Traditionen som grundackord för individualitet

IMG_0121

Ilan Sadé

Berättelser från andra tider och platser där levnadsbetingelserna skiljer sig drastiskt från våra egna visar vilka frågeställningar och dilemman som är allmänmänskliga. En sådan evig fråga är det konfliktfyllda förhållandet mellan kultur och individuell frihet, en annan är för- och nackdelarna med mänsklig migration. Båda företeelserna förenas i musikalen Spelman på taket, vars mäktiga filmatisering från 1971 finns ett par knapptryck från dig, med en briljerande Chaim Topol i huvudrollen som den knegande och knorrande mjölkmannen Tevje.

Inledningsnumret Tradition sätter grundtonen för vad allt handlar om: i byn Anatevka i det tsarryska imperiets västra delar (sannolikt i dagens Vitryssland eller Ukraina) under 1900-talets första skälvande år är det traditionerna som bestämmer vem du är och vad du förväntas bli. Tevje har begåvats med fem döttrar, vilka han måste gifta bort med så goda partier som möjligt för att säkra allas väl och ve. Så har det alltid varit och så – tror han inledningsvis – kommer det alltid att förbli.

Men nya, moderna vindar blåser. Äldsta dottern reser sig mot faderns beslut att gifta bort henne med den gamle förmögne slaktaren, för att i stället kräva tillstånd att få gifta sig med sin käraste, den fattige men älskvärde skräddaren. Tevje för monolog med sin Gud och ger till slut vika.

Nästa dotter har fräckheten att inte ens be om lov. Hon och hennes hjärtevän, en eldig kommunistisk student från Kiev som har råkat landa i den i hans tycke inskränkta byn, kungör helt enkelt att de ska gifta sig och ber bara om faderns välsignelse. Den alltmer uppgivne Tevje håller på nytt låda med sin Gud, och ger ånyo efter.

Men så händer det oerhörda. Tredje dottern, lilla kloka och vackra Chava, rymmer med en kristen. Hon förskjuts och dödförklaras av Tevje; alla gränser är passerade. Och ändå, alldeles på slutet, när Anatevkas judar fördrivs och skingras över världen och Chava kommer förbi när familjen packar flyttlasset för att träffa den för sannolikt sista gången – då händer det. Tevje muttrar ”Gud vare med dig”, och visar därmed sin resignerade accept av vem hon är och vad hon har gjort.

Traditionen lär var och en vem man är och vad man förväntas göra, deklarerar Tevje inledningsvis med eftertryck. Med det sagt, finns det ingenting som hindrar att traditionen stegvis ändras, vilket efterföljande händelseförlopp visar. Tevje lever i en brytningstid och står med en fot i vardera läger – precis som Marc Chagall, den främste avbildaren av livet i den judiska byn i Östeuropa; tradition och magi å ena sidan, modernitet å andra sidan. Poängen är dock att traditionen finns där som det ramverk som tusentals år av överlåten erfarenhet, religion och världsbild utgör. Individen blir genom sin blotta födsel en del av den, som hon sedan kan välja att föra vidare, bitvis modifiera, eller rentav förkasta. Ibland kan det gå snabbt. Paret Tevje och Golde styr tydligen kosan mot New York efter fördrivningen från Anatevka, och deras två yngsta döttrar skulle mycket väl kunna ha levt i USA fram till slutet av 1900-talet. Tanken på vilken förändring de i så fall skulle ha erfarit under sina liv är svindlande.

Idag ser vi hela tiden liknande omkastningar i folks liv genom de kulturkrockar som sker när klan- och familjekulturer krockar med den västerländska individualismen. Det finns osäkra fäder och bröder mitt ibland oss som blir till monster, när kvinnors frihet och sexualitet ska kontrolleras. Tevje hanterar emellertid inte sin detronisering som allsmäktigt familjeöverhuvud genom att ta till våld. Över huvud taget är mig veterligen hedersvåld bland de mest ortodoxa bland judar någonting som lyser med sin frånvaro. För att generalisera: förskjutning sker, men inte mord. Våldet tycks däremot vara desto vanligare i de verkliga klansamhällena. Många invandrade muslimer och även kristna från Mellanöstern skulle sannolikt känna igen sig i Tevjes våndor, när han drar runt med sin mjölkvagn och bavarderar med Honom där uppe. Här finns, mutatis mutandis, likheter som borde komma fram och nå befolkningsgrupper i dagens Sverige, vilka har mer gemensamt med den stoiske, skojfriske mjölkmannen än vi.

