För många år sedan såg jag en film av Luis Buñuel som hette Mordängeln. Den handlade om ett elegant party i något spansktalande land. Knorren var att folk aldrig gick hem. Efter några dagar uppstod svält, skäggstubb och slagsmål, men ingen lämnade huset. Räddningstjänst och polis fylkades utanför, men ingen gick in. Det fanns inga hinder för ett normalt avslutande av kalaset, men det skedde inte. Lokal, omotiverade och obegriplig handlingsförlamning hade uppstått.

Det var länge sedan. Filmen kanske inte alls handlade om det. Kanske är det bara jag som projicerat en livserfarenhet på en oskyldig spansk regissör, död dessutom. Jag tycker hela tiden jag ser folk som inte får ändan ur vagnen. Något obegripligt håller dem tillbaka.

I debatten om invandring och integration verkar vi har två läger: dels de som inte tycker man ska prata om det och ägnar våldsam kraft åt att förtala dem som vill prata om det, dels de som vill prata om det och ägnar sin energi åt att lite ängsligt föreslå att vi ska prata om det.

Jag googlade på ”Vi måste prata om invandringen” och fick 483 000 träffar. Det kanske är mycket eller litet. Jag läste några. Här är ett utdrag ur en artikel från 22 november 2014 i Svenska Dagbladet om moderaterna som verkar typisk:

Flera moderater menar dock att det har funnits ett tabu internt i partiet att diskutera flyktingströmmen.

– Ja, absolut. Det är så känsligt. Men vi måste börja prata om det. Det är helt klart, säger exempelvis Lena Sjödahl, moderat kretsordförande i Falköping.

– Vi kan diskutera aborter, barnbegränsning, vi kan diskutera dödshjälp och vad sjutton som helst. Men så fort du kommer till invandrare då är det tvärstopp, säger Ulf Hilding.

Han vill ha en diskussion där siffror och fakta först analyseras för att man sedan ska kunna komma fram till en lösning; bara så kan SD bemötas.

Ingen skugga över de namngivna moderatpolitikerna. De flesta vanliga människor, i varje fall som jag kommer i kontakt med, resonerar som de. Som de självstrandsatta stackars människorna i Buñuels film håller de sig själva tillbaka. Inget hindrar dem från att göra det där de pläderar för: att prata om det.

Jo, och nu tar jag lite tillbaka: de saknar för det mesta orden och begreppen. När de sitter hemma vid köksbordet hos varandra och känner privatlivets trygghet har de, efter min erfarenhet, ord. De berättar historier som de läst eller hört och tror på – eller kanske inte – om svenskar i Ljusnarsberg som trängs undan från tandläkarköerna för att det kommit ett gäng asylsökande med dålig tandstatus, om att ambulans och brandkår inte törs ge sig in i Rosengård av rädsla för stenkastning, att SIDAs största mottagarland numera är Västra Götaland, som gått förbi Mozambique, eftersom den svenska regeringen tar av biståndsmedlen för att finansiera en del av flyktingpolitiken, att en chartrad privatjet nyligen kom till Arlanda och lämnade av ett dussin asylsökande.

De flesta människor jobbar inte med professionellt med ord, begrepp, och tankar och att reda ut hur de sammanhangen ser ut. De saknar expertisens trygghet och törs inte offentliggöra sina funderingar. För att gå tillbaka till Buñuels film: de stanna hellre i det alltmer obeboeliga huset är går de hundra metrarna i tevelampornas och offentlighetens sken och riskera omvärldens förakt för sina defekter.

Alla de som i vänkretsen och undanskymt oroar sig över stenkastning på ambulanser är övergivna av de intellektuella. Eller rättare sagt: de intellektuella som till äventyrs försöker ge olika perspektiv på saken blir hedersmördade av sina korrekta kolleger.

Den 11 mars 2013 skrev den polske professorn i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet Krzysztof Bak så här i Dagens Nyheter:

”Birgitta Trotzig, en författare jag ägnat åtskillig forskningstid, brukade jämföra det svenska kulturetablissemanget med en moralisk brandkår, som rycker ut så fort någon vågar avvika från den enda rätta Normen.”

Det är inte bara väl uttryckt, utan dessutom sant och väldigt sorgligt. De intellektuella sviker sitt uppdrag.