Johanna Andersson

Jag läser en essä i Svenska Dagbladet om känslan av utanförskap bland invandrare i Sverige. Författaren heter Pooneh Rohi, hon är bosatt i Stockholm och doktorand i lingvistik. Hennes bidrag ingår i antologin Inte en främling som ges ut av Norstedts förlag.

Rohi inleder: ”Jag skulle vilja beskriva det som att man sätter ner foten lite mer försiktigt där man går. Att man tittar runt lite mer på dem man möter, aktar sig för att gå in i någon, aktar sig för att prata för mycket på det andra språket som låter som bråk, alltid låter som bråk för dem, aktar sig för att inte se den gamla damen som behöver sittplats på bussen. Ser på människorna man möter, undrar om det var de som röstade eller inte, om de kanske kommer göra det i nästa val om man inte sköter sig. Vara vaksam. På sin vakt. Känslan i kroppen. Jag skulle vilja förklara den så.”

Rohi utvecklar sedan resonemanget om att många röstar på SD i Sverige och den osäkerhet detta skapar hos henne. ”Innan var det lättare. För mig i alla fall. Jag kunde leva i tron om att de var få, att det var de som var de konstiga. När en gubbe på tunnelbanan för några år sen skrek att alla utlänningar skulle kastas ut så kunde jag intala mig att det var han som tyckte så, att alla de som satt med huvudena neråtböjda över mobilerna var med mig.”

Vidare skriver Rohi: ”Vi ska sköta oss. Vi ska anpassa oss. Vi ska tala som de och se ut som de och analysera som de och tänka som de. Först då är vi svenskar, eller åtminstone bra invandrare.”

Och: ”Vi är barn till dem som inte kan skilja mellan y och i, vi är barn till dem som tar jobben ingen annan vill ha, vi är barn till dem som har kollegor som tror att vi aldrig sett el förut.”

Sin svenskhet beskriver Rohi på följande sätt: ”Men vi är också svenska barn. Vi är sommarsolens sneda glans på asfaltens barn. Vi är snöns knastrande under fötterna och isande kinders barn. Vi är barn till den sociala osäkerheten, till den nordiska melankolin och ängsligheten. Till fri tandvård och gratis skolmat, till åtta timmars arbetsdag och strejkrätt. Till ett land som inte låter oss komma på arbetsintervju. Till blickar som förväntar sig att vi ska vara tacksamma över att få andas, gå, äta, sitta, leva. Vi är också dessa barn.”

Det är en vacker text men den inger betänkligheter. Generaliseringarna om dem som inte har invandrarbakgrund är besvärande. Nedböjda huvuden, rejält fördomsfulla och blickar som förväntar tacksamhet – så beskrivs dem som ingår i detta obehagliga ”dem” som stackars Rohi har att förhålla sig till. ”Dem” är dessutom skyldiga till den ”sociala osäkerheten”, ett påstående som är närmast sensationellt om man jämför de sociala skyddssystemen i Sverige med de flesta andra länder.

Ett grundläggande problem med Rohis resonemang är dock detta enkla faktum: publiceras man i SvD och är antagen doktorand på ett svenskt universitet är man inte marginaliserad. Istället har man en god publik plattform för sitt samhällsengagemang. Synd att då använda det för att måla upp en så fördomsfull bild av det land man lever i och skriva fram ett stigmatiserat ”vi” som polariseras mot ett otäckt ”dem”.