Jag åker inte så ofta tunnelbana numera, men när jag gör det blir jag varje gång närmast förbluffad över antalet zombies som befolkar vagnen. De har förvisso inte ruttnat, inte heller kastar de sig över sina medpassagerare för att äta upp dem, men i övrigt är det ingen större skillnad på dem och ”the walking dead” där de sitter djupt försjunkna i sina mobiltelefoner. Och det kan förresten sägas om folk i största allmänhet numera.

Jag kommer ihåg i mobiltelefonens barndom, när var och varannan reklampelare var belamrad med Teliareklam. En av dem hade en text som löd ungefär så här:

”Är det här det enda sättet man kan nå dig på just nu? Tråkigt.”

Den reklamen retade gallfeber på mig. Jag tyckte den var så otroligt genomskinlig och löjlig. Det var ju självklart att Telia tyckte det var jättetråkigt att inte kunna nå potentiella köpare på andra sätt än med annons i affischformat men själv tyckte jag det skulle vara en mardröm att kunna bli nådd jämt och ständigt.

Det tycker jag fortfarande. Jag ska villigt erkänna att jag liksom, gissar jag, en majoritet av befolkningen numera har en smart mobil och att jag använder den så ofta och till så mycket att det skulle vara svårt att helt ta bort den ur ekvationen. Men jag vägrar att bli så beroende av den att jag inte kan lägga undan den mellan varven.

På tunnelbanan är det numera en stor majoritet av de resande som tillbringar hela turen böjda över mobilen. Till och med folk som åker i sällskap – kompisgäng, familjer, förälskade par – sitter där med varsin mobil istället för att prata med varandra. Ibland visar de varandra filmklipp eller något annat lättsmält och därefter sjunker de ner i sin egen isolerade värld igen. Vad är det för slags liv?

Det stannar inte där. Var man än befinner sig ser man folk som tycks ha mobilerna fastlimmade i handen. Unga föräldrar som hellre blickar ner i sina telefoner än pratar med ätteläggen i sittvagnen – inte sällan sitter ätteläggen dessutom också och glor in i en läsplatta. Boule-spelande pensionärer som är så otåliga när de måste vänta på sin tur att de tvångsmässigt surfar runt i mobilen under tiden. Krog- och kafébesökare, som borde prata och garva över sina ölsejdlar eller sina latteglas, men som istället sitter och glor i sina mobiler.

Vissa kan inte ens promenera utan att gå med huvudet böjt i en osund vinkel, stirrandes in i telefonen. De kliver rakt ut i gatan, eller in i mötande fotgängare, utan att för ett ögonblick ta ögonen från skärmen. Smockan hänger i luften varenda gång det händer mig, det är bara ren självbevarelsedrift som får mig att inte lägga in en rejäl trynstöt. Hur man än vänder och vrider på saken är det ju inte värt att sitta inne för en mobil-zombies skull.

Värst är kanske ändå den totala gränslöshet som omger de zombifierade när de använder mobilen för att prata. De pratar högljutt, inte sällan med högtalare så att man också hör personen i andra änden, som vore det omåttligt intressant för varenda människa att ta del av deras privatliv. I vissa sammanhang blir det till och med brottsligt. En god vän berättade att han, och flera andra busspassagerare, en gång tvingades åhöra en läkares samtal med en patient. Då var det faktiskt en passagerare som påpekade för läkaren att hon bröt mot sekretessen genom att prata inför åhörare.

Själv minns jag knappt alla högst privata samtal som avhandlats inför en fullsatt tunnelbanevagn eller en buss i rusningstrafik. Det är chefer som diskuterar anställdas tillkortakommanden och vice versa, kollegor som spyr på andra kollegor, fjortisar som pratar om sina sexuella upplevelser, medelålders män som diskuterar sina och kvinnor som berättar om hur otroligt illa de tycker om sina svärmödrar eller bonusbarn. Listan kan göras oändligt lång.

Varje gång tänker jag: Vad i helvete är det för fel på folk? Finns det ingen som vill hålla sitt privatliv privat längre? Och varför är det inte fler som säger ifrån och förklarar att de inte vill bli påtvingade andra människors relationer, jobbsituationer och snaskiga hemligheter?

Är det inte dags att de vuxna som eventuellt finns kvar tar tillbaka det offentliga rummet?

Bild: En familj umgås. Foto: Stefan Pettersson, Nya Tider