PATRIK ENGELLAU: Avgudar

Igår skrev jag att jag misstänker att många av dagens så kallade utmaningar, till exempel kriminaliteten, segregationen och de troligen vikande skolresultaten inte går att lösa med gängse metoder, det vill säga fler budgetmiljarder och tjockare regelverk.

Mitt budskap, i den mån jag själv begriper det, är mycket mer genomgripande än man skulle kunna tro. Låt mig beskriva första gången jag för mig själv tvingades formulera min nya insikt. Det var när jag var chef för det svenska u-landsbiståndet till Guinea-Bissau (mitt kanske främsta universitet!). Det tog mig ett halvår att inse att biståndet inte fungerade. Sedan skulle jag upplysa omvärlden (som mest bestod av branschfolk och såklart inte gillade att bli upplyst eftersom det trots allt handlade om huruvida deras lön gick till något försvarbart ändamål).

”Nej, det är klart”, kunde de hävda, ”pengarna hamnar på nummerkonton i Zürich”. Jag svarade då att det vore bättre om u-hjälpen försnillades eftersom den då inte kunnat stöka till någon eventuellt existerande naturlig utveckling. Jag menade att biståndets misslyckande var något mer fundamentalt.

”Jaså”, kunde de då anföra, ”jo, det är nog sant att de svenska biståndsarbetarna behöver förberedas bättre så att deras rasistiska grundattityd tvättas bort.”

Snart insåg jag att mitt budskap var alltför radikalt för att kunna tas emot av en normalt funtad svensk. (Jo då, jag har tänkt på att felet skulle kunna vara mitt eget.) Det beror på att vi tvärtemot vad vi föreställer oss är ett djupt religiöst folk. Det är bara det att vi tillber en annan gud än Gud.

Förr i tiden, medan vi fortfarande trodde på och tillbad Gud, så fick vi lära oss att Gud var allsmäktig, allvetande och allestädes närvarande. Det var framför allt hans allsmäktighet som fick oss att tillbe Honom. ”Förbarma Dig, Gud, fräls mig från denna storm som hotar att krossa mitt skepp mot klipporna.” Sedan kanske Han inte villfor våra böner men – observera detta grundläggande faktum – det berodde i så fall inte på att han inte kunde utan att han inte ville. Varför han inte ville kunde man inte veta ty det tillhörde tillvarons mysterier (om det inte var ett straff). Folk drunknade trots bönerna men det betraktades aldrig som något argument mot föreställningen om Guds allmakt.

Vår tids gud är Staten och politikerna är Hans apostlar. Staten är allsmäktig även om Han ofta misslyckas med saker vi ber om. Detta gör emellertid inte att vi tappar vår tro. Förstår du? Den svenska Statens u-landsbistånd fungerar eftersom Staten är allsmäktig. Om u-landsbiståndet inte fungerar så beror det på att någon krånglar med Staten. Det kan vara Satan som satt in pengarna på nummerkonto i Schweiz. Men våra misslyckanden ger ingen anledning att stanna upp och fundera över våra fundamentala tankevanor. Det är bara att spotta i nävarna, ta nya tag och lägga manken till.

Jag är medveten om att mitt perspektiv är stötande och kanske överdrivet. Jag påstår alltså att vi försöker pressa vår gud, Staten, till att åstadkomma saker som Han, ursäkta, inte duger till eftersom Han inte, som vi tror, är allsmäktig. Han kan inte greja integrationen oavsett hur många socionomer han får till sin stöttning. Han kommer inte att lösa skolans problem hur många offerfester i form av svällande statsbudgetar Han än beviljas.

Nu invänder du kanske att mitt resonemang är felaktigt ty Staten är verkligen allsmäktig och att felet är att vi egentligen tillber en gud som är en avgud och inte alls är allsmäktig, nämligen den socialdemokratiske guden, Gud (s), och att allt skulle lösa sig om vi i stället tillbad en gud som har alla sina förmågor i behåll, till exempel Gud (m) eller Gud (sd).

Fan tro´t.

Patrik Engellau