Jag talade nyligen med min vän rammakaren som vältaligt gick igång när han jämförde svenskens foglighet med danskens rakhet och förmåga att säga ifrån. Han undrade vart den blågula bärsärken hade tagit vägen? ”Vi ligger ju absolut minst tio år efter våra grannar vad gäller att sätta ned foten mot massinvandringens avigsidor”, menade han. ”Bärsärksgenerna är nog utslussade ur genpoolen för länge sedan”, svarade jag, ”och danskarna har ju aldrig haft det humanitära hybris som våra politiker sövt ner det svenska folket med.” Detta i den omnipotenta förhoppningen att vi ska vara en förebild för hela mänskligheten. Storhetsvansinne hos eliten i kombination med lydig följsamhet hos folket är en svensk djävulsbrygd som kan sluta med ett undergångsscenario. 

När min vän fortfarande grubblade över hur detta kunde vara möjligt, påminde jag honom om det begrepp som Patrik Engellau myntade om den lydige svensken: myndighetsfrom. Min vän knäppte händerna i bön, skrattade och sade att detta uttryck borde bli en viral fullträff. Jag påminde också om min berbiske vän Kiri, som skrivit här på sajten, och som anser att svenskarna betalar för sin egen undergång. Kiri menar att det mest kännetecknade draget för svensken är att till varje pris undvika att det blir dålig stämning i rummet. Hellre ge bort sitt land till hela världen än att riskera att bli kallad rasist!  

Jag avslutade med min egen definition av den svenska konsensusmentaliteten, som är att svensken gärna vill trycka i mitten av fårskocken, sjunga allsång och klaga via ombud. I alla fall tycker jag att det gäller för tillräckligt många för att det kan antas vara ett nationellt karaktärsdrag. Därefter förde resonemanget med min vän rammakaren mig tillbaka ett drygt decennium i tiden.  

2009 kom den svenska journalisten Lena Sundström ut med sin bok Världens lyckligaste folk: en bok om Danmark (Leopard förlag). Hon beskriver danskarna som gemytliga på ytan, men brutala mot främlingar på insidan. Lena Sundström ställde därför frågan om det kunde gå så illa att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen vid valet 2010. Då kunde det sluta lika olyckligt för oss som för det rasistiska Danmark. Författaren varnade för att man skulle släppa debatten om invandringen fri. Det var bättre att lägga locket på än att syresätta rasismen på det sätt som danskarna gjort, menade hon. 

Det är ingen överdrift att påstå att boken blev tokhyllad av en näst intill enig svensk kritikerkår. Bland annat menade de att Sundström visat att ”Danmark inte är samma mysiga Legoland som det var för tio år sedan” och att ”danskarna är sjukligt besatta av muhammedanerna och de fremmende”. Det var till och med obehagligt för svenskar att vistas i Danmark, hette det. Själv blev författarinnan Augustnominerad, fick Publicistklubbens stora pris och en skräddarsydd tjänst som samhällspolitisk kommentator på TV4.  

Medan de svenska kultursidorna svämmade över av beröm, beskrev danska medier istället svenskarna som PK-ängsliga och den svenska asyldebatten som tafflig, mörkläggande och med en idealiserad självbild. Medan Sveriges journalister drar åt samma håll finns ett åsiktsspektrum mellan den danska medierna, alltifrån de politiskt korrekta Politiken och Danmarks Radio till den mer otyglade och konservativa Jyllands-Posten, tidningen med Mohammedkarikatyrerna. 

Ett flertal danska journalister varnade också för att den svenska likriktningen i rapporteringen om immigrationen kunde vara farlig. Det var något som danskarna själva lärt sig av tidigare misstag, trots att den danska asylinvandringen bara var en bråkdel av Sveriges. Medan dansk press normaliserade Danskt Folkeparti, nazifierades SD, ofta på ett militant sätt, av de svenska journalisterna. De associerade gärna till stöveltramp och brunt 1930-tal. En utveckling som har överlevt på olika sätt in i realtid. 

Det kom också ett danskt svar på Lena Sundströms bok av historikern och krönikören Mikael Jalving vid Jyllands-Posten, som gjorde en resa Malmö-Kiruna tur och retur. Absolut Sverige – en rejse i tavshedens (tysthetens, min anm.) rike (JP Forlag 2011) gavs ut på båda språken. Mikael Jalving inleder med att beskriva Sverige som ytterligheternas land, där de sansade aldrig får sitta vid makten. I hans ögon är Sverige ett socialt experiment, vars företrädare gärna vill slå sig för bröstet i politiska frågor och peka finger åt antitesen Danmark.  

Stjärnorna lyser kallt över Sveriges förnekelse- och utfrysningskultur. Mikael Jalving liknade Sverige vid den katolska kyrkan, där biktstolarna fylls med ängsliga tvivlare som ska återföras till den rätta värdegrunden. Svensken har en grandios självbild som grundar sig på att vi en gång varit en stormakt, en föreställning som ska behållas intakt till varje pris. Om det krävs: mörka etnicitet på förövare, negligera islams inflytande, brinnande bilar och skolor, bidragsberoende och andra ”tärande” poster i samhället. I Sverige ”er det best att holde kaeft”, sammanfattade Jalving, som också menade att Lena Sundström var ”den svenska elitens budbärare”.  

Om Lena Sundströms bok rosades i svensk press, totalsågades Mikael Jalvings motbok, i den mån den över huvud taget nämndes. ”En huvudlös dansk skalle”, ansåg Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter menade att Jalving mest var ute efter ”en hätsk debatt”. Sydsvenskan gav honom tillmälet ”neosnapphane som hänger sig år en revolutionsromantik”. Själv minns jag att jag tyckte att Jalving fångade in den svenska mentaliteten på ett träffsäkert, tänkvärt och roligt sätt. Sommaren 2014 blev han programledare för det danska public service-programmet Danmarks röst (bilden), som, inspirerad av Voice of America, från Köpenhamn sände över ”järnridån” till Sverige på andra sidan Sundet. Jag hade själv glädjen att få vara gäst i de två första programmen. 

Varför tar jag upp det här? Jo, för att påminna om hur det var alldeles nyligen. Våra politiker och journalister visste till för några år sedan bäst och skulle inte ta några råd från de främlingsfientliga danskarna. Den upplysta svenska vägen var den rätta. Nu är det annat ljud i skällan när till och med socialdemokraterna närmar sig sitt danska systerparti vad gäller restriktiv invandringspolitik.  

Man kan ju fråga sig hur Lena Sundströms bild av det rasistiska Danmark stämmer idag, efter alla gängskjutningar, påskkravaller och Paludans koranbränningar. Sverige visade sig vara en krutdurk medan samma manifestation i Danmark gick helt lugnt till. Vilket det förmodligen också hade gjort i Sverige, om eliten medan tid var hade lyssnat mer på sådana som Mikael Jalving istället för att hylla Lena Sundström och hennes likar.