Johanna Andersson
“Det allvarligaste terrorhotet i Sverige idag kommer från grupper och enskilda personer som är inspirerade av al-Qaidas och närbesläktade gruppers ideologi.” Så skriver Säkerhetspolisen på sin hemsida när de sammanfattar hur hotbilden mot Sverige ser ut just nu. Att ungdomar från Sverige reser till Syrien och Irak för att ansluta sig till islamistiska terrorgrupper är en del av problemet. Att krigsförbrytare och återvändande terrorister kan gömma sig bland de människor som flyr från Syrien för att sätta sig och sina familjer i säkerhet i Sverige är ett annat problem. Säpo uttrycker också oro över att den våldspropaganda och retorik som används av exempelvis terrorgruppen IS normaliseras bland ungdomar långt ner i åldrarna. Vidare bidrar terrordåd mot religiösa grupper i Europa till ökad osäkerhet även i Sverige. Risken finns också att andra konflikter i Mellanöstern ska leda till ökande motsättningar mellan olika grupper här. Kort sagt ger Säpo en mycket bekymmersam bild av nuläget.
För att möta dessa hot betonar Säpo hur beroende de är av att föra dialog och samverka med olika myndigheter och aktörer, både i Sverige och internationellt. Rimligtvis borde Svenska kyrkan vara en viktig partner i arbetet för dialog och samverkan. Men frågan är om kyrkan vill bidra till detta. En kort tillbakablick visar på något annat.
Det väckte viss uppståndelse 2011 när företrädare för Svenska kyrkan i Göteborg motsatte sig ett sådant samarbete. Prästen Marika Palmdahl var då medlem i det så kallade interreligiösa rådet, som har som uppgift att främja förståelse och dialog mellan företrädare för olika religioner. När Säpo bad henne att samarbeta för att motverka religiös extremism tackade hon nej. Flera gånger. Enligt Göteborgsposten beskriver Palmdahl sitt första – och enda – möte med Säpo så här: ”Om jag som präst i Svenska kyrkan tycker det känns obehagligt att ta den där hissen och gå upp i de där lokalerna, vad ska då en representant för en ibland ifrågasatt minoritetsreligion känna? Dialog för att motverka religiös extremism måste bygga på tillit och förtroende, då är det svårt att ha säkerhetspolisen närvarande. Därför sa vi tack, men nej tack efter det där inledande mötet.”
Av citatet får man intrycket att interreligiösa rådet genom intern dialog själva ville motverka religiös extremism, utan inblandning från Säpo. Med tanke på hur många unga göteborgare som sedan 2011 radikaliserats och begett sig till Syrien verkar inte denna strategi ha fungerat särskilt väl. Det kan i sin tur ha berott på den analys av hotbilden som verkar legat till grund för Palmdahl. Denna analys återges på följande sätt av Kyrkans tidning: ”Vi ska inte vara rädda för de svåra frågorna om extremism inom olika grupper. Det finns bekännande kristna här som säkert kan vara beredda till våldsdåd, och det finns säkert muslimer också.” Detta var alltså 2011 och Palmdahls oro verkade då främst handla om risken för att kristna våldsbejakande grupper i Göteborg skulle begå olika attentat. Denna oro har inte visat sig vara befogad. Onekligen hade det varit intressant att få ta del av vilka kristna grupper det var interreligiösa rådet uppfattade som särskilt hotfulla.
I sig är det naturligtvis bekymmersamt om en i sammanhanget stor aktör som Svenska kyrkan bidrar till underblåsa misstro mot Säkerhetspolisen. När det begav sig hördes inga kommentarer från biskop eller andra kyrkliga makthavare angående det vägrade samarbetet. Men förhoppningsvis blir bedömningen en annan idag. Vikten av att kunna fånga upp ungdomar i riskzonen att radikaliseras till våldsbejakande islamism borde få Svenska kyrkan att idag vilja bidra till dialog också med Säkerhetspolisen.
Relaterade länkar:
DET GODA SAMHÄLLET 