LARS HÄSSLER: Rysslands och Kinas ”Pearl Harbor moment” 

Den 7 augusti 1941 anföll Japan den amerikanska militärbasen Pearl Harbor på Hawaii. Dessförinnan hade USA intagit en isolationistisk och negativ hållning till kriget i Europa, men president Roosevelt kringgick kongressens njugga inställning genom det så kallade ”lend-lease” avtalet med UK (USA ”lånade ut” krigsfartyg till UK). Efter anfallet på Pearl Harbor fick USA, för att parafrasera på Tysklands förbundskansler Scholz, sin ”Zeitenwende”. De mobiliserade snabbt sin ofantliga produktionsapparat och fartyg, flygplan och tanks spottades ut i en takt som världen sällan skådat. På liknande sätt har både Ryssland och Kina nyligen haft sina ”Pearl Harbor moments”. 

För Rysslands del inträffade det den 24 februari 2022 med ett oprovocerat anfall på Ukraina. Resultatet blev, förutom att den planerade invasionen blev ett fiasko, att Ryssland lyckades med något som EU och USA misslyckats med, nämligen att ena hela västvärlden. Innan dess var framför allt Europas försvar mer eller mindre nedmonterat. Tysklands flygvapen och tanks till exempel var bara till 10 % operativa, och NATO var avskrivet av USA:s förra president Trump. I stället för västs ovilja att riskera krig mot Ryssland (som Putin kalkylerat med), beslöt man snabbt att hjälpa Ukraina med alltmer sofistikerade vapen och pengar. Dessutom inledde väst allt striktare sanktioner mot Ryssland; minskad import av olja/gas samt exportförbud av varor/komponenter med civil- och militär användning. Som om inte detta vore nog ansökte Finland och Sverige – som båda varit neutrala sedan andra världskriget slut – om medlemskap i försvarsalliansen NATO, trots hot från Moskva att göra så. Allt fler NATO-medlemmarna har nu beslutat att snarast satsa 2% av BNP till försvaret, något som endast ett fåtal länder ”orkat med” fram till 2022. Tyskland, till exempel, lade bara drygt 1% av sin BNP på försvaret men skall nu, genom sin ”zeitenwende”, satsa 100 miljarder Euro på försvaret. 

För Kinas del är det svårare att ange ett speciellt datum för sitt ”Pearl Harbor moment”. Flera tidpunkter kan tänkas. Efter att Kina sedan 2005 ockuperat i princip hela Sydkinesiska sjön och anlagt militärbaser på många av dess öar och korallrev, anmälde Filippinerna 2013 Kina till den Internationella skiljedomstolen i Haag. Dess utslag kom 12 juli 2016 med resultatet att Kina absolut inte har några historiska rättigheter i Sydkinesiska sjön och att Kina dessutom orsakat permanenta skador på korallreven. Trots att domen var enhällig, vägrar Kina att acceptera domen.  

Under tiden hade Kina gjort sig ovän med alla stater runt Sydkinesiska sjön, förutom Filipinerna Brunei, Malaysia och Vietnam. Kina transporterade till exempel en oljeplattform in i Vietnams ekonomiska zon och började borra efter olja med följd av att flera otäcka incidenter mellan ländernas fiske- och kustbevakningsflottor uppstod. Kina har dessutom lyckats alienera både Indien (med provocerande gränstvister), Australien (med handelsbojkotter) och Japan och USA (med hot om att invadera Taiwan). Resultatet har blivit att USA, Japan, Indien och Australien har slutit en pakt, The Quad, ett mini-NATO med udden riktat mot Kina.  

En ytterligare händelse till Kinas ”Pearl Harbor moment” är när Covid-19 utbröt i staden Wuhan vid årsskiftet 2019-20 (den 19 mars 2020 fastslog WHO att Covid-19 var en pandemi). Genom att mörka utbrottet, fängsla de kinesiska läkare som slog larm, och inte dela med sig av information om Covid-19, spred sig sjukdomen snabbt över hela världen med känt resultat. Kina har dessutom alienerat västvärlden med sin olagliga och brutala annektering av Hongkong, slavläger i Xinjiang och hot om krig mot Taiwan. Kinas stöd till Rysslands krig med Ukraina ökar dessutom västs missnöje med Kinas politik.  

Kinas agerande på handelsområdet har skapat irritation i väst. Medan Kina i stort sett har fri tillgång till marknaderna i USA och EU (efter Kinas inträde i Världshandelsorganisationen 2002), ger Kina inte samma tillgång till sin marknad. Kinas drakoniska åtgärder vad gäller Covid-19 har dessutom gjort att flera västerländska företag nu minskar sitt beroende av de kinesiska leveranskedjorna och flyttar produktionen till andra länder i Asien. 

Man måste ge ”cred” till Ryssland och Kina. De har, ironiskt nog, lyckats med vad väst misslyckats med; att ena både EU och USA – med NATO mot Ryssland i Europa och med The Quad mot Kina i Asien. Man kan med fog hävda att Ryssland och Kina skjutit sig själva i foten. 

Lars Hässler