För precis 30 år sen, när Berlinmuren nedmonterats till sista tegelstenen, bestämde jag mig för att upptäcka Östeuropa. Jag förberedde mig noga och studerade polska en hel termin på Göteborgs universitetet. Som van tågluffare packade jag ryggsäcken med det nödvändigaste, och satte mig på tåget mot Poznań. 

Polen hade precis börjat hämta sig efter kommunisttiden. Jag bytte till lokaltåg och hamnade så småningom i charmiga småstäder jag inte visste fanns. Mina kunskaper i polska räckte precis lagom för att skaffa husrum och beställa piroger med bovetegröt på lokala näringsställen. Överallt såg jag byggnadsställningar och arbetare, som bland annat jobbade med att restaurera den mångfald kyrkor som under ett halvsekel tillåtits förfalla. Man kunde fortfarande köpa äkta ikoner till budgetpris, men jag missade den möjligheten. Det ligger inte i tågluffarens natur att investera för framtiden. 

Ungern var också en fin upplevelse. En barpianist i Bekeschaba bjöd mig på ungersk fika, och berättade entusiastiskt hur det gick till när 50 000 ryska soldater plötsligt en dag tog tåget hem. 

Rumänien var inte lika upplyftande. Byggnadsställningarna var färre och Ceausescus ande tycktes ännu vila över landet. Horder av zigenarpojkar flockades runt mig när jag slog mig ner på en parkbänk för att äta lunch, bestående av vita bönor direkt ur konservburken. 

Bulgarien var möjligen än mer deprimerande. Tåget ringlade sig fram i snigelfart, allt medan konduktörer och biljettklippare av alla slag visade stor förslagenhet i att lura till sig pengar. I vagnen intill satt ett gäng ryssar, som sjöng och skrålade hela natten. 

Jag vilade ut en vecka på min systers taverna i Grekland. Inför återresan valde jag den snabbaste hemvägen. Expresståget mellan Aten och Malmö via Belgrad. 

Det föll mig aldrig in att det just då pågick ett inbördeskrig i forna Jugoslavien. Jag hade väl läst om det i tidningarna, men tänkte att det säkert inte påverkade tågtrafiken. På den tiden var SJ ett gediget företag och mitt förtroende för järnvägssystemet var orubbat.  

Den grekiske konduktör som följde oss på resan var dock påtagligt nervös. Han talade ett språk som kanske var engelska, samtidigt som han rullade med ögonen, viftade med armarna och flera gånger nämnde ordet ”problem”. Han placerade mig i en egen kupé och försåg mig med en repstump, som han förklarade på sin lustiga engelska att jag skulle knyta runt handtagen på kupédörren. Han förutsåg att inom några timmar skulle tåget stormas av ”slödder”, kanske kosovoalbaner, kanske något annat, och dom skulle göra allt för att komma med tåget. Jag fick inte öppna dörren för någon, hur mycket dom än skrek och bankade. 

Eftersom jag var svensk, med en väl inövad värdegrund i bagaget, hade jag självfallet ingen tanke på att knyta igen kupédörren. Varför skulle inte kosovoalbaner kunna resa med detta bekväma tåg till Malmö, som alla andra? Jag såg till och med fram emot att få byta några ord med de här människorna. 

Plötsligt stannade tåget vid en mindre station. Några ordkarga ordningsvakter bad mig kliva av, och precis som den grekiske konduktören använde dom ordet ”problem”. Jag fick vänta ett bra tag på stationen innan någon hittade en tonårspojke, som på hyfsad Hollywoodengelska kunde förklara vad som hänt. 

Det visade sig att ordningsvakterna nåtts av direktiv från Belgrad att den svenske statsministern Carl Bildt fällt några mindre hövliga kommentarer om det serbiska folket, och att svenska medborgare inte längre var välkomna att resa genom deras vackra land. Jag föreställer mig att Milošević på den tiden var lika ömfotad som någonsin Recep Erdoğan. Plus att Carl Bilds diplomatiska talanger möjligtvis är överskattade. 

Hur som helst, var det bara att ta nästa tåg tillbaka till Grekland. Därefter den krångliga sjövägen till Brindisi och upp genom Italien. Några dagar senare än planerat var jag i alla fall tillbaka i Göteborg. 

Idag 30 år senare, talar allt fler pessimister om att delar av Västeuropa håller på att utvecklas till ett nytt Balkan. Och nya tider kräver nya värdegrunder. Idag hade jag nog lyssnat mer uppmärksamt på den grekiske konduktörens varningar. Kanske hade jag till och med knutit repstumpen hårt om dörrhandtagen och dragit för gardinerna.