I serien irriterande men kanske inte fullt bevisade tecken på att det var bättre förr vill jag härmed besvära med ett konkret exempel. (En vän föreslog att det mest uppenbara exemplet var den krönika som du just håller på att läsa som, enligt honom, är särskilt dålig. Mådä, sa jag, men detta är i så fall ett indicium på min tes, ty mina kreativa processer har under den senaste veckan varit störda av att mailprogrammet inte fungerat. Varken in eller ut. Tekniken är snabb och billig när den fungerar vilket den i mitt fall endast stötvis gör.)

I bilens barndom hade bilägare ofta en anställd chaufför. När man körde med häst och vagn kunde en kusk till skötsel och omvårdnad såväl av öket som fordonet behövas och kanske var det den praktiska vanan som fick följa med i teknikskiftet. Men det var nog också en statusmarkör att hålla sig med en specialiserad betjänt till bilen. Trots allt kunde ju grejorna gå sönder och då var det bra med en expert till att byta en trasig strålkastare.

Men med tiden blev det omodernt med särskilda uppassare till motorfordonen vilket nog berodde på att deras förbättrade kvalitet gjorde det mindre nödvändigt att hålla dem under ständig uppsikt. (Det sägs dock att när en Rolls-Royce gick sönder så skickade företaget specialtekniker i plommonstop till vraket för att snabbt och artigt sätta det i brukbart skick.) Men framför allt blev bilen en angelägenhet för folk som inte hade råd att anställa extra passopper till ägodelarna. Fram till sextiotalet stod bilföretagen för det mesta på kundernas sida eftersom konkurrensen tvingade dem att efter förmåga producera kvalitet (vilket därefter lär ha tagit slut och det hela blev en kamp om prishöjningar och planerat föråldrande av fordonen; läs böckerna av Ralph Nader om olycksmaskinerna Chevrolet Corvair eller Ford Edsel om du inte tror mig).

Nu är vi sedan några årtionden där igen, det vill säga i en ny teknisk revolution som, misstänker jag alltså, i flera av sina grunddrag liknar den förra även om det nu handlar om elektronisk och andlig kommunikation snarare än fysisk. De första elektronikmaskinerna var ändamålsenliga och välanpassade saker som visste sin plats i tillvaron och inte var förmätna nog att vilja höja sig över sin naturliga ställning och sätta sig över sin skapare människan. De effektiviserade ett mänskligt behov som människan redan hade upptäckt, till exempel, som bilen, transportkravet, men gjorde det till en början bara snabbare, billigare och bekvämare.

Det var först i nästa fas av människans samverkan med den dominerande teknologin som det hela blev problematiskt ty den tekniska lösningens logik började ta kommandot vilket för hundra år sedan ledde till uppkomsten av något som människan knappt tänkt ut och kanske inte ens ville ha, nämligen det bildefinierade samhället.

Jag påstår alltså att datorerna nu lömskt kopplar samma fega och egennyttiga grepp på mänskligheten, i varje fall på mig, som bilarna gjort en gång tidigare. Tricket är att elektroniken slår rot överallt och med sina blixtrande nervtrådar börjar koppla ihop sig med allt annat som verkar besläktat och därför också inställt på att ta befälet under ivriga löften om att allt är för människans bästa, till exempel att man kan köpa en klocka med ett oändligt antal funktioner som lämnar rapport om att mjölken i kylskåpet på landet har ruttnat och att blodtrycket är för högt. Sök upp vårdcentralen. Bökigt allt det här men det är för din egen skull. Det är alltid för din egen skull och det skapar vinster till elektronikföretaget. Win win situation, helt enkelt.

E-breven kommer fram på nolltid om de kommer fram alls, vill säga. För någon vecka sedan drabbades jag av att Microsoft hade infört obligatorisk lösenordsförnyelse (4 till 32 tecken, gemen, versal, alfanumerisk samt minst två specialtecken) till mitt beskydd för den händelse någon tänkte hacka min dator. Det visade sig att datorn varit havande ganska länge med det där omtänksamma skyddet ty jag kände inte till det utan det bara utlöstes på något vis av att Microsoft fick en ingivelse borta på 1 Microsoft Way i Redmond. Som en följd av Microsofts omtänksamhet slutade mitt brevprogram att fungera eftersom det måste reinitieras i särskild ordning med hjälp av ett lösenord som jag skapat enligt den gamla säkerhetsordningen för mailprogram och därför proppade igen de känsliga synapserna som för tio år sedan hade räddat mig.

Hur långt programmen kan gå i sin beslutsamma iver att rädda mig från onda människors anslag – de kanske vill länsa mitt bankkonto genom att lura mig att uppge ett listigt lösenord vilket gör att Microsoft måste uppfinna algoritmer som förhindrar mig från att lura mig själv; kom ihåg att det du trodde var krångel egentligen är skickligt konstruerade försvarsanordningar till ditt beskydd! – det kan man aldrig veta eftersom de onda människornas list är dynamisk och alltid tycks ligga något framför Microsofts. I förra veckan åkte jag på ett direktanfall från en som hette Kiwra och hade uppstått för att lösa det för några år sedan okända dilemma som låg i att folk inte kunde hålla ordning på sina almanackor och mötestider. Förut löstes det problemet av att folk antecknade i sina almanackor att de skulle träffa exempelvis doktor Johansson på Danderyds sjukhus torsdag klockan 14.45. Men nu har folk tydligen glömt hur man gör och därför uppstod Kiwra. ”Varde Kiwra”, sa Gud och sedan dess fungerar inte mitt mötesplaneringssystem. Till exempel kanske jag måste byta tid och sköter det på telefon. Doktor Johanssons personal och jag antecknade i respektive almanackor. Men nu ska Kiwra lägga sig i och administrera alla åtgärder. Tänk dig att jag ska prata om något medicinskt. Det blir ett ärende för Kiwra som inte är en människa men lik förbannat ska ge mig ett bekräftande mail som gör mig rasande eftersom hela upplägget motiveras av att jag är en idiot som inte kan hålla ordning på mig själv (plus att Kiwra ska tjäna en slant av skattebetalarna på affärsidén att krångla med dem).