Men berättelsen talar även till västerländska individualister, nämligen om det som nämndes ovan i förbifarten – om kulturtraditionens betydelse som grundackord, mot vilket de individuella melodislingorna kan komma till sin rätt. Idag tycks det finnas en ideologiskt driven trend att beröva både barn och sig själv så mycket som möjligt av kulturtradition, som i sig anses vara ”förtryckande”. Man har glömt att det är i spänningsfältet mellan kultur och individualitet som storverk föds. Utan gemensam kultur i vid bemärkelse finns det inget samhälle, såsom vi känner det. Personer som växer upp under vaga och osäkra förhållanden har ofta svårt att finna sig själva som vuxna, något som kulturradikala ideologimänniskor verkligen borde diskutera i smågrupper.

Den judiska byn eller småstaden i Östeuropa var i sig ett helt eget universum, som utplånades knappt 40 år efter den tidpunkt dit Spelman på taket är förlagd. De frågor som väcks är emellertid giltiga i dagens Sverige, oavsett om vi har Rosengård och Fittja eller Möllevångstorget och Söders höjder i blickfånget.

5 reaktioner på ”Traditionen som grundackord för individualitet

  1. arne f jaderfa skriver:

    Det är möjligt att jag inbillar mig men jag tycker mig skönja det klassiska perspektivet att i slutändan så blir vi alla som toleranta västerlänningar. Jag kan ta fel. Jag tror dock att denna tanke, en ny sorts kulturimperialism, är enormt farlig i den tid vi lever i. Det finns säkert muslimska familjer, för det är återigen det det handlar om, som gör resan Sade beskriver, men det finns lika många som för motsatt resa, som just förvandlas till monster och kastar sin dotter från en balkong, och därutöver många familjer som väljer att ansluta sig till islam genom att konvertera. Islam har möjligen närmare två miljarder anhängare, långt fler än exempelvis Europas befolknings och massivt fler än Europas kristna befolkning. Det är långt ifrån givet att det som många betraktar som det moraliskt riktiga perspektivet från en västlig synvinkel kommer att segra, de flesta tecknen tyder på motsatsen. Så fort muslimerna blir talrika nog så sluter de sig mot omvärlden och blir som en organism som endast kan växa: lämna islam och du skall dö, närmar du dig en muslim så skall du konvertera.

    Det förstående perspektivet tror jag har spelat ut sin roll, västliga värderingar segrar inte, inte ens i Europa, om vi inte använder vår kulturs långt större kapacitet för organiserat våld, alternativt stänger islam ute. Jag ser antingen detta eller oundviklig islamisering.

    Gillad av 2 personer

  2. Anders Olin skriver:

    Bra inlägg. Jag ser en koppling till normkritiken och tendensen att se normer som någonting negativt, som ska avskaffas. Det finns naturligtvis normer som kan diskuteras och som kanske bör bekämpas, men här måste man tänka efter före så att inte barnet åker med badvattnet. Även normer kan ha en orienterande funktion.

    Gilla

  3. Hortensia skriver:

    ”Spelman på taket” med Topol för osökt mina tankar till kärleksfilmen ”Notting Hill”, där den extremt civiliserade huvudpersonen, gestaltad av Hugh Grant, när jag tänker efter, borde kunna tjäna som förebild/avskräckande exempel för de kulturellt avvikande ”hypermaskulina” massinvandrarna.

    Valet borde vara mycket enkelt: Bli en välartikulerad, behärskad, pålitlig gentleman och välkomnas i vårt västerländska samhälle, eller håll fast vid en traditionellt patriarkal, impulsivt våldsam mansroll – och vandra vidare till ett dysfunktionellt land, där sådant barbari är allmänt accepterat.

