Patrik Engellau

I ett otal krönikor har jag beskrivit välfärdsindustrin som en skadlig kraft (bläddra bland inläggen HÄR). Det är en väldig skillnad på denna uppfattning och den gammalborgerliga skattekverulansen, som för det mesta gick ut på att staten var ineffektiv och att man borde privatisera för att kunna effektivisera verksamheten och sänka skatterna.

De borgerliga kverulanterna ifrågasatte inte välfärdsstatens mål, bara dess metoder. När den första seriösa borgerliga regeringen kom till år 1991 ifrågasattes inte välfärdsstatens åtaganden, utan bara själva genomförandet. Det infördes pengsystem och lades ut statlig produktion på entreprenad. (Inget fel på det; jag var själv en engagerad vägröjare.)

Min känsla och försöksvisa uppfattning är att välfärdsapparaten sedan dess ändrat karaktär. För det första har den, delvis på grund av att privata branscher engagerat sig, blivit en angelägenhet inte bara för den traditionella vänstern, utan också för den traditionella högern. Man behöver bara titta på moderaterna under Fredrik Reinfeldt för att se detta. Organisationen Svenskt Näringsliv har genom tillkomsten av privata medlemsföretag inom välfärdssektorn skaffat sig en inställning till välfärdssystemet som dess föregångare SAF troligen hade betraktat som rent och skärt socialistisk.

Men den stora och avgörande förändringen är en annan, nämligen att välfärdsapparaten etablerat sig som dominerande maktfaktor med kontroll över nationens tänkande. Kanske beror det just på att även borgarna ställt in sig i ledet och blivit välfärdskramare varför det saknats en kraft som balanserat apparatens tillväxtambitioner (må vara av skattekverulantiska skäl).

Men jag tror inte att detta är huvudförklaringen till välfärdsindustrins tilltagande dominans. Jag föreställer mig att vi står inför en klassisk metamorfos av typen ”för en törstande i öknen är den första litern vatten en räddning, men när man försöker tvinga i honom den tionde litern är det farligt”.

Jag tror att välfärdsstaten gjorde bra grejor i början, vilket betyder kanske fram till rekordårens slut kring år 1970. Då var de angelägna reformerna klara och välfärdsstatens utvecklingsavdelningar borde ha lagts ned. Men så blev det inte. I stället utvecklades nya produkter och söktes nya klienter eftersom detta är den inneboende logiken hos ett friskt och starkt organisationssystem som vill växa.

På det viset har vi nu kommit till den tionde eller femtonde litern vatten. Se bara på den svenska skolan. Förut ett under och ett internationellt föredöme, numera en pedagogisk skandal i världsklass. Man kan skylla hur mycket man vill på invandringen, men i grunden är detta ett hemmagjort misslyckande. Inte minst beror detta debacle på välfärdsindustrins skolteoretikers målmedvetna och långsiktiga ambitioner att undergräva sådant som har med kunskap och bildning att göra (typ ”man behöver inte kunna något eftersom all kunskap finns på internet”).

Vad jag tjatar om är därför motsatsen till den gammalborgerliga skattekverulansen. Jag säger inte att välfärdsindustrin gör bra saker ehuru till alltför höga kostnader. Jag säger att välfärdsindustrin är farlig. Skolan är bara ett av många exempel. Min huvudanklagelse är att industrin förleder människor till svaghet och hjälpberoende. Hur många erbjöds terapi för att livspusslet inte gick ihop för hundra år sedan när verklig fattigdom rådde och livet för många faktiskt var en jämmerdal?

Vi kan lära oss av president Eisenhowers tal om det militärindustriella komplexet (läs inlägget HÄR). Hans budskap var att militären visserligen behövs, men inte får styra nationens tänkande. Samma sak med det välfärdsindustriella komplexet. Det behövs, men det måste hållas i schack.