Johanna Andersson

Mittuniversitetet har blivit stämt för könsdiskiminering. Ärendet är nu uppe i arbetsdomstolen där Diskrimineringsombudsmannen (DO) företräder en forskare som anser sig ha blivit diskriminerad.

Diskrimineringen består i att Mittuniversitetet har ett riktat stöd till forskare av underrepresenterat kön för att hjälpa dessa att meritera sig. Män får inte ta del av detta stöd och är på förhand uteslutna från att söka meriteringsmedel, oavsett vilka meriter de har. De är därmed diskriminerade på grund av att de är män och det riktade stödet är att betrakta som könskvotering snarare än positiv särbehandling. Könskvotering är, till skillnad från positiv särbehandling vid jämförbara meriter, olaglig.

Svenska universitet har fällts för liknande kvoteringar tidigare. Mest känt är kanske fallet med Uppsala universitet som öronmärkte platser på juristprogrammet för studenter med utlandsfödda föräldrar. Det innebar att en stor grupp sökande på förhand var uteslutna från att få eftertraktade platser på juristprogrammet enbart för att deras föräldrar var födda i Sverige, något de varken kunde påverka, rå för eller ändra på. Diskriminering, alltså

”Vi inser att vi nog drivit det här lite långt, i juridisk mening. Moraliskt tycker vi det var motiverat”, säger en företrädare för Mittuniversitetet till Östersundsposten. Att det anses moraliskt motiverat beror i sammanhanget på ojämn könsfördelning bland professorerna på universitetet samt att Mittuniversitetet, liksom alla andra utbildningsinstitutioner, har krav på sig att verka för en jämnare könsfördelning bland både lärare och studenter.

För att uppnå detta går många en balansgång mellan positiv särbehandling och kvotering. Centrum för rättvisa redovisar för 2014 att över hälften av landets statliga universitet ägnar sig åt olaglig kvotering. I en debattartikel i Dagens samhälle skriver företrädare för Centrum för rättvisa:

”Det är allvarligt när statliga myndigheter systematiskt bryter mot diskrimineringslagens krav på likabehandling och förbud mot diskriminering. Det är en sak att på olika sätt uppmuntra kvinnor att göra akademisk karriär, till exempel genom att kontakta kvalificerade kandidater när man lyser ut tjänster och uppmana dem att söka. Men det är en helt annan sak att i en urvalsprocess helt utesluta kandidater enbart på grund av deras kön.”

Extra nedslående i sammanhanget är att de välmenande riktade insatserna för kvinnor inte bara är olagliga. En rad studier visar också på att de kan vara direkt kontraproduktiva och förstärka en felaktig bild av att kvinnor i akademin trots extra stöd inte klarar sig så bra. Det kan i sin tur leda till uppfattningen att de kvinnor som tar sig fram i systemet inte hade kunnat göra det om de inte fått del av en rad olika stöd. Eller annorlunda uttryckt: män tar sig fram på egna meriter, kvinnor kvoteras. Kort sagt riskerar de riktade insatserna att förstärka stereotyper om män och kvinnor i akademin istället för att skapa rättvisa förutsättningar för individer.

Därför är Steels klassiska studie om stereotypifiering är fortfarande mycket läsvärd, inte minst i samband med universitetens jämställdhetsarbete. (Steele, Claude M. (1997). ”A threat in the air: How stereotypes shape intellectual identity and performance”. American Psychologist 52 (6): 613–629)