Någon gång ska vi väl kunna förhålla oss mer avspänt till rasismen och försöka förstå den (utan att nödvändigtvis förlåta den)? Den finns ju trots allt och bör därför kunna beröras med vår hjärna enligt det diktum som tillskrivits ett oändligt antal gamla romare, nämligen att inget mänskligt må vara en duglig människa främmande. I så fall har jag ett antal teser och funderingar.

Rasism är namnet på en lära enligt vilken de mänskliga raserna, den vita, den svarta, den gula, den röda och så vidare inte bara skiljer sig åt genom de yttre lätt observerbara kroppsliga attributen utan också genom att rasernas själsliga förmågor varierar samt – och håll i dig nu, för det är just här giftet kryper in i teorin – att rasernas själsliga förmögenheter kan rangordnas efter kvalitet så att det räcker med att titta på utanverket för att kunna avgöra vad den berörda människan duger till.

Man skulle kunna tro att en sådan uppfattning om rasernas kompetenser hade uråldriga rötter. Men så tycks det inte vara. Den kvalitetsdifferentierande rasismen uppstod, påstår jag, först på 1800-talet. Dessförinnan var det ingen som påstod exempelvis att vita människor förfärdigats av bättre människomaterial än svarta eller röda. (Vad asiaterna tyckte vet jag inte.)

1757 fick den svenska drottning Lovisa Ulrika, som var dotter till krigarkungen Fredrik den Store av Preussen och ungefär lika mycket kraftpaket som pappan, den svarte mannen Gustav Badin (bilden) i present. Det framgår inte någonstans av den samtida dokumentationen att Badin skulle ha åsatts lägre värde. I den mån han värderades ansågs han snarast överlägsen eftersom han tillmättes rollen som ädel vilde i enlighet med Rousseaus synsätt. Wikipedia skriver att han ”växte upp till en intelligent och pålitlig person med gott självförtroende”. För övrigt blev han nära vän till Bellman.

Behandlingen av Badin hade inget att göra med några demokratiska böjelser hos Lovisa Ulrika. Hon föraktade vanligt folk – troligen inte minst den mesige maken Adolf Fredrik, Sveriges konung – och försökte åstadkomma ett bondeuppror med efterföljande statskupp vilket misslyckades.

Min tes är alltså att man i Europa ännu för några hundra år sedan inte hade funnit någon anledning att utveckla den moderna, rasdiskriminerande rasismen. Men på 1800-talet blev det ändring på den saken vilket troligen berodde på kapitalismens revolutionerande framsteg och på kolonialismen. Produktivkrafternas explosiva utveckling gjorde en sak uppenbar för alla som ville öppna ögonen, nämligen att den explosiva utvecklingen och dess fördelaktiga verkningar var synnerligen ojämnt fördelade mellan representanter för de olika raserna. Detta obestridliga faktum blev en hård intellektuell nöt att försöka knäcka för ett tidevarv som i alla fall var besatt av tanken på att vetenskapen och upptäckterna skulle befria människan från nedärvd lögn och vidskepelse. Med den franske ädlingen Gobineau i spetsen gav sig forskarna ut i världen för att leta efter förklaringen till framstegens ojämna spridning. Det kunde ha att göra med rasernas mentala förutsättningar. Svenskarna med sina vetenskapliga skallmätningar på främmande folk och tyskarna med sina rasliga observationer hörde här till de främsta vetenskapliga hypotesprövarna.

Andra världskriget gjorde att den del av rasforskningen som hade vetenskapliga ambitioner och bedrevs av gentlemän, diplomater och akademiker kom av sig. Hela forskningsområdet definierades som en återvändsgränd. Respektabelt folk vek tillbaka som om marken var radiakinfekterad.

Detta tog inte död på rasismen men den kom att förvisas bortom de salonger där det stöts och blöts vilka som ska få Nobelpriset. Och även på den här punkten har jag gjort en observation som är så illa underbyggd att det endast är med självövervinnelse som jag törs lägga fram den för din prövning.

Observationen har två delar plus en tvivlande fråga. Den första delen är att när det kommer en främmande sorts inbyggare till en ort – det kan vara flyktingar, asylsökande eller bara vanliga ekonomiska migranter – så möts de i allmänhet av motvilja. Motviljan kommer inte från de högre samhällsskikt som tidigare exempelvis mätte samernas skallar utan från vanligt folk som för det mesta lever på ungefär samma nivå som de nyanlända. Det kan bli besvärande konflikter.

Den andra delen av observationen är att bråken och motviljan tar slut och upplöses. Precis hur det går till vet man inte. Men på något vis ansågs finnarna inte längre så benägna att supa och dra kniv sedan de i några decennier som gästarbetare i Sverige stått lågt i det svenska samhället. De lyckades integrera sig på något omärkligt sätt och sedan var problemet ur vägen.

Har det inte varit på ungefär samma sätt med de ytterligare vågor av migranter som kommit till Sverige? Är juggeligorna fortfarande farliga? Min poäng, om det faktiskt är en poäng när man går till statistiken och kontrollerar, är att problemen visar en tendens att upplösas med tiden (hur obehagliga de tillfälliga konsekvenserna än visar sig vara).

Nu till slut min tvivlande fråga. Den gäller den nu pågående migrantvågen från Mellanöstern och Nordafrika. Är det nu bara en favorit i repris vi får uppleva med förnyade tillfälliga obehag? Något som tar slut av sig själv om ett antal år?

Det finns, tycks det mig, allvarliga skäl att inte våga hoppas på så enkla utvägar den här gången. Det första allvarliga skälet är förstås att volymerna är så mycket mer avskräckande. Det andra allvarliga skälet må vara fördomsfullt men likafullt att ta på allvar nämligen att det kan vara annorlunda den här gången. (Som de brukar säga på börsen för att lugna folk när det är en ny bubbla på väg men aldrig får rätt eftersom alla börsbubblor sedan den holländska tulpanbubblan på 1630-talet först gjort folk galna av girighet och sedan utfattiga.)

Jag har utan att forska närmare på senare tid träffat ett antal företagare som förklarat att de försökt anställa MENA-folk utan att det funkat. De provanställda kommer inte till jobbet i tid, de respekterar inte regler på arbetsplatsen, de går hem när det passar. En kompis som är bonde vittnar om liknande erfarenheter när han försökt göra en god gärning genom att ge jobb åt en flykting. Scaniachefen Leif Östling sa något liknande om sina erfarenheter på sitt storföretag.

Läste du den här krönikan av Birgitta Sparf (https://detgodasamhallet.com/2023/01/21/birgitta-sparf-alla-ar-lika-maktlosa/)? Kan Birgitta ha missförstått sina erfarenheter av 22 år i socialtjänsten?

Kanske är dessa människor oanställningsbara. Smaka på det ordet och förklara sedan helst att jag har fel ty annars har vi åtagit oss ett större problem än vi någonsin kunnat ana. Dra i så fall i nödsignaler.