    Multikultin är ett hån mot svenska folket, men om inga drastiska åtgärder omgående vidtas för att kräva assimilering, utgör migrantinvasionen ett reellt hot mot alla samhällsfunktioner.

    Gilla

  4. Hovs--hallar skriver:

    Återigen får jag göra som Bill och Bull i berättelserna om Pelle Svanslös — instämma med föregående talare, i det här fallet Arne F Jaderfa.

    Visst, det vore fantastiskt om alla såkallade ”nysvenskar” så stoiskt accepterade att de nu kommit till en annan kultur — nämligen vår svenska kultur. Men vi ser i praktiken att en stor del av dem INTE är beredda att göra detta!

    Enligt opinionsundersökningar, så anser ungefär HÄLFTEN av de muslimka migranter som nu bor i Sverige att Sharialagar borde ha företräde framför sekulär lagstiftning.

    Sharialagar = religiös lag enligt Koranen och övriga av islams ”heliga” urkunder, som bland annat föreskriver att otrogna kvinor ska dödas genom att stenas.

    Läs om ex-muslimen Mona Walter och sharialagar:
    http://nyanser.se/5608/mona-walter-problemen-i-rinkeby-beror-pa-sharialagar-inte-pa-kulturella/

    Hur kul och spännande är inte ”mångkulturen”!

    Gilla

  5. Sixten Johansson skriver:

    Jag instämmer med Arne F i övrigt, men kan inte se samma oroande perspektiv i Ilan Sadés text. Strävan efter klarsyn och förståelse hör till det värdefullaste i vår kultur, men försvars- och överlevnadsförmågan är förstås viktigare. Vi får inte låta den slås ut av normlös relativisering, missriktad empati och känslosvallande godhetshyckleri.

    Växelverkan mellan kulturtradition och individualitet, mellan organiskt utvecklade gruppnormer och individens fria val, är fundamental för oss flockdjur, precis som Ilan Sadé beskriver. Det farliga är att dagens ideologistyrda ”individualister” är så okunniga om de starka krafterna i det spänningsfältet. Själva blir de bekräftelsesuktande åsiktsdiktatorer för att de är så instabila och identitetsosäkra, lösryckta från traditionerna.

    Judendomen är märklig för att den har lyckats bevara kontakten med kollektiva, mångtusenåriga, patologiska Gudsföreställningar och ändå tillåter individerna att utvecklas ovanligt fritt, brottas med sin Gud och göra individuella livsval.

    Inom kristendomen finns urgamla och nya patologiska drag, men numera är det bara i sjuka sekter som grupptänkandet blir strängt diktatoriskt och mordiskt mot avfällingar och normbrytare. Inte ens inom ortodoxa trosriktningar som gammellaestadianer och Jehovas vittnen förekommer skammord, bara hårt grupptryck och grym uteslutning.

    Islam började sin utveckling med Muhammed för ca 1400 år sedan och var säkert ett stort enande framsteg jämfört med regionens stam- och klankulturer, men patologin är så dogmatiskt inbyggd och absolut att inget talar för en vidareutveckling i vår tid. Dess inflytelserikaste skolor, mer eller mindre fundamentalistisk sunniislam, verkar grovt sett stå på samma stadium som judendomen på Moses tid för kanske 3200 år sedan.

    Vi har ingen moralisk skyldighet att förstå andra folkgrupper och deras sociala och religiösa liv, men kunskap och kontrastering kan hjälpa oss att bättre se och förstå vad som händer hos oss. Det är viktigt att inte låsa in sitt tänkande i fack: ”religion”, ”partipolitik”, ”sosseriet”, ”vänstern”, ”nationalism”, ”moralupplösning” osv. Alla fack läcker, allting går in i varandra, blandas och förändras. Partipolitik, privatpersoners kostval och umgänge, bekräftelsebehov, nya föreställningar om godhet och ondska, det mesta får idag religiösa drag, medan religionen får politiska drag. Dagens statsdyrkande överideologer och deras rapportörer vakar över ett modernt kastväsen, där inte bara gärningarna, utan även tankarna ska kontrolleras, belönas eller bestraffas, så att de rättänkande en dag saliga ska få vandra i ett med ordmagi skapat jordiskt paradis.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.