Den felbehandlade patienten

portrattbild-ilan

Ilan Sadé

Jag har under ett antal år varit skeptisk till det svenska friskolesystemet. Den gemensamma skolan som bildningsinrättning och mötesplats för fattig och rik, infödd och invandrad, ställde jag mot små vinstdrivna bolag som smäller upp skolor där man minst anar det och lockar sina ”kunder” med löften om Ipads och segregering. Vid internationella jämförelser sägs den svenska skolan sticka ut med sin helt skattefinansierade valfrihetsmodell. Man ska dessutom betänka att den ekonomiska vinsten, till skillnad från hur det fungerar på en vanlig marknad, inte kan uppstå genom att uppdragstagaren levererar högre kvalitet till ett högre pris. Det alternativet finns inte i skolbranschen, utan rörelsevinsten uppstår genom att man tar in och behåller så många elever som möjligt till lägsta möjliga kostnad.

Men vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet. Det största problemet med dagens skolpengssystem består i avsaknaden av utomstående utvärdering. Andra länder har sådana inslag, som i Sveriges fall skulle kunna väga upp drivkraften att grundlöst höja betyg och sänka sina krav.

Det finns emellertid ett annat skäl till att inta en mer tillåtande hållning till friskolor och någon form av skolpeng – ett skäl som har att göra med den diskussion om medelklassens värderingar som Patrik Engellau har dragit i gång på dessa sidor.

Den svenska skolan kan liknas vid en patient som genom dropp kontinuerligt tar emot medicinsk felbehandling av sina läkare. Patientens eget kroppsliga immunförsvar bekämpas ihärdigt av dessa doktorer, som bara fortsätter att fylla på med skadliga preparat. Patientens instinkt att försöka resa sig och lämna kliniken försvagas allt mer av tunga droger. Det bästa hade förstås varit om patienten fått adekvata läkemedel och näringstillskott, men låt oss för sakens skull anta att sådant inte existerar.

Vad är det bästa som kan hända i detta läge? Jo, givetvis att alla behandlingar upphör. Egentligen hade patienten behövt vissa preparat för att må förträffligt, men i brist på dessa är det bättre att inte göra någonting alls.

Om vi ska vara realistiska är utbildningsväsendet i Sverige så ideologiskt genomkorrumperat att förändring uppifrån ter sig som en omöjlighet. Krossandet av folkligt förnuft, nedärvda erfarenheter och medelklassig pliktmoral tycks vara den mäktiga apparatens huvuduppgift. Fram med drogerna! Småborgerliga griller om att det ska vara tyst i klassen, att övning ger färdighet, att faktakunskaper är bra att ha, att tävlan är nyttigt i lagom dos, och så vidare – allt sådant förefaller systemet se som sin uppgift att förtrampa, förhåna, bryta ned och ställa på sitt huvud. Anstormningen leds från statligt håll, framförallt från akademin, fylld som den är av ”forskare” som hänvisar till varandras ”forskning” i gäll rundgång. Klockartron att ett förstatligande av skolan är lösningen och att allt är Göran Perssons fel har jag därför svårt att dela, även om kommunaliseringen knappast gjorde saken bättre. Eftersom åtta år med Jan Björklund främst ledde till att vi har börjat mäta nedgången noggrannare tycker jag att det finns grund för min pessimism inför förändring uppifrån.

Här ser jag ett viktigt skäl till att låta friskolor få ploppa upp och verka. Hyfsade resultat i skolan underlättas sannolikt av att vara så långt borta från experterna som möjligt, i närmare kontakt med den medelklassiga moralen. Den ideologiska förändringen kommer knappast att kunna drivas igenom uppifrån, utan snarare sippra in från sidan, från skolor som visar vägen.

Orättvist, kan man förstås tycka. Varför ska vi acceptera skillnader mellan bra och dåliga skolor? Det är elevernas framtid vi talar om. Väl fungerande skolor kommer att dra till sig de bästa lärarna och förmodligen också elever vars föräldrar är engagerade i barnens utbildning. Invändningen är i teorin välgrundad och gnager även i mig. Men i praktiken måste nog reformerna och kulturkampen föras just på det här viset. Låt det som fungerar få växa.

