Krister Thelin

Flyktingkatastrofen i Medelhavet, varken den första eller sista, upprör just nu. Endast den helt empatilöse kan undgås att beröras. Ropen skalla från politiker och enskilda: “Gör något”. EU ställs vid skampålen och medierna pumpar ut beskrivningar som förstärker budskapet. Jag har den största respekt för företrädare för ideella organisationer som nu ofta i dessa dagar kommer till tals i etern ( bl.a. Röda Korset och Rädda Barnen). Och ändå blir bilden skev. 

Någon klok person har sagt : ”Morality without realism is naïvité or worse, and realism without morality is cynicism or worse.” Det är lätt att fastna i den ena hållningen. Och just nu flödar det över av naiva moralister. “Bort med fästning Europa!” Skapa lagliga vägar in i EU”. “Låt alla som vill få söka sin fristad i vårt land. Vi har resurser så det räcker!” “Vi behandlar våra djur bättre än asylsökande desperata människor”. Låt mig som realistisk moralist hålla upp en motbild.

Först låt oss minnas, att de som flyr Libyen och andra delar av Afrika gör det i desperation men också i medvetande om de livsfarliga riskerna. Skrupelfria smugglare ockrar på detta risktagande. Men utan dem skulle färre få chansen att sätta sin fot i Europa. Flyktingar är förvisso offer, men de har också gjort ett medvetet val för att söka en bättre framtid.

Asylrätten är en mänsklig rättighet. Men det är inte en mänsklig rättighet att ha möjlighet att söka asyl utanför det land vari man söker skydd. Vår asylprövning lämnar mycket övrig att önska. Med ett hårt tryck på handläggarna på Migrationsverket finns förstås brister. Det tar för lång tid och träffsäkerheten är dålig. Det finns ett antagande att bifall premieras framför avslag (som måste motiveras och kan överklagas). Inte en så stor skada med det, kan tyckas. Hållningen kan ju liknas vid straffprocessens princip att hellre fria än fälla. Dock, avviker vår prövning från den i våra grannländer, som tillämpar samma regelverk, ökar trycket oproportionerligt på våra myndigheter. Och alltför välvilliga och slappa bedömningar, exempelvis vad avser identitetskontroll, gör det svårt att urskilja “terroristgetterna” från de oskyldiga “fåren”. Ingen vill att vårt land skall bli en fristad för jihadister. Här krävs en skyndsam översyn.

Om vi nu hörsammar ropen från alla välvilliga, där miljöpartiet har gått längst i att förorda helt öppna gränser, vad blir resultatet? Skall alla som vill söka sig en bättre tillvaro få komma till Europa och Sverige? Ur rent humanitär synvinkel, blir väl svaret “ja”. Vad sker då med våra samhällsstrukturer och välfärdsstaten som vi nu känner den? Libertarianer, som ser välfärdsstaten som ett hinder i frihetsutvecklingen, har inga bekymmer: låt var och en ta hand om sig själv. Men den överväldigande majoritet som vill att samhällsfunktionerna skall kvar någorlunda som det är? Många empatiska moralister, av olika politisk färg, förnekar helt enkelt målkonflikten och pekar på att integration och samhällsstörningar enbart är “utmaningar” som löses på sikt. Tillåt mig att tvivla. Redan nu dignar kommuner under bördan att klara bostäder och skola åt alla nyanlända. Det långsiktigt demografiskt goda, dvs. fler i arbete i vårt åldrande land, får inte förväxlas med det kortsiktigt möjliga.

Politik är inte bara att “vilja”. Det är i ännu högre grad att “välja”. Det finns en moralisk skyldighet också mot alla dem som redan finns här, nyanlända så väl som dem med rötter i generationer. Endast de som vill se nationalstatens död kan förorda att “Fästning Europa” i ett slag öppnas. Liv i fara på haven skall räddas. Det är en gammal plikt. Låt mig påminna om att Sverige till skillnad från en del andra länder inte straffbelägger underlåtenhet att hjälpa människor i nöd, något som endast kristdemokraterna (heder åt dem i detta sammanhang) vill ändra på. En smula självreflektion skadar inte i änglakören. Och var fanns den svenska solidariteten när Italien förra året vädjade om ekonomiskt stöd åt sin numera nedlagda operation Mare Nostrum (som var mer effektiv än EU-efterföljaren Triton)? Ingenstans. Så en smula realism i all den moraliska upprörda idealismen är inte för mycket begärt. Sverige kan inte lösa mänsklighetens lidande. Låt oss koncentrera oss på det vi kan göra, nämligen värna Sverige och svenskar – av alla slag och ursprung. Honni soit qui mal y pense.