Hur kommer det sig att ungdomar (och många personer som inte är lika unga) står på våra gator och torg och ropar om att Israel måste förstöras? Vecka efter vecka. Och alla inom gayrörelsen som öppet vurmar för islam, Queers for Palestine… Historielösheten, enfalden och antihumanismen firar triumfer inför öppen ridå. Hur hamnade vi här? Jag tror mig kunna presentera några ledtrådar.

I väntrummet inför en enkel provtagning satt jag tillsammans med ett tjugotal personer med samma ärende. Genomströmningen av patienter var snabb. Runt om mig satt folk som varken var ungdomar eller åldringar. Alla stirrade i sina telefoner. Alla. Detta medan jag drog fram en riktig tidning, veckans Fokus ur innerfickan. Jag kände mig lite unik på ett obekvämt vis. Vad de andra sysslade med vet jag förstås inte. De kanske studerade klassisk grekiska, spelade spel eller kollade efter ’cute cats’. Allt är möjligt.

Någon vecka senare såg jag på gymmet, medan jag rehabade knän på en cykel, reprisen av ett kvällsprogram, typ Go Kväll. Eller om det rent av var en repris av God Morgon, klockan var närmare tio så både det ena och det andra var möjligt.

Hur som helst satt en kvinna i en soffa och pratade med en annan kvinna. Det var textat så jag vet vad de sa. På soffbordet låg fyra böcker, inbundna romaner och blänkte i studioljuset. Den ena kvinnan hade tydligen läst böckerna och intervjuades av den andra. Det handlade om deckare, detektivromaner som utspelas i vår samtid och tydligen ansågs relevanta som vittnen om vår tid. Därtill underhållande, förstås. Samtliga var författade av kvinnor. I minst en av dem är protagonisten en kvinnlig journalist, i en annan är det en kvinnlig kommissarie.

Kvinnan som läst böckerna höll upp den ena boken efter den andra och berättade kort vad de handlar om. Det hela är tydligen en myckenhet av rättänkande kvinnor ’mitt i livet’ och socialrealism ur mainstream journalistperspektiv. Vardagspusslet skildras förstås med dagishämtningar och liknande, men också kvinnornas oro för klimatet, rasism och växande högerkrafter.

Kvinnan som inte läst, intervjuaren, nickade och hummade. Anmärkte att en av böckerna är avsevärt tjockare än de andra. Gissningsvis 300 – 350 sidor i stället för runt 200.

Men ooohhh neeej, jollrade läsarkvinnan (jag överdriver inte). Denna tjocka bok är inte en tung bok att läsa, bedyrade hon. Alla de redovisade böckerna är lättlästa. Kanske är den tjocka boken faktiskt den som i slutändan rekommenderas, eller inte. Jag är osäker på den punkten.

Att läsningen inte ska bjuda på något motstånd är tydligen viktigt.

Hela övningen var i vart fall plågsam att bevittna, och det berodde kanske mest på att jag har fel perpektiv på böcker och läsning. Men ändå, två kvinnor pratar om böcker som till stor del handlar om kvinnor. Det är böcker författade av kvinnor och tydligen avsedda att läsas av kvinnor. Motsvarande presentationer i teverutan finns inte på manssidan, törs jag påstå.

Här kan mina funderingar naturligtvis anses vara både det ena och det andra, nedlåtande mot kvinnor exempelvis. Eller så kan man tycka att jag sätter mig på finlitterära höga hästar, dock utan att jag ens har nämnt Bröderna Karamasov. Till mitt försvar kan jag framhålla att några av mina bättre läsupplevelse de senaste åren har varit Majgull Axelsson, Lena Andersson och Virginie Despentes. Längre tillbaka finns naturligtvis Jane Austen, Virginia Wolf med flera. Ingen av dessa författare kammar läsarens förväntningar medhårs och det är bland mycket annat det jag tänker att man bör önska sig av böcker och litteratur.

Men kanske är jag bara ogin och dum. Mina omdömen är gnäll från en gammal bokmal, därtill litteraturvetare. Säkert är det bättre att lättsmälta kvinnodeckare säljs och läses, än motsatsen – att det bara blir tips från senaste influencern och spel på mobilen. Eller något annat, betydligt värre.

Hur som helst är statistiken på bokområdet dyster. Uppgifterna varierar en del men trenden är tydlig. Redan för kanske tio – femton år sedan såg jag en uppgift om att försäljningen av tryckta böcker sjönk med runt 5% varje år. Det låter kanhända inte som särskilt mycket men det blir en rejäl minskning över tiden och det syns om inte annat på det minskande antalet fysiska bokhandlar. Vilket blir tydligt om man har för vana att spatsera i tätorter. Hur mycket av försäljningen av fysiska böcker som har flyttat till näthandeln vet jag inte, men det täcker inte upp för att kompensera i den totala balansen. En annan uppgift som kanske stämmer är att försäljningen av fysiska barnböcker minskat med 40% sedan åren före covid.

Försäljning av ljudböcker har tydligen ökat en del, men personligen tvekar jag att kalla lyssnandet för läsning. Många tycks vara av en annan åsikt.

Under alla omständigheter är det jag beskrivit ovan tecken i tiden som gör mig dyster. Ett antal undersökningar från ungefär PISA till Högskoleprovet, visar på en stadigt minskande läsförmåga hos barn och ungdomar. Precis här blir ett stort problem tydligt menar jag. Enkla slagord i blabbosfären tränger ut eftertänksam läsning.

Lättpåverkade av trams, halvsanningar och cyniska lögner drivs folks åsikter i riktning mot allt från ogenomtänkta könsbyteslagar till öppet judehat. Och det är, som man brukar säga i alla möjliga sammanhang – ett demokratiproblem.

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand (statsvetenskap) och fil mag (litteraturvetenskap) i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.