17 thoughts on “Den felbehandlade patienten

  1. Lars skriver:

    Visst, medelklassen kommer inte acceptera låg kvalité i skolan.
    White flight kommer eskalera. Privata skolor är här för att stanna, en förälder satsar allt på att ge sina barn en god utbildning. En kraft svår att trycka ner via vänstersnack.

    Betänk — att fördumma allmogen startade sossarna direkt efter andra världskriget.
    Sossarna satsade på jämlikhet i stället för kunskap.
    Lägg därtill relativiseringen av kunskap.
    Professor Inger Enkvist har skickligt beskrivit denna process både i debattartiklar och böcker.
    Googla på IE.
    Vi är på resa tillbaka till 30-talets klassamhälle.
    Betänk att år 2020 säger regeringen att ca 1 miljon skall vara i utanförskap.
    Verkligen underlag för White flight!

    Gilla

    • Stefan Rudmark skriver:

      Är inte detta ett möte mellan kapitalism (friskolorna) och marknadskrafter (elevernas val)
      Båda gör så gott de kan inom ramarna.

      Gilla

  2. Min snö på ett vykort skriver:

    Jag vet inte om Ilan har barn, men även jag var och är skeptisk till friskolorna, just för att de inte är privata, pengarna rekvireras av staten och betalas ut till skolorna, istället för att man själv går med plånboken och skriver in barnen.

    Det som gör att jag nu inte vill gå tillbaka till det gamla systemet det är att friskolorna ger en möjlighet att undvika att barnen möter baksidan av invandringen, det hade varit intressant att se hur många invandrare som överklassen i Stockholm har på skolorna? Ännu så länge är det hanterbart på mina barns skola men någonstans mellan 3-5 muslimska elever i klassen så spricker det. Jag vill inte utsätta mina barn för detta, därför är jag för friskolor, en kristen om det så skulle vara, eller för pastafarians.

    Liked by 3 people

    • Göran skriver:

      Vow! Du har verkligen förstått problemet med att friskolorna inte är på en fri marknad. Jag trodde nästan att jag var ensam om det.

      De flesta jag känner som har utnyttjat det fria skolvalet har gjort det för att få en bättre miljö för sina barn och inte direkt för skolans förmåga att få eleverna att prestera bra betyg.

      Liked by 1 person

  3. Erik skriver:

    Finns kanske en möjlig lösning på skolproblematiken.

    Låt alla utbildningar utveckla sina egna intagningsprov, specifika för just den särskilda utbildningen och där man provar för de speciella färdigheter och talanger som visat sig leda till goda studieresultat.

    Skulle omedelbart devalvera alla överbetyg, fuskade högskoleprov och skolor som just förvarar elever i budgetsyfte.

    Det blir inte billigt med intagningsprov men det skulle bli så mycket bättre.

    Liked by 1 person

  4. Hovs-Hallar skriver:

    Ja — Förutom de mycket skadliga effekter som asylinvandringen i decennier haft på skolan, så har Sverige dessutom länge varit i klorna på en vanvettig syn på pedagogik, kort sagt ett ”vänsterflum”.
    Detta vänsterflum är helt ideologibaserat, man har en färdig bild av hur saker ”borde” fungera och försöker anpassa verkligheten efter denna mall. Visar det sig att verkligheten INTE fungerar enligt den ideologiaka mallen, så är lösningen MER av samma!

    Det hävdas tex. från detta flumhåll att ”kunskap inte kan läras ut” — istället ska eleverna ”själva söka kunskap”. Denna idioti är hämtad ur någon kommunistisk lärobok från Sovjet-eran, och lärs efter vad jag hört ut på lärarhögskolorna.

    I ett sådant kaos är det åtminstone en tröst att ha någon liten makt över vilken skola man vill välja för sitt barn. Min egen son gick i friskolor under hela grundskole-tiden. Dessa var långtifrån perfekta men verkade åtminstone någorlunda fria från det värsta flummet.

    Gilla

    • Göran skriver:

      ”…istället ska eleverna själva söka kunskap…”

      Det fungerar utmärkt om man gör det på rätt sätt. Jag kan inte se att det har med vänsterflum att göra. Tvärtom verkar det mer vara föräldrar som är för en hög självständighet med fokus på individen som förespråkar det. Det är precis tvärtemot kommunism. Vänsterflum är mer att alla måste lära sig exakt samma sak på exakt samma sätt.

      Jag hörde en intervju med en mamma som hemskolade sina barn. Den enda restriktion hon hade på sina barns kunskapssökande var att de inte fick påbörja det förrän tidigast klockan 7 på morgonen. Annars skulle de nog gå upp klockan 5 på morgon och sätta igång och suga i sig kunskap, sade hon.

      Gilla

    • Krassimira Svensson skriver:

      Nej, där har du verkligen fel. Utbildningen i de f.d. kommunistiska länderna var av hög kvalite, och man var verkligen mån om att fånga upp de begåvade eleverna genom att inrätta olika specialiserade skolor som i Sverige skulle betraktas idag som en form av elitism. Urvalsprincipen var helt enkelt ämnesnetygen från grundskolan samt resultatet från intagningsproven i matte och litteratur, där barnen fick tävla i hård konkurrens, helt i strid med den svenska jämlikhetsmodellen. Själv har jag gått på ett s.k. engelskt gymnasium, ungefär som det svenska IB-programmet, och kunskaperna man fick var för livet. Det kunde jag snabbt konstatera när mina egna barn gick i svensk skola och behövde hjälp med hemläxorna. Har aldrig förstått mig på det svenska utbildningssystemet och hyser ingen respekt för det.

      Liked by 1 person

  5. Katarina Flygare skriver:

    Min egen tro är att det är svenskar födda på 1940-talet som fick del av en ordnad skolgång därefter har det gått utför. Själv kom jag in på Adolf Fredriks musikskola och slapp därmed förorten . När min första dotter född 1994 skulle gå igenom svenska skolsystemet hade redan förfallet pågått under längre tid ( kommunalisering, friskola, skola betydde ej längre byggnad, utevistelse, utbildning) utan hade reducerats till utbildning som bedrevs på lite olika fysiska platser mer eller mindre ändamålsenliga. Bedriva en skola i en lägenhet utan en kvadratmeter skolgård ? osv. Född i feb och framåt försökte få börja skolan som 5:åring, Vi nekades detta och hon fick inte börja skolan (Örbyskolan , kommunal). Nästa försök var att hitta skola med mat så att hon fick naturligt glutenfri kost – då misstag på dagis gjorde det hela uppenbart att det var svårt) , Mariaskolan, Södermalm, kommunal valdes då dietist fanns anställd. Läraren som jag tyckte verkade bra slutade i oktober samma år (nya fenomen att lärare inte stannar- hoppar runt för 200 kr till i lönekuvertet), fritids hade flyttat in i lokalerna vilket innebar att barnet kommer kl 7 och stannar till klockan 17:30 i klassrum och hall samt sidoutrymmen. Politikerna ansåg att ”barn lär hela dagen sak samma om det är skola eller fritids och personalen kan vara användbar. Dessutom slipper föräldrarna gå till flera ställen och barnet slipper gå från skolan ) , Byte till Eiraskolan , Kungsholmen ( kommunal) mindre lokaler men under åren där flyttade ändå fritids in i skolans lokaler, mellanstadiet i Herrängen ( kommunal skola) söderförort. Bra lärare. Nu tillkommer ny skolindelning som försämrar. För den klassiska mellanstadieläraren var klass 6 det god skördeåret då eleverna lärde sig mycket. Istället fick barnen flytta till högstadiet i klass 6 och byta lärare. Därefter tog vi plats i Stockholms äldsta friskola Maria elementar på Södermalm. en skola som hade klassiskt blidningsideal, små trånga rum och engagerade föräldrar ( invandrare som ville ge sina barn bra utbildning men som bodde i fel socio ekonomiskt område) .. skolans ledning rasade ihop under åren som följde. Därefter……För barn nummer två har den kommunala skolan visat sig vara en totalflopp- en kränkning av vår 6-åring i Östermalms skolan ( kommunal) som endast fick hålla på med styrd lek och fri lek . Efter en enrom arbetsinsats har vi räddat oss in i Tyska skolan . Skolinspektionen avråder liksom skolinspektionen avråder och ej informerar om distansundervisning som kan finnas som en räddningsplanka för de elever som blir alltför illa åtgångna i skolan. Arbetsmiljöverket ansvarar för skolmiljön – skolan en arbetsplats som alla andra. !! Det finns mycket att fundera över.

    Liked by 1 person

  6. Stig Fölhammar skriver:

    Förmodligen hade Stellan Arvidsson ”hjärtat till vänster”, däremot hade han definitivt inte ”huvudet på skaft”! Här fogas ännu en pusselbit till förklaringen av varför den svenska skolan har blivit som den är. Jag återger en artikel som jag fann i svd.se|By Per Gudmundson | per.gudmundson@svd.se

    ”Svenska skolan skulle ”förbereda socialismen”
    Julen 1964 fick Werner Kienitz i Östberlin plötsligt oväntat besök. Han var forskare i pedagogik vid Deutsches Pädagogisches Zentralinstitut och DDR:s expert på svenska förhållanden när Ministerium vür Volksbildung studerade skolpolitik i kapitalistiska länder. Det var studierektorn Börje Forsberg som sökte upp honom privat. Det var brådskande. Viktigt.

    Ärendet gällde pedagogiskt samarbete mellan DDR och Sverige. Till skillnad från det ”västtyska konservativa, gammalmodiga” skolsystemet kunde den ”progressiva” östtyska polytekniska grundskolan tjäna som förebild i Sverige – en utställning borde omedelbart ordnas i Stockholm. Men besöket fick på inga villkor bli känt i Sverige!

    Det skulle ännu dröja åtta år innan västvärlden erkände den kommunistiska Tyska demokratiska republiken, och samröre med DDR var känsligt. Forsbergs uppdragsgivare hade dessutom ett utsatt position. Han hette Stellan Arvidson, var socialdemokratisk riksdagsledamot, statsminister Tage Erlanders nära vän och Sveriges viktigaste skolpolitiker, arkitekten bakom den nya svenska skolan.
    Annons

    Kienitz redovisade naturligtvis omedelbart besöket till myndigheterna i en detaljerad hemligstämplad rapport. Uppenbarligen var besöket oväntat. DDR behövde vanligtvis ta egna initiativ för att knyta kontakter i väst. Men här kom representanter från Sverige och ville samarbeta i enad front mot den borgerliga skolpolitiken!

    Hur kom det sig att Sverige lät DDR få inflytande över skolans utveckling? Under många år fortbildades svenska tysklärare i DDR – i genomsnitt en lärare på varje skola med tyskundervisning hade fått sådan vidareutbildning när muren slutligen föll. Läroböcker ”kvalitetsgranskades” av Förbundet Sverige-DDR, där Arvidson var ordförande. Läroboksförfattare bjöds på studieresor. Svensk skolbyråkrati hämtade inspiration.

    Professor Birgitta Almgrens biografi ”Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten och politiken” (Carlssons) bygger till stor del på Arvidsons privata arkiv, donerat till Kungliga Biblioteket efter hans död. Här försöker hon göra komplexiteten i Arvidsons gärning – de synbara motsättningarna mellan hans bildning och hans roll som lakej åt ett av världens mest förtryckande system – begriplig.

    Gilla

  7. Lennart Göranson skriver:

    Debatten om friskolorna har blivit både inflammerad och förvirrad, och jag tror att det delvis beror på att man blandar ihop olika frågor i stället för att behandla dem var för sig. Jag tänker då på
    1) frågan om det ska vara möjligt att välja mellan olika skolor eller om det allmänna ska föreskriva vid vilken skola varje barn ska uppfylla skolplikten,
    2) frågan om vem som får vara huvudman för skolor; enbart det allmänna (staten och/eller kommuner)? ideella kollektiv, inklusive religiösa sådana? privata företag, exempelvis i form av aktiebolag?
    3) frågan om skolföretag får ägas av riskkapitalister som strävar efter kortsiktig vinst på en marknad där risken är mycket låg.

    När det gäller fråga 1 anser jag att möjligheten att tacka nej till det som inte fungerar bra är grundläggande på de flesta av livets områden. På 50-talet i storstadsområden kunde vi välja skola från realskolan och uppåt, och det fanns såväl allmänna som halvprivata och privata alternativ. Naturligtvis hade inte alla skolor samma attraktionskraft, det blev en konkurrens både om duktiga elever och skickliga elever. Men det stimulerade till höjd kvalitet i undervisningen.

    Det leder i sin tur till att fråga 2 bör besvaras med att en mångfald av ägare bör tillåtas, inom vissa gränser. Exempelvis är det viktigt att religiösa huvudmän inte har möjlighet att ge en undervisning i strid med gällande lagar och riktlinjer.

    Diskussionen om fråga 3 har banaliserats till att handla om vinst, som om det vore önskvärt att en verksamhet går med förlust. Även skolor bör naturligtvis drivas på ett sådant sätt att kostnaderna inte överstiger de resurser som står till förfogande. Jag tror att problemet snarare handlar om felaktiga incitamentsstrukturer, exempelvis möjligheten att attrahera elever genom ”glädjebetyg” och avsaknaden av kvalitetskriterier. Enkelt uttryckt, om en skola kan leverera den fastställda kvaliteten till en lägre kostnad än andra skolor – så att det uppstår en vinst – är det bra, om det däremot är ersättningen som är fastställd och överskottet uppnås genom att sänka kvaliteten, då är det dåligt. Problemet handlar alltså i grunden om ”better regulation”.

    Liked by 2 people

  8. Hans Odeberg skriver:

    Roligt att höra att skribenten inser att det behövs en livbåt emellanåt för att rädda sig ifrån den sjunkande statliga verksamheten. Mindre roligt att det behövs. Men att hävda att vi föräldrar solidariskt skall låta vår barnageneration gå förlorad i väntan på att politikerna vänder skutan och ordnar en lika bra skola åt alla är att tänja vårt tålamod långt över bristningsgränsen. Som förälder går jag över lik, nästan, när mina barn far illa.

    Jag utnyttjade själv min ”fuck off”-möjlighet häromåret, flyttade minste grabben från den kommunala skola där det dagliga kaoset i klassrummet gjorde att han höll på att gå i kvav, till en liten privat IB-skola där disciplinen och de små klasserna gör att han kan hänga med de andra barnen. En återgång till läget där kommunpolitikern bestämmer var barnen skall gå, och där modern pedagogik innebär att rötäggen får leva ut i klassrummet och de intelligenta barnen skall vara hjälplärare för de mindre intelligenta, dock utan avtalsenlig lärarlön, ser jag inte som positivt.

    En mycket positiv sak med IB-skolan, förutom disciplinen, är den externa utvärderingen. Varje år dyker där upp IB-inspektorer som skall nagelfara lärarna och utbildningen. Lärarna är påtagligt nervösa inför dessa inspektioner. Betygsinflation? Ingen risk. Så jag tror du har helt rätt i att vi behöver utomstående utvärdering, både i kommunala och privata skolor. Det jag är rädd för är att denna utvärdering, utifall den blir av, mest kommer fokusera på elevdemokrati, genus och värdegrund. Samt att ingen blir kränkt.

    Liked by 1 person

  9. Göran skriver:

    En början till att rätta till skolan är att se till att staten i Sverige respekterar FN:s mänskliga rättigheter när det gäller utbildning som säger att föräldrarna bestämmer över sina barns utbildning och inte staten.

    Jag kan inte förstå att föräldrar som är så nog med barnstol i bilen och likanande saker struntar fullständigt i sina barns utbildning utan överlämnar den i händer på staten, som är det absolut sämsta organ som finns på utbildning.

    Liked by 1 person

  10. Professorn skriver:

    Intressant att Engelska skolan genomgående får bättre resultat i nationella prov än andra skolor. Har två barn som flyttat dig, och båda fick ha extralärare under sommarlovet för att ens kunna hänga mer – eleverna var mycket bättre på t.ex. språk och matte än eleverna i deras tidigare respektive klasser. Anekdotiskt, men likväl sant.

    Liked by 1 person

  11. gubbeligo5 skriver:

    När skolan blev en uppfostringsanstalt någon gång på 70-talet föll resultaten snabbt. Palme var utbildningsminister ett par år innan han blev statsminister och han var sinnebilden för den moderna jämlikhetsdoktrinen som innebär att ingen är sämre än någon annan och då följaktligen att ingen är bättre än någon. För att nå upp till idealet sänktes ribban för kunskapskraven mer och mer. De studiebegåvade eleverna skulle inte satsa på de egna studierna utan främst vara en kombination av elevassistenter och extralärare.

    På 90-talet började så neuropsykiatriska diagnoser hagla vilket var bekvämt för skolan. Nu för tiden finns t o m en diagnos för begåvade elever; särbegåvade, och material har nu tagits fram för att ”stötta” dessa elever eftersom deras begåvning har blivit ett problem!

    Man har missuppfattat jämlikhet till att skapa en allmän fördumning av Sverige. Vilket märks på alla plan, inte minst inom journalistiken.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s