Försök kombinera realism med moralen

Krister

Krister Thelin

Flyktingkatastrofen i Medelhavet, varken den första eller sista, upprör just nu. Endast den helt empatilöse kan undgås att beröras. Ropen skalla från politiker och enskilda: “Gör något”. EU ställs vid skampålen och medierna pumpar ut beskrivningar som förstärker budskapet. Jag har den största respekt för företrädare för ideella organisationer som nu ofta i dessa dagar kommer till tals i etern ( bl.a. Röda Korset och Rädda Barnen). Och ändå blir bilden skev.  Läs mer

Stigmatiserat ”vi” polariseras mot otäckt ”dem”

Johanna 3

Johanna Andersson

Jag läser en essä i Svenska Dagbladet om känslan av utanförskap bland invandrare i Sverige. Författaren heter Pooneh Rohi, hon är bosatt i Stockholm och doktorand i lingvistik. Hennes bidrag ingår i antologin Inte en främling som ges ut av Norstedts förlag.

Rohi inleder: ”Jag skulle vilja beskriva det som att man sätter ner foten lite mer försiktigt där man går. Att man tittar runt lite mer på dem man möter, aktar sig för att gå in i någon, aktar sig för att prata för mycket på det andra språket som låter som bråk, alltid låter som bråk för dem, aktar sig för att inte se den gamla damen som behöver sittplats på bussen. Ser på människorna man möter, undrar om det var de som röstade eller inte, om de kanske kommer göra det i nästa val om man inte sköter sig. Vara vaksam. På sin vakt. Känslan i kroppen. Jag skulle vilja förklara den så.”

Rohi utvecklar sedan resonemanget om att många röstar på SD i Sverige och den osäkerhet detta skapar hos henne. ”Innan var det lättare. För mig i alla fall. Jag kunde leva i tron om att de var få, att det var de som var de konstiga. När en gubbe på tunnelbanan för några år sen skrek att alla utlänningar skulle kastas ut så kunde jag intala mig att det var han som tyckte så, att alla de som satt med huvudena neråtböjda över mobilerna var med mig.”

Vidare skriver Rohi: ”Vi ska sköta oss. Vi ska anpassa oss. Vi ska tala som de och se ut som de och analysera som de och tänka som de. Först då är vi svenskar, eller åtminstone bra invandrare.”

Och: ”Vi är barn till dem som inte kan skilja mellan y och i, vi är barn till dem som tar jobben ingen annan vill ha, vi är barn till dem som har kollegor som tror att vi aldrig sett el förut.”

Sin svenskhet beskriver Rohi på följande sätt: ”Men vi är också svenska barn. Vi är sommarsolens sneda glans på asfaltens barn. Vi är snöns knastrande under fötterna och isande kinders barn. Vi är barn till den sociala osäkerheten, till den nordiska melankolin och ängsligheten. Till fri tandvård och gratis skolmat, till åtta timmars arbetsdag och strejkrätt. Till ett land som inte låter oss komma på arbetsintervju. Till blickar som förväntar sig att vi ska vara tacksamma över att få andas, gå, äta, sitta, leva. Vi är också dessa barn.”

Det är en vacker text men den inger betänkligheter. Generaliseringarna om dem som inte har invandrarbakgrund är besvärande. Nedböjda huvuden, rejält fördomsfulla och blickar som förväntar tacksamhet – så beskrivs dem som ingår i detta obehagliga ”dem” som stackars Rohi har att förhålla sig till. ”Dem” är dessutom skyldiga till den ”sociala osäkerheten”, ett påstående som är närmast sensationellt om man jämför de sociala skyddssystemen i Sverige med de flesta andra länder.

Ett grundläggande problem med Rohis resonemang är dock detta enkla faktum: publiceras man i SvD och är antagen doktorand på ett svenskt universitet är man inte marginaliserad. Istället har man en god publik plattform för sitt samhällsengagemang. Synd att då använda det för att måla upp en så fördomsfull bild av det land man lever i och skriva fram ett stigmatiserat ”vi” som polariseras mot ett otäckt ”dem”.

Det behövs politisk styrning av invandringen

Widar_bild_casual

Widar Andersson

Sverige skulle må mycket bra av att ha en invandringspolitik. I dag vilar hela ansvaret på Migrationsverkets tjänstemän och på migrationsdomstolarnas jurister. Den politiska styrningen är obefintlig. Invandringen får liksom bli vad den blir. På Migrationsverkets hemsida läser jag de kunniga tjänstemännens analyser om hur aprilvädret i det sönderfallna Libyen kommer att påverka antalet eritreaner som tar sig med båt till EU den vägen. Och om hur Algeriets införda visumtvång för syrier påverkar den populära flygrutten till Libyen via Algeriet. Tjänstemännen och omvärldsanalytikerna på myndigheten gör vad de kan för att bedöma hur stort trycket ska bli i det svenska mottagningssystemet under våren och sommaren.

Från politiken hörs inte ett pip. Mer än tramsargument om att det är ”kriget i Syrien” (våghöjden på Medelhavet) och ”internationella resolutioner” som styr hur många flyktingar som kommer till Sverige. Som om Sverige hade sitt alldeles egna Syrienkrig och helt egna internationella reglementen. Som om det vore osolidariskt och ett brott mot internationella avtal med politisk styrning av invandringens omfattning och system. Som om det vore fel att värna välfärdsstatens hållbarhet, motverka förslumning och att vilja hålla upp standarden i mottagandet.

Ett exempel på invandringspolitik skulle kunna vara att regeringen med hänvisning till bristen på bostäder och arbeten gav Migrationsverket en volymram för de kommande åren. Säg att regeringen angav att 40 000 (1999 års nivå) beviljade uppehållstillstånd är en målbild. Ett sådant antal rymmer mer än väl alla de som benämns ”flyktingar eller motsvarande” som fick uppehållstillstånd under 2014. Då skulle Migrationsverket ha något att arbeta utifrån. För att understödja asylmottagandets kvalitet behöver politiken dessutom fatta beslut om stora begränsningar i anhöriginvandringen och göra globalt klart att givet läget i världen så är Sveriges första prioritet att ge skydd åt krigsflyktingar. Parallellt med detta borde såväl arbetskrafts- som studentinvandringen göras mer attraktiv.

Stirra er inte blinda på siffror och/eller på andra detaljer i denna text. Det finns många sätt att resonera om sådana saker. Min huvudpoäng är att efterlysa en aktiv och styrande invandringspolitik som gör Sverige mer öppet och förnuftigt.

Texten har tidigare varit publicerad i Folkbladet.

.

Min dröm

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Sverige är bra. Svenskarna är snälla människor. Snälla, väluppfostrade och artiga. Vi tror varandra om gott därför att vi lever bland människor som gör en sådan tro befogad. En muntlig överenskommelse som inte ens behöver gå så långt som till ett handslag är ett gällande avtal. När någon bryter mot vårt civiliserade regelverk, till exempel en hantverkare som inte kommer på utsatt tid, är händelsen så märkvärdig att vi till och med blir upprörda. Vi har tillit.

Vi begriper inte att alla inte är som vi. Vi förstår inte hur unikt märkvärdig vår tillitskultur är. Vi inser inte att det är vår hederlighet, ömsesidiga respekt, ovilja att gräla och vår strävsamhet som gjort oss till det föregångsland som vi är – eller åtminstone till nyligen har varit. Vi tror att alla människor innerst inne är likadana som vi om det bara inte varit för förtryck och fattigdom som lite på ytan förmörkat dessa andra stackares sinnen. Jag har en snäll vän som ville hjälpa romska tiggare men blev alldeles förskräckt av den aggressivt pockande attityd som hennes vänlighet väckte. Min vän hade inte räknat med det. Så uppför sig inte väluppfostrade svensk tiggare. Svenska tiggare värnar om sin värdighet och låtsas artigt och respektfullt sälja saker, till exempel tidningar.

Min dröm är att vi svenskar, som nation och folk, ska förstå oss själva. Förstå och respektera. Erkänna våra styrkor, vara medvetna om våra svagheter. Att vi accepterar oss själva så som vi är och att vi slutar skämmas. Att vi är stolta över vad vi gjort för oss själva och för andra.

Jag träffar dagligen medborgare som knappt törs säga vad de tycker. De känner sig för, lite trevande, för att avgöra om de vågar anförtro sig. Jag föreställer mig att det var på det sättet, fast värre förstås, i Sovjetunionen eller i Nazityskland. Eller, för all del, för frikyrkliga och socialister i 1800-talets Sverige. Kosmopolitisk tolerans har nog aldrig varit en svensk paradgren.

Men att vi knappt törs säga vad vi tycker är egentligen konstigt. Till skillnad från i diktaturerna händer det ju egentligen ingenting om man framför sin åsikt. Man blir inte kallad till förhör hos KGB, Stasi eller Gestapo. Det enda som inträffar är att man kanske blir lite obekväm. Just eftersom vår svenska omvärld inte riktigt gillar avvikare och dissidenter. Det kan föralldel vara besvärligt nog. Man kanske inte får den där tjänsten man hade bespetsat sig på. Man kanske blir lite utstött. Man kanske inte får sina debattinlägg publicerade i respektabla tidningar.

Min dröm är att folk trots detta ska våga framföra sina uppfattningar. Min dröm är att Sverige ska tåla folk som säger sin mening även om just den meningen inte sammanfaller med det för ögonblicket politiskt anbefallda.

Till de förbjudna uppfattningar som folk inte törs artikulera hör naturligtvis åsikten att invandringen bör minskas. Att Sverige, liksom andra länder, bör ha en livaktig debatt om hur många invandrare, och vilka invandrare, som är bra för landet. Att Sverige i större utsträckning tillhör oss som bott här i generationer än vem som helst som klappar på porten.

Men invandringen är långt ifrån den enda fråga där kloka och eftertänksamma människor räds ha en offentlig uppfattning. Skolan och utbildningen – från förskola till fil. kand. – är en annan. Under den officiella ytan av politikerprat jäser ett av konsensuskulturen återhållet missnöje bland lärare och professorer. Min dröm är att alla dessa för det mesta klarsynta och högt bildade personer tar bladet från munnen och säger sin åsikt i stället för att nöja sig med att knyta näven i byxfickan.

Min dröm är att vi erkänner det som vi redan vet, till exempel, bara för att nämna ett, att uppfostran av unga människor till goda medborgare är en lång, svår och inte alltid behaglig process, varken för de unga människorna själva eller för deras föräldrar och mentorer. Den dag vi törs tillstå att inlärningen av multiplikationstabellen på samma gång är plågsam och nödvändig har vi kommit ett bra steg på vägen. Goda medborgare uppstår inte av sig själva. De måste danas.

Min dröm är att den hunsade medelklass av hyggliga, anständiga och ansvarskännande människor som är nationens ryggrad slutar huka sig och i stället ger uttryck för de sunda uppfattningar som en gång skapade Sveriges framgångar men nu är satta på undantag, åtminstone i officiella sammanhang.

Min dröm är att självklarheter och sådant som alla redan vet får hemortsrätt även i den politiska och mediala maktens tänkande.