Ilan Sadé

Inom den klassiska retoriken är tre gammalgrekiska begrepp centrala: logos, ethos och pathos. Rationalitet, god sed/karaktär och känsla. Samma uppsättning begrepp är möjligen också relevant när vi försöker reda ut hur det goda samhället ska styras.

I grunden har vi ett växelspel mellan rationalitet och etik; däri består fundamentet. Därtill läggs en nypa känsla, men blott en nypa, eftersom patos – eller det patetiska – lätt tar överhand. Alla som likt jag förordar ett samhälle där politiken har en begränsad roll, måste vara försiktiga med känslorna och främst hålla dem till den privata sfären.

De känslo- och fromhetsutbrott som präglar svensk offentlighet i flyktingdebatten, som på sistone har skruvats upp till forte fortissimo, är ett fenomen som alla borde begrunda – inte minst de som tar aktiv del i det virtuella massmötet. Jag ser inte hur uppropsskrivande och närgången känsloargumentation kan bidra till någonting gott på lång sikt. Patetiken skymmer bara de logiska samband och de etiska dilemman som Sverige och Europa inte kan trolla bort.

När jag skrev min essäsamling ”Frommare kan ingen vara” för halvtannat år sedan, såg antalet skribenter som identifierat dessa negativa drag i svensk offentlighet ut att vara tämligen litet. Sedan dess har skaran vuxit sig förhållandevis stor. Icke desto mindre tycks de politiska känslomänniskorna, som har det mediala etablissemangets fulla stöd, hela tiden välja motangrepp i stället för besinning.

Vi ser ett splittrande och polariserande propagandakrig som tränger sig på oavsett om vi har öppnat dörren eller ej, från de stora tidningarnas förstasidor till vänners delande av material och åsikter i sociala medier. Bilder och videoklipp som ska styrka än det ena, än det andra, valsar runt. Folk argumenterar som om de deltog i ett hundslagsmål. Meningsmotståndare ska inte bara sägas emot, de ska även avföljas, ”de-friendas” och – när det är mediafolket som bråkar – fulas ut personligen och förvägras framtida spaltutrymme.

Detta kan aldrig föra någonting gott med sig. De verkliga sambanden och problemen i migrationsfrågan har fortfarande inte försvunnit:

1. Om asylreglementet lyder att permanenta uppehållstillstånd och skattefinansierad välfärd delas ut mer eller mindre automatiskt vid ankomst, men visum för inresa aldrig ges, kommer smuggling över land och hav att blomstra. Endast farorna och priset för att ta sig hit fungerar då som en hämmande faktor. Här är vi idag.

2. Om man väljer att ge visum för inresa med behåller dagens asylreglemente, kommer benen att slås undan för smugglingen, samtidigt som antalet asylsökande kommer att mångfaldigas. Dagens system kommer snabbt att kollapsa. Vad som händer därefter är det svårt att sia om.

3. Om man stramar åt dagens asylreglemente och möjligen även bidragsreglerna, motverkas smugglingen. Om åtgärden kombineras med möjligheter att pröva asylskäl vid svenska beskickningar, samt en konsekvent verkställighet av avvisningsbeslut, motverkas smugglingen än mer.

Här har vi tre huvudinriktningar. Dessa kan givetvis kombineras med utrikespolitiska aktioner, såsom ett kraftfullt militärt angrepp mot IS (borde ha skett för länge sedan) och försök att finna lösningar i närområdet. Turkiets roll i dramat tarvar också en ordentlig genomlysning.

Tänker svenska DÖ-politiker och mainstreammedia fortsätta att lägga allt fokus på manifestationer, upprop och ”näthat” – d v s alternativ 1 + surrogatdebatter? Än så länge finns det tyvärr ingenting som tyder på motsatsen.