag själv kvinnor och kvinnlighet, men sedan chockades jag när jag upptäckte hur mycket giftsprutor och knivstick som faktiskt används kvinnor emellan – och inte bara kan förklaras som en reaktion på patriarkalt förtryck. Den nedslående insikten bekräftas varje dag, särskilt just av flickor och kvinnor!
        Sverige och Norden var nog i slutet av 1900-talet världens hittills bästa länder för kvinnor att leva i. Ändå lyckades inte (radikal)feminismen bygga vidare på det, utan slog in på destruktiva vägar. Det beror på en stor förljugenhet och rädsla för att blotta även de mindre vackra sidorna av kvinnligheten. Sexualiteten har ju också lika många mörka sidor som ljusa.
        Vi måste bejaka även djuret och djävulen inom oss. Så fort vi försöker renodla ängeln och sträva mot det gudomliga avskär vi oss från livet och blir falska och urholkade. Det gudomliga flyr undan när vi ger det namn och strävar mot det.

        Liked by 1 person

  11. MartinBohman skriver:

    Och vad gäller sambandet mellan en ”feministisk” utrikespolitik och det exploderande antalet överfallsvåldtäkter — så FINNS det uppenbart.
    Att de mest högröstade feministerna (typ Gudrun Schyman) är just den sortens personer som vill ha öppna gränser, dvs. ännu mer ökad invandring från främst muslimska länder, kan vi se tydligt i den offentliga debatten.

    Likaså finns det mängder av statistik från främst våra grannländer som säger att män från muslimska länder förekommer TIO till TJUGO gånger oftare än förväntat som våldtäktsmän!

    Under en period var tex. SAMTLIGA fall av överfallsvåldtäkt i Oslo utförda av utomeuropeiska invandrare.

    Den ”feministiska” utrikespolitik som påstår att asylinvandring från muslimska länder ”berikar” Sverige är alltså en mycket sannolik förklaring till de flesta våldtäkterna i Sverige.

    Vi lever i ett land som alltmera påminner om den fiktiva totalitära staten i Orwells bok ”1984”, där lögnen satts i system och ”Kärleksministeriet” i verkligheten sysslar med tortyr